Belgien - är ett land eller flera?
Hur står det till med politiken i Belgien? Håller landet på att falla i sär? Vem kan förklara vad det är som händer och vad alla väntar på? Vill flamländarna bli självständiga och bli av med vallonerna för att de kostar för mycket?
För att förklara den politiska situationen i Belgien måste man börja med alla skillnader som finns inom detta lilla land.
Tvärs igenom Belgien, horisontellt och strax söder om huvudstaden Bryssel går en språk- och kulturgräns mellan det germanska och det latinska/romerska.
Norr om denna gräns ligger Flandern där man talar nederländska och söder om gränsen ligger Vallonien där man talar franska.
Bryssel ligger som en ”ö” mitt i Flandern och är officiellt tvåspråkigt, men de flesta talar franska. Det finns också en liten del i östra Belgien där man talar tyska.
Språkmässigt delas Belgien i tre kulturella gemenskaper: den nederländska, den franska och den tyska.
Politiskt och ekonomiskt finns också tre regioner: Flandern, Vallonien och Bryssel.
Varenda av dessa sammanlagt sex “delstater” har ett eget parlament, en egen regering med en egen ministerpresident.
På Flamländsk nivå har man dock sammanfört gemenskapen och regionen. Eftersom sex av de tio miljoner belgare bor i Flandern är det den största och starkaste delstaten. Samtidigt går det ekonomiskt mycket bättre för Flandern än för Vallonien – det var tvärt om för ca 40 år sedan när kol och stål var de viktigaste industrierna.
På den vallonska/franska sidan har man alltså två nackdelar: Dels är den politiska makten splittrad mellan Vallonien, Bryssel och den lilla Tysktalande delen . De har fyra delegeringar med olika koalitioner, dels har man en svagare näringsstruktur och ekonomi. Arbetslöshet är högre än Flandern, man har fler sjuka, äldre, osv. Därför är man beroende av stöd från Flandern. Så har det varit ända sedan krisen och nedläggningarna av gruv- och stålindustrin på 70-talet.
Frågan är därför om Flandern vill bli ett eget land och slippa solidariteten med sina fransktalande grannar?
Nej, så är det inte. Det finns bara ett parti som önskar självständighet och det är Vlaams Belang, men det partiet har fått minskat stöd den senaste tiden. De flesta flamländska partier vill enbart få ordning i den politiska fördelningen av makten och ansvarsområden. De vill ha en tydlig fördelning av de olika politiska nivåerna – subsidiaritet som det heter inom Europa, alltså att saker ska göra på en lägre nivå om det är möjligt. Denna nya fördelning vill man ska genomföras inom en ”staatshervorming” (statsreform).
Problemet är hur denna statsreform ska ske. Ett problem är att de franskspråkiga partierna inte vill förhandla eftersom de tycker att situationen är bra som den är. Den åsikten delas inte av flamländarna.
Av de tio miljoner invånarna bor sex miljoner i Flandern och pratar flamländska. Tre miljoner är fransktalande Valloner, och 1 miljon människor bor i det i princip tvåspråkiga Bryssel (men de flesta där talar enbart franska). Fördelningen är ca 85 % Franska och 15 % Nederländska.
Lägg därtill 70 000 tysktalande belgare längs gränsen med Tyskland. De har också ett eget parlament, en egen regering och en egen ministerpresident.
De politiska partierna i Belgien
På var sida av språkgränsen finns alla stora politiska familjer representerade. Det finns de flamländska socialdemokraterna och de franska socialdemokraterna, de flamländska kristdemokraterna och de franska kristdemokraterna, de flamländska liberalerna och de franska liberalerna, de flamländska gröna/miljöpartister och de franska gröna/miljöpartister. Dessutom finns flera andra partier: På den flamländska sidan i första hand invandrarfientliga Vlaams Belang – som enligt de sista opinionssiffrorna går bakåt. Lijst De Decker är ett litet populistiskt parti. NVA är ett litet flamländskt nationalistiskt parti, men som har de relativt stort inflytande makt eftersom det samarbetar med de flamländska kristdemokraterna som är Belgiens största parti.
Det franska nationalistiska partiet FDF samarbetar i sin tur med de franska liberalerna, som är störst på den valloniska sidan.
Med detta virrvarr av partier måste man försöka bilda regeringar.
På federal/belgisk nivå styr en koalition av fem partier: de flamländska kristdemokraterna, de flamländska liberalerna, de franska kristdemokraterna, de franska liberalerna och de franska socialdemokraterna.
Yves Leterma som är Belgiens premiärminister kommer från det största partiet: de flamländska kristdemokraterna. Han fick mest väljare bakom sigi det senaste vale 800 000 röster.
