Möt kulturpristagaren som aldrig missar en gruva

En kolgruva i Pakistan, en guldgruva i Canada där guldfebern började, en zinkgruva i Kazakstan, en nedlagd saltgruva i Krakow i Polen, en koppargruva i Norge - troligen har ingen annan fotograf och skribent besökt så många olika slags gruvor som Maria Söderberg. Hon är en av LOs kulturpristagare 2004. Som fotograf och skribent har hon skildrat arbetarklassens och de utsattas villkor, både i Sverige och runt om i världen.

- Så fort jag har chansen tittar jag på gruvor, berättar hon.

I Sverige har hon i många år följt nedläggningen av gruvan i Laisvall. Gruvan i Laisvall i Arjeplog lade ner sin verksamhet 2001, men att lägga ned en gruva tar tid. Det är mycket som ska återställas. Gruvan är fortfarande i år, 2005, inte helt nedlagd.

- Ingen hade kanske tänkt att det skulle ta sådan tid att lägga ner den rent fysiskt, berättar Maria Söderberg.

En del av uppväxten
Gruvan i Laisvall var en del av hennes uppväxt i Arjeplog kommun. Arjeplog ligger 38 km från Laisvall. Gruvan var den största industrin på orten. Att gruvan skulle läggas ned var något alla levde med.

- Det var en ständigt pågående diskussion om nedläggning från mitten av 1980-talet. Men det ligger ju i själva idén för gruvor att de är tillfälliga, säger hon.

Sedan uppväxten i Laisvall och gruvan där har hon besökt många gruvor i många länder, som i Pakistan, Kazakstan, Polen och Norge.

- Det spelar ingen roll i vilket land en gruva ligger, det är något speciellt som förenar alla dessa människor som jobbar i gruvor. De har ett yrkeskunnande bortom normala sinnen. Det är en slags sinne som jag också träffat på hos barnmorskor, säger Maria Söderberg.

Hon berättar att hon tänkt mycket på det.

- De använder sina sinnen på ett särskilt sätt. De hör på en knäppning i berget och kan avgöra om det är fara å färde eller inte. De har alla utvecklat känslan för när fara hotar och de har en stark närhet till sitt arbete.

Likadant världen över
Maria Söderberg berättar att hon känner mycket stor respekt för dessa människors kunnande.

- Det är samma känsla var jag än träffar gruvarbetare. Världen över är det likadant.

Gruvarbetare och gruvor är ett av hennes specialområden. Ett annat stort projekt hon ägnar sig åt är att skildra narkotikamissbrukare i Ryssland. När jag träffade henne i radhuset i södra Stockholm var hon nyss hemkommen från en resa till Ukraina, där hennes utställning om narkomaner i Ryssland visas i staden Donetsk.

Maria Söderberg har i flera år följt narkomaners liv i Ryssland och skildrat deras situation både i en utställning och i en bok och i artiklar. Att kunna komma människor nära och att kunna visa upp deras liv i text och bild kräver tid, berättar hon.

- Det handlar om tid, att samarbeta och vara ärlig. Det är ju ett slags ömsesidigt utnyttjande. Jag är alltid noga med att de alla får del av vad jag kommer att visa upp. De måste veta vad jag skriver om dem. Det är ju deras liv som ställs ut.

Följde med på razzior
Hennes engagemang för narkomaner i Ryssland startade för snart femton år sedan och i sitt arbete har hon haft stort hjälp genom den kontakt hon knutit med en narkotikapolis i Ryssland.

- Vi träffades första gången 1992. När han sedan blev chef för narkotikapolisen i Leningsgrads län fick jag tillstånd att vara med dem på razzior. De litade på mig och det fanns ingen rysk journalist som var intresserad av att skildra detta, berättar Maria Söderberg.

Att hon valt att arbeta tillsammans med den här polisen beror på att han precis som hon tror att en förändring är möjlig.

- Han är besjälad av tanken att det går att rädda ungdomarna.

Under besöket i Ukraina fick hon också kontakt med gruvor, en slags illegala gruvor i småstaden Torres vid sydöstra gränsen mot Ryssland. Säkerheten för arbetarna där är så låg och usel och där fanns till och med slavarbeten, berättar hon.

- Jag har aldrig sett ett så fattigt samhälle i det forna Sovjet som i Torres, berättar Maria Söderberg. Det var tungt att se. Jag tänkte på Indien när jag var där.

Maffian styr staden och kriminaliteten är mycket stor, berättar hon.

- Nu har personer tillsatts som ska granska brottsligheten, men dessa har hotats.

Maria Söderberg fick kontakt med en gruvarbetare som vägrade acceptera kriminaliteten. Hans brorson kom på besök från Moskva och greps av maffian och misshandlades och torterades i tre dagar. Hans farbror, gruvarbetaren, vägrade tiga utan anmälde misshandeln.

Vägrade att ge upp
Maria Söderberg berättar att ett tag efter polisanmälan placerades handgranater och militär utrustning i hans bostad och han greps. Han vägrade ändå att ge upp och valde att offentliggöra alltihop. Han skickade brev utomlands och gav sig inte. Till slut fick han rätt och släpptes ur häktet.

Maria Söderberg är glad över att få träffa en person som denne gruvarbetare, som kämpar trots att han som 56-åring är förtidspensionär med silikos. Därför får det bli just en bild på henne, Maria Söderberg tillsammans med honom, gruvarbetaren, framför den slitna ingången till en av de illegala gruvorna som får illustrera den här texten.

Text: Rosemari Södergren


Den som vill följa vad som händer kring gruvan i Laisvall kan besöka hemsidan http://www.laisvall.net/