Arbetslöshetsförsäkringen omvandlas till socialbidrag

DN 061117

Nya beräkningar från LO: Snart får bara en av tio 80 procents ersättning vid arbetslöshet. Bara de som tjänar 16.000 kronor i månaden kommer att ersättas fullt ut vid arbetslöshet. Nästa år får endast löntagare som har en månadslön upp till 18.700 kronor ett 80-procentigt inkomstskydd. Arbetslöshetsförsäkringen håller gradvis på att bli en grundtrygghetsförsäkring. Om två decennier får ingen arbetslös högre ersättning än socialbidragstagaren. Det visar LO:s beräkningar av effekterna av regeringens arbetsmarknadspolitik. Facket kan inte samverka med regeringen om lägre löner för sina medlemmar, skriver LO:s chefsekonom Dan Andersson.

Finansminister Anders E Borg, jag har några frågor till dig. Regeringens politik verkar vara att behålla gamla begrepp som den svenska modellen och arbetslinjen för att ge intryck av trygghet och kontinuitet.

Men med maktens nyspråk ges orden ett nytt innehåll. Vad betyder egentligen den svenska modellen nu för tiden för er regering? Är du säker på att arbetsgivarna verkligen vill ha den förändring som regeringen nu hårdhänt driver igenom?

Regeringen har inte berättat att om ett decennium kommer bara en tiondel av arbetsmarknaden att ha ett 80-procentigt inkomstskydd vid arbetslöshet. Allt färre löntagare får en kompensation motsvarande 80 procent av den tidigare inkomsten.

Det beror på att taket för ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen inte är indexerat med löneökningarna. Urholkningen innebär att om drygt två decennier kommer alla löntagare att bara få en grundtrygghet via den statliga arbetslöshetsförsäkringen.

Under innevarande mandatperiod kommer, enligt vår prognos, lönerna öka med cirka 17 procent. Om taken i försäkringen inte höjs kommer år 2010 lönerna ha ökat så mycket att bara de som i dag tjänar 16.000 kronor i månaden får detta skydd. Det är i nivå med de lägsta avtalslönerna i många LO-förbund. Nästa år kommer bara löntagare som tjänar upp till 18.700 kronor i månaden att ha ett 80-procentigt inkomstskydd.

Arbetslöshetsförsäkringen blir successivt en grundtrygghetsförsäkring. Med grundtrygghet avses att ersättningen, efter skatt, kommer att ligga på samma nivå som socialbidraget. Finansminister Anders E Borg, om regeringen tycker att arbetslöshetsförsäkringen ska vara en försäkring mot inkomstbortfall för flertalet inkomsttagare bör du i vårens tilläggsbudget kraftigt höja och sedan indexera taket i försäkringen!

Taket borde nu ligga på över 900 kr i månaden, ni har sänkt det till 680 kronor.De flesta inser att man kan bli arbetslös helt oförskyllt och ser det som rättvist att arbetslösa inte utförsäkras om de faktiskt aktivt söker jobb. Men den som är arbetslös i 300 dagar får med den nya politiken en ersättning på 65 procent. Det motsvarar cirka 7.500 kronor i månaden efter skatt för den som har en lön på 15.000 kronor.

Det är ungefär lika mycket som man får i socialbidrag, då socialförvaltningen betalar hyran. Det man får ut av försäkringen blir alltså inte mer än vad samhället garanterar som lägsta skäliga levnadsstandard oavsett om man har en inkomstförsäkring eller ej. Vad är vitsen, finansministern, med en försäkring som är obligatorisk, kostar omkring 400 kronor i månaden men som bara motsvarar socialbidragsnivån?

Om tiotusentals arbetslösa får ersättningar som ligger långt under avtalslönerna är det en signal till dem att ta mycket lågt avlönade jobb. Medlemmarna i regeringen, och inte minst finansministern själv, har under oppositionstiden ständigt upprepat att ni accepterar den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Då bör ni väl också respektera de löner som sätts i förhandlingar och inte undergräva avtalen. Den självklara frågan till finansministern är, hur låga löner är det rimligt att löntagare ska acceptera för att få ett jobb? Ska de ta jobb till varje pris? Är 7.000 kronor eller 10.000 kronor i månaden en rimlig lön för vuxna?

Det som särskiljer den svenska modellen är statens förhållande till det som ibland kallas det civila samhället, i detta fallet företag och löntagare som frivilligt sluter sig samman i arbetsgivarorganisationer och fackföreningar. Uttrycket för detta är att arbetsrätten implementeras via kollektivavtal och fackföreningarna administrerar arbetslöshetsförsäkringen. Det är från detta regeringen nu bryter upp.

Jag tolkar historien så att staten började ge bidrag till arbetslöshetskassorna i utbyte mot att fackföreningarna tog på sig ansvaret att stänga av medlemmarna från ersättning om de inte tog de jobb som fanns. Staten gjorde alltså fackföreningarna delaktiga och ansvariga för kontrollen av de egna medlemmarnas arbetsvilja.

Statens stöd till den inkomstrelaterade delen av arbetslöshetsförsäkringen motsvarade år 2005 ungefär 90 procent av ersättningen. Det vill säga att kostnaderna för arbetslösheten finansieras av oss alla skattebetalare gemensamt. Regeringen sänker nu i ett slag stödet till arbetslöshetsförsäkringen till omkring 56 procent av ersättningen.

