Vad vill regeringen med den finansiella sektorn?

Den 2 april samlas ledarna för G20-länderna igen i London för att diskutera lösningar på den ekonomiska och finansiella krisen. Sverige representeras av EUs ordförandeland. Två enormt stora frågor står på agendan. Hur ska vi ta världsekonomin ur lågkonjunkturen? Hur ska framtidens finansiella system fungera?

När det gäller den första frågan vill EU-länderna inte ta fullt ansvar för att möta det oerhört snabba fallet i efterfrågan i världsekonomin. Finansminister Anders Borg, och flera av hans europeiska kollegor i länder med låga offentliga skulder, har ännu inte förstått att den stora faran ligger i att göra för lite. EU-länder som Sverige och Tyskland behöver bidra till att krisen möts bättre genom ökade finanspolitiska stimulanser redan 2009.

G20-mötet kommer också att lägga fast riktlinjer för hur den finansiella sektorn ska regleras och övervakas i framtiden. Vilken hållning den svenska regeringen har i dessa avgörande frågor och hur man har drivit den i EU är i praktiken okänt. Vi har försökt ta reda på det, men misslyckats. Möjligen lever Anders Borg och Fredrik Reinfeldt i vanföreställningen att den finansiella krisen inte bör, eller behöver, få några effekter för den finansiella sektorns reglering i Sverige och EU. Det vore i sådana fall ett felslut av stora proportioner.

Sveriges regering har en skyldighet att göra allt för att se till att en finansiell kris av detta slag inte återupprepas. Banker och finansiella institutioner är centrala för betalningsväsende och kreditförsörjning och ska vara till nytta för samhällsekonomin. Regeringen måste ta in de mest självklara slutsatserna från finanskrisen och påverka G20 och EU på åtminstone följande punkter:

• Demokratisk insyn. Idag tas de viktigaste besluten vad gäller finansiell reglering av tjänstemän på centralbanker och finansinspektioner, i samråd med finansbranschen. Först därefter når förslagen demokratiska församlingar som inte sällan har svårt att värdera konsekvenserna. De roller som idag innehas av Basel-kommittén och Financial Stability Forum behöver därför omprövas, och det är olyckligt om dessa organ ges nya uppdrag av G20.

• Bankernas kapitalkrav. Det nuvarande regelverket för bankers kapitalisering och kapitaltäckningskrav, Basel II, är i grunden förfelat. Det har varit lättmanipulerat för de mer avancerade aktörerna på bankmarknaden och har genom sin procykliska konstruktion bidragit till att förvärra effekterna på den reala ekonomin. Basel II bygger på en självregleringsprincip som inte längre har någon trovärdighet.

• Det informella banksystemet. Det har vid sidan av de traditionella bankerna uppstått mängder av aktörer som uppträder som banker, men som saknar reglering: hedgefonder, private equity-bolag och andra. Deras möjligheter att gömma sig i skatteparadis och på så sätt smita från övervakning och beskattning måste stängas. Starkare finansinspektioner måste ges möjlighet att granska deras verksamhet.

• Kreditvärderingsinstituten. Dessa institut har spelat en central och fatal roll när det gäller utvecklingen mot ett allt större inslag av värdepapperisering och komplexa skuldinstrument. Deras nuvarande affärsmodell, att ta betalt för värderingen av dem som utfärdar skuldpapper, har lett till stora felvärderingar och måste därför förbjudas.

• Ersättningssystem. Under de senaste decennierna har den finansiella sektorn utvecklat ersättningsmodeller som leder till kortsiktighet och högriskbeteenden. Kortsiktiga och rörliga ersättningar i finansiella institutioner av samhällsekonomisk betydelse bör ses över och regleras.

• En europeisk finansinspektion. Det är svårt att undvika slutsatsen att övervakning av det finansiella systemet behöver byggas upp på europeisk nivå, samtidigt som de enskilda ländernas myndigheter stärks. Nationella finansinspektioner verkar idag inte förmögna att tidigt varna för systemrisker och hantera de stora gränsöverskridande bankkoncernerna och försäkringsbolagen på ett tillräckligt kraftfullt sätt.

Vi förväntar oss att den svenska regeringen snarast öppnar för en diskussion om hur den ser på behovet av att återreglera den finansiella sektorn. Tystnaden väcker oro.

Lena Westerlund, chefsekonom LO
Ola Pettersson, LO-ekonom

Dagens Industri 090402