På Sundsvalls sjukhus är undersköterskorna utrotningshotade

På Sundsvalls sjukhus håller undersköterskorna på att försvinna. På kvinnokliniken och BB-avdelningen där Agneta jobbar är det bara 13 stycken kvar.

- Det är väldigt tight och känns inte bra, berättar hon när LOs avtalssekreterare Per Bardh kommer på besök.

Sundsvalls sjukhus har drabbats av kraftiga nedskärningar eftersom ekonomin inte går ihop.

För tillfället råder lugn på BB-avdelningen. I korridoren vandrar nyblivna föräldrar med sina nykläckta guldklimpar. Arbetsorganisationen har förändrats. Nu ska undersköterskorna kunna rycka in både på BB och på kvinnokliniken.

- Det är lätt att begå misstag när personalen inte är bunden till en enhet.

Agneta demonstrerar en del mycket avancerad teknisk utrustning som kräver övning och vana.

När undersköterskorna blir färre får barnmorskorna mer att göra. I slutändan är det omsorgen som blir lidande. Därför tror inte Agneta att omorganisationen sparar några pengar.

Camilla kommer förbi. Hon är en av de undersköterskor som får gå. Hon har arbetat på sjukhuset i sju år men det räknas bara som tre år på grund av att hon haft tillfälliga anställningar.

- Märker patienterna något av omorganisationen? frågar Per Bardh.

Agneta tror inte det men Susanne som arbetar med att registrera allt som går fel på avdelningen visar att klagomålen från patienterna har ökat.

- Speciellt handlar det om städningen och att patienter får vänta på olika behandlingar. När vårdtiderna blir längre har vi inte vunnit någonting, konstaterar hon.

Per Bardh undrar vad cheferna tar för intryck av neddragningarna och klagomålen.

- Våra chefer lyssnar, men vad ska de göra? undrar Susanne.

- Ni måste påverka politikerna som har tagit beslut om neddragningarna, tycker Per Bardh.

Det är såklart riktigt men känns ganska avlägset för den som ska möta sjuka, gamla och döende varje dag.

Med neddragningarna följer att arbetsuppgifterna blir ensidigare. Till exempel försvinner patientkontakterna när undersköterskorna mest får städa och svara i telefon.

- Ibland är jag ensam undersköterska på avdelningen. Då har jag ingen att bolla med, berättar Agneta.

- Vi får aldrig glömma att det bästa för patienterna är det bästa för oss, säger Susanne.


Text och foto: Ulla Johanson