Lägg resurserna på grundskolan

Publicerad i Sydsvenskan, 031203

Oavsett politisk och ideologisk ståndpunkt är så gott som alla ense om att varje generation borde tävla om positionerna i samhället på lika vilkor oavsett vilka föräldrar man föds med. Sverige har kommit längre än många andra länder när det gäller att skapa lika villkor för barnen. Men att vi kommit längre är absolut inte samma sak som att vi kommit långt. Det svenska samhället är fortfarande i allt väsentligt ett klassamhälle där vilka föräldrar man har mer än begåvning avgör vilken livsbana en individ ska få.

Är den sociala snedrekryteringen i utbildningsväsendet ett ekonomiskt problem? Om livsvalen inte avgörs av var individen skulle kunna producera mest utifrån sina förutsättningar utan av föräldrarnas sociala ställning kommer fördelningen av landets resurser inte att vara optimal. Detta innebär ett slöseri och en lägre potentiell tillväxt än om landets resurser fördelades på ett bättre vis.

De svenska högskolestudenternas sociala ursprung avspeglar inte särskilt väl den hos befolkningen. När man jämför olika gruppers övergång till högskolan används oddskvoter (korsprodukter). Dessa visar den relativa sannolikheten, dvs. skillnaden i övergångssannolikhet mellan olika grupper. 1989 var denna oddskvot för 21-åringar vars föräldrar hade eftergymnasial utbildning jämfört med jämnåriga vars föräldrar hade förgymnasial utbildning 8,4. År 2001 var motsvarande oddskvot 8,1. Detta innebär att sannolikheten att ett barn till högutbildade ska gå vidare till högre studier är drygt 8 gånger högre än sannolikheten för att ett barn med lågutbildade föräldrar ska göra detsamma.

Studier över längre perioder visar att den sociala snedrekryteringen var i stort sett densamma i slutet av 1960-talet som 1990. Eftersom relativt lite förefaller ha hänt under 1990-talet är skillnaderna inte särskilt annorlunda än vad de var under slutet av 1960-talet.

Vad gör då regeringen för att minska den sociala snedrekryteringen? Regeringens utbildningspolitiska mål om att hälften av en årskull före 25 års ålder ska ha gått vidare till högskolan kan på pappret tyckas vara tydligt inriktat på att minska den sociala snedrekryteringen. Men det är ett mycket trubbigt instrument.

Utbildningspolitikens fokus på högskola och forskning gör att man glömmer bort att det är tidigt i åldrarna som grunden läggs för barnets framtida livsval. Det är satsningar tidigt i åldrarna som kan påverka den framtida skeva rekryteringen till högskolan. Den bästa politiken för att motverka den sociala snedrekryteringen är att säkerställa kvaliteten tidigt i skolan.

Idag har vi i många kommuner konkurrens mellan enskilda och kommunala skolor. Den här konkurrensen måste ske på rättvisa och lika villkor så att inte de elever vars föräldrar inte har förutsättningar eller intresse att göra aktiva val blir kvarlämnade i en allt mer ansträngd kommunal grundskola. Ersättningssystemet till friskolor bör därför ses över så att de vars föräldrar inte gör ett aktivt val inte missgynnas.

I utredningen inför den nya skollagen föreslås att grundskolorna inte längre ska behöva ha en syokonsulent. Att förlita sig på att föräldrar som kanske inte själva gått på gymnasiet eller har dåliga erfarenheter därifrån ska kunna guida sina barn på den tuffa utbildningsmarknad som finns idag är cyniskt.

En viktig ekonomisk princip är att man vid begränsade resurser skall investera dem i det som ger högst avkastning. Med tanke på de stora problem som finns i grundskolan idag är det troligt att det är samhällsekonomiskt mer lönsamt att satsa på grundskolan istället för på en fortsatt utbyggnad av högskolan. Så länge den sociala snedrekryteringen tillåts grundläggas tidigt i åldrarna har vi ett ineffektivt och tillväxthämmande resursutnyttjande i utbildningssystemet. Om regeringen vill minska den sociala snedrekryteringen räcker det inte med ett kvantitativt mål som siktar in sig på ungdomar som redan är sorterade efter klass.

Albin Kainelainen, LO-ekonom
Anna Fransson, utredare, LO