Fördelningen i det belgiska parlamentet efter valet 2007 (150 mandat):
Flamländska kristdemokrater CD & V + nationalistiska NVA: 30 mandat
Frankofona (franskspråkiga) liberaler MR: 23 mandat
Frankofona socialistpartiet PS: 20 mandat
Flamländska liberaler VLD: 18 mandat
Flamländska socialistpartiet SPA: 14 mandat
Vlaams Belang: 17 mandat
Frankofona kristdemokrater CDH: 10 mandat
Den flamländska regeringen består av socialdemokrater och liberaler.
Den vallonska regeringen består av socialdemokrater och kristdemokrater.
Det är alltså vanligt att ett parti har majoritet i någon delstat, men är i opposition federalt eller tvärtom.
Striden om Brussel-Halle-Vilvoorde (BHV)
BHV är ett valdistrikt som ligger i både Flandern och Vallonien. I princip väljer man antingen i Flandern eller i Vallonien, men inom valkretsen BHV kan man välja på någon från den andra regionen.
Detta gjordes för att ge möjlighet för de valloner som bor i Flandern att rösta på sina fransktalande partier. Men nu vill flamländarna ändra på denna regel. Juridiskt sett kan man inte hålla val så länge problemet inte är löst, enligt en dom i Högsta domstolen förra året. Men hur det bli inför nästa (2009) års kommun- och regionval vet man inte.
Arbetslösheten och skolan - två exempel på dagliga problem i ett uppdelat land:
Eftersom ekonomin i Flandern och Vallonien är så olika, vill Flandern föra över arbetsmarknadspolitiken från den federala nivån till det regionala.
Flandern har relativt låg arbetslöshet, ca fem procent och vissa delar brist på arbetskraft.
På den Vallonska sidan är situationen tvärtom: Arbetslöshet är cirka tolv procent (cirka 17 i Bryssel), vilket kräver en annan politik och andra lösningar.
Språket är ett hinder. Det går inte att ge alla valloner de jobb som finns i Flandern, eftersom valloner för det mesta inte talar nederländska. Däremot talar nästan alla flamländare Franska.
I de flamländska skolorna är franska obligatoriskt från och med 9-10 års ålder (4:e – 5:e klass). I de vallonska skolorna är det inte obligatoriskt med nederländska, och väldigt få vallonska barn väljer att lära sig nederländska.
Många i Vallonien inser att den dåliga kunskapen av nederländska hindrar dem i deras karriär och arbetsliv, så många fransktalande skolor satsar mer och mer på nederländska.
Men det tar nog en tid innan dessa två-språkiga belgare kommer ut på arbetsmarknaden. Till och med Kung Alberts barnbarn går i flamländska skolor i Bryssel – och hela kungafamiljen är så gott som endast fransktalande.
En kulturell gräns mitt igenom landet
Språkgränsen är samtidigt en kulturell gräns som skiljer det norra germanska Europa från det södra latinska/romerska Europa.
I norr är de flesta protestanter, i söder är de flesta katoliker.
I Flandern dricker man gärna öl och steker maten i smör. I Vallonien dricker man gärna vin och steker sin mat i olivolja.
Folk ser på olika TV-kanaler, lyssnar på olika sångare, ser helt andra filmer, läser andra böcker, och läser framförallt helt andra tidningar.
Det finns inga ”belgiska” tidningar, antingen är de flamländska eller vallonska.
Tudelning gör det svårare att förstå varandra och skapar misstänksamhet och fördomar. Flamländarna tycker att valloner är lata och bara går på sjukkassan. Vallonerna tycker att flamländare är nationalistiska extremister. Naturligtvis är inte verkligheten så svart-vit.
Splittringen märks också i Eurovisionsfestivalen. Den Flamländska och Vallonska TV:n turas om att sända ett bidrag. Om då ena regionen inte lyckades med en bra låt, kanske den andra inte får vara med nästa år.
Ytterligare ett exempel är de före detta världsstjärnorna i tennis: Var region hade sin hjälte: Flandern hade Kim Clijsters och Vallonien hade Justin Henin.
Listan på exempel på den belgiska splittringen ur vardagslivet kan bli väldigt lång. Men turligt nog är alla belgare fredsälskande, så vi lär nog inte börja skjuta på varandra…
Texten är skriven den 10 september 2008 och situationen ändras nästan dagligen.
Jonna Jaakke som är fil.mag. i statsvetenskap Universitet i Gent, bor i Gent, Flandern och är besöksansvarig på Brysselkontoret.
