Nicky Wire från Manic Street Preachers berättar om sina rötter i arbetarklassen

Till Sverige kom Manic Street Preachers för att spela på en regnig Hultsfredsfestival. Med i bagaget hade de med sig en ny kritikerrosad cd Send Away The Tigers och en hit "Your Love Is Not Enough" där svenska Nina Persson från Cardigans är med. Manics som de kallas av sina mest lojala fans har ett rykte om sig att vara ett radikalt rockband.






Att rötterna finns i den förhållandevis radikala traditionen tillbaka till punken som den stavades exempelvis av The Clash har varit en sanning som har tagits för given. Det är den åttonde sedan debuten 1994 och då man givetvis undra hur mycket som finns kvar av den rebelliska glöden. Eller som det står skrivet som devis på den nya CD: When man is young he is usally a revolutionary of some kind. Here I am speaking of my revolution (Wyndam Lewis) (Översättning: När en man är ung är han vanligtvis revolutionär. Här är jag och talar för min revolution.)

LOs hemsida fick en möjlighet att intervjua Nicky Wire på Hultsfredsfestivalen och vad vi mötte var en mycket vänlig och skulle det visa sig intresserad person. Nicky Wire är gruppens basist som skriver en stor del av gruppens material.

Återknyta till rötterna
När vi berättar att vi inte kommer från någon tidning för att intervjua honom utan skriver för LO:s hemsida vaknar en nyfiken och intresserad glimt i de redan pigga ögonen.

- Vi ville återknyta till folk som vi kände förut, vänner från den tiden men också våra rötter i arbetarklassen i Wales gruvdistrikt, förklarade Nicky på frågan om vilken tanke eller idé som låg bakom Send Away The Tigers.

Han berättar att det är här bandet har sina rötter och det var i Wales gruvdistrikt de växte upp i Blackwood och bildade gruppen i mitten av 1980-talet. Själv bor han kvar bara några kilometer från sina föräldrars hem. Nicky berättar med engagemang om den stora kolgruvestrejken i början på 1980-talet. Han berättar om den bitterhet som följde på nederlaget för gruvarbetarna, om våldet och om den förlorade kampen mot gruvbolagen som till sist lade ner gruvorna. Han uttrycker också en besvikelse mot den arbetarklass som han menar har svikit sina rötter och uppträder som en medelklass i stället.

Working Class Hero - hemliga spåret
Att John Lennons Working Class Hero kom med på cd:n förklarade Nicky med att:
- Lennons sång är en av de kvickaste och mest sataniska låtar jag vet. Vi har alltid älskat sången. Men, den passade inte riktigt in i vår idé om hur plattan skulle bli. Vi ville i alla fall ha med den så vi gömde den som ett hemligt spår.

Vi började tala om Storbritannien och hur det är idag.

- Det är lite bättre än under de förskräckliga åren under Thatchers tid. Det finns i varje fall idag låga men lagstadgade minimilöner.

Nicky berättar också att alla statliga museer har fritt inträde numera. Men mycket under Labour som han hade hoppats mer av har inte blivit som många trodde. Besvikelsen är tydlig och önskan om en radikalare engelsk politik är uppenbar. Utrikespolitiken upprör Nicky Wire ordentligt och det märks. Hans engagemang skruvas upp några grader ytterligare när han talar om Blairs inblandning i kriget i Irak och det har och resulterat i flera spår på CD inklusive titellåten och spåret Imperial Bodybags.

Det märks att Nicky har både en väl genomtänkt övertygelse och ingående kunskaper om politik.

-Jag har tagit en examen på universitet i "politics", berättar han.

Spelade med Facking Generation-badge
Manic Street Preachers har alltid gått sin egen väg musikaliskt. Trots att bandet är kontrakterat vill till ett av de största multinationella bolagen Sony/Columbia har de aldrig upplevt att deras frihet att skapa begränsats utan fått göra precis den musik de står för.

- Nej, vi har aldrig haft några problem utan vi har kunnat göra det vi har känt varit rätt. Inte ens i det mer intoleranta USA har det varit något problem.

Inte ens det faktum att de har spelat på Kuba verkar förhindra deras turné i USA i samband med att Send Away The Tigers i juli. Fast, säger han: "et ser inte bra ut att komma till USA med kubanska stämplar i passet", och skrattar ironiskt.

-Att spela på Kuba var en osannolik upplevelse. Det var nästan surrealistiskt.

Innan vi slutar får Nicky ett rockmärke av oss med texten "Facking Generation". Han skrattar gott åt ordleken och berättar att han älskar sådana badges. (Nicky hade märket på sin jacka under konserten någon timma senare.)

Intervju och översättning: Ingemar E L Göransson
Foto: Rosemari Södergren