Europafacket

Det fackliga samarbetet i Europa har vuxit fram som en konsekvens av det politiska samarbetet. Som en följd av att EG grundades 1957 bildades två år senare Europeiska Fria Fackföreningsfederationen som bestod av FFI-organisationer inom EG. Bildandet av EFTA ledde till att det sk EFTA-TUC bildades 1960.

Dagens europafackliga organisation, EFS (Europeiska Fackliga Samorganisationen), bildades 1973 genom sammanslagning av de båda ovan nämnda organisationerna. LO var en av de organisationer som var med och grundade EFS.

Sedan bildandet har EFS vuxit mycket snabbt och består idag av 82 medlemsorganisationer från 36 länder och representerar totalt ca 60 miljoner löntagare i hela Europa. I EFS ingår också 12 europeiska branschfederationer som är förbundens europeiska samorganisationer.

En viktig uppgift för EFS är att påverka europeisk politik och lagstiftning. Viktiga politikområden är sysselsättning, sociala frågor och ekonomisk politik. EFS koordinerar också sina medlemsorganisationer när de deltar i olika EU-organ. Direktivet om koncernfackliga rättigheter, direktivet om rätt till information, tjänstedirektivet och konsultation och stadgan om grundläggande rättigheter är exempel på beslut inom EU som EFS i hög grad har varit med om att påverka. Att full sysselsättning numera är EUs högst prioriterade mål är också något som EFS i stor utsträckning kan ta åt sig äran för.

En annan viktig arbetsuppgift för EFS är att bygga upp partsrelationer med de europeiska arbetsgivarna och deras europeiska organisationer Businesseurope och CEEP. Detta sker inom ramen för sociala dialogen som ger de europeiska arbetsmarknadsparterna rätt att förhandla fram ramavtal som sedan kan bli bindande lagstiftning i EUs medlemsländer. Hittills har tre sådana avtal förhandlats fram, rätt till föräldraledighet och arbetsvillkor vid deltidsarbete respektive vid tidsbegränsade anställningar. Dessa avtal är nu en del av den europeiska lagstiftningen.

EFS har fyra fasta kommittéer: Kommittén för samordning av kollektiva förhandlingar, Kommittén för ekonomi och sysselsättning, Kvinnokommittén och Ungdomskommittén. Dessa kommittéer tjänar som beredningsorgan för styrelsen. Det finns också för närvarande följande arbetsgrupper: partsrelationer och arbetsrätt, arbetstagarinflytande, ekonomisk och social sammanhållning, handel och globaliseringsfrågor, socialt skydd, miljö och hållbar utveckling, livslångt lärande samt migration och integration.

EFS har också ett institut ETUI-REHS som arbetar med ekonomisk och social forskning, arbetsmiljö och facklig utbildning på europeisk nivå.

Kongressen är EFS högsta beslutande organ. Den sammanträder vart fjärde år, senast i Sevilla 2007, där Wanja Lundby-Wedin valdes till ordförande.

Styrelsen träffas fyra gånger per år och består, liksom kongressen, av representanter från medlemsorganisationerna i proportion till antalet medlemmar. Styrelsen beslutar bl a om sammansättning av och mandat för de delegationer som förhandlar med arbetsgivarna inom ramen för sociala dialogen.

LO har, utöver Wanja Lundby-Wedin som EFS' ordförande, två representanter i EFS' styrelse, Ulla Lindqvist och Lise-Lotte Lenberg. Per Bardh och Mikael Nilsson är suppleanter.

Styrkommittén sammanträder åtta gånger per år och består av 21 valda medlemmar ur styrelsen.

EFS sekretariat, som ligger i Bryssel, har ca 40 anställda. Generalsekreterare är John Monks som har sin bakgrund i engelska TUC. Dessutom finns två biträdande generalsekreterare och politiska sekreterare som ansvarar för olika bevakningsområden.