Den enskilde löntagaren som får betala mer till a-kassan genom den höjda avgiften kanske ställer högre krav på strikt tillämpning av reglerna. Men min fråga till Anders E Borg som tänkt ut denna politik är följande: Tror du att fackföreningarna lojalt kan fortsätta stödja en mycket strikt tillämpning av reglerna i försäkringen när regeringen drar tillbaka sitt stöd och försämrar försäkringen för individen och ökar pressen nedåt på lönerna?

Regeringen har nu något reviderat sitt förslag och Saco-medlemmarna slipper en utgift på 700 miljoner kronor i egenavgift till a-kassan. Vi tolkar detta som att regeringen nu måste differentiera avgifterna efter arbetslöshetsrisk. LO-medlemmarna kommer att få betala mer.

Jag ifrågasätter om arbetsgivarna verkligen är vinnare på den nya politiken. Som inbjuden opponent på ett seminarium i december 2005 fick jag se hur moderaternas ledning lät företagarna Gustaf Douglas och Carl Bennet vittna om att det var lätt att säga upp löntagare i Sverige. Las var i praktiken inget hinder, sa de. Moderaternas partiledning ville övertyga de egna om att det inte behövdes några förändringar i arbetsrätten.

Men, Anders E Borg, du ställde aldrig frågan till företagsledarna: blir det lika lätt att säga upp anställda när den ekonomiska tryggheten minskar radikalt? Som ekonom måste du utgå ifrån att löntagarna är rationella. Om den ekonomiska tryggheten sjunker ner till europeisk nivå så kommer väl löntagarnas reaktionsmönster också att bli enligt europeisk standard?

Vad arbetsgivarna måste tänka på är att Las-reglerna i praktiken är kopplade till nivåerna i arbetslöshetsförsäkringen. I Sverige är anställningsskyddet dispositivt, vilket innebär att arbetsgivarna kan förhandla fram avsteg från turordningsreglerna (först in, sist ut). Inte sällan går facket med på att behålla yngre nyckelpersoner för att verksamheten även efter nedskärningen ska fungera.

Facket har kunnat göra denna avvägning mellan effektivitet och rättvisa eftersom de som får lämna arbetsplatsen har haft en rimlig arbetslöshetsförsäkring och stöd via en fungerande arbetsmarknadspolitik. Men om ersättningen sänks så radikalt och arbetsmarknadspolitiken urholkas kan facken inte kan göra samma avvägning. I dag är nedläggningarna billiga för företagen då staten till stor del tar hand om notan. Det bidrar till att den svenska arbetsmarknaden fungerar väsentligt bättre än de kontinentaleuropeiska.

OECD har pekat på att ett sätt att finansiera kostnaderna för omställning av uppsagda är att arbetsgivarna betalar en skatt på uppsägningar. Det är verkligen inte en LO-ekonoms dröm att göra det dyrare för företagen att säga upp anställda. Konsekvensen blir nämligen att företagens kostnad för att anställa ökar.

Men ska regeringen utreda idén om att alla löntagare obligatoriskt måste vara med i en a-kassa och att löntagarna ska betala en avgift beroende på arbetslöshetsrisk så bör regeringen också utreda om arbetsgivarna ska betala en uppsägningsskatt vid personalneddragningar. Ett annat alternativ är att parterna via kollektivavtalen kommer att få ta på sig en större del av kostnaden för personalneddragningar. Det är verkligen en riskabel väg regeringen har trätt in på.

Regeringen avvecklar cirka 40.000 platser i arbetsmarknadspolitiska program med arbetsuppgifter till avtalsenliga löner till förmån för 10.000 nystartjobb som jag förutsätter också får kollektivavtalslöner. Men resterande personer förutsätts söka jobb mer intensivt med en allt lägre arbetslöshetsersättning som sätter press nedåt på avtalslönerna.

Det är en mycket djärv politik att flytta personer som har anställningsstöd och plusjobb till den långa kön av öppet arbetslösa. Det leder enligt LO-ekonomernas bedömning till att den öppna arbetslöshet stiger med 1 procentenhet till 2008.

Din bild, Anders E Borg, var att det fanns en miljon i utanförskap och enligt moderaternas hemsida före valet var arbetslösheten över 17 procent, alltså dubbelt så hög som varje seriös beräkning. Lösningen var nystartjobb. Står de 10.000 nystartjobb du föreslår i din första budget i proportion till hur många arbetslösa du ansåg att det fanns?

Man hör sällan arbetsgivare klaga över att de får för få ansökningar, däremot att det fattas rätt utbildad arbetskraft. Mer konkret, om en arbetsgivare behöver anställa någon som kör lastbil så hjälper det inte att den arbetslöse sänker lönekraven. Fordras ett lastbilskort behövs kanske en AMU-utbildning och inte mer sökaktivitet.

Den svenska modellen kännetecknas av rimliga ersättningar, men ni sänker dem. Arbetslösa förutsätts vara i aktiva åtgärder, men ni halverar antalet programplatser.

Facket förvaltar a-kassan men regeringen flyttar över ansvaret till staten. Parterna förhandlar om turordningsreglerna, men ni reducerar fallskärmarna. Vad i er politik påminner över huvud taget om den svenska modellen? Er politik är förstatligande och en marsch bort från den svenska modellens balans.

Facken måste självfallet samverka också med en borgerlig regering när det gäller förnyelse av arbetsmarknadspolitiken, skattesystemet och den ekonomiska politiken. Men facket kan inte samverka med regeringen om lägre löner för sina medlemmar.

Dan Andersson