Allians för Sverige vill radikalt försvaga fackföreningarna

Hur mycket får man avskaffa och ändå säga att man hyllar den svenska modellen? Allians för Sverige vill radikalt försvaga fackföreningarna och individens trygghet genom att gör a-kassan dyrare, obligatorisk och därtill sänka ersättningsnivån.

Grundläggande för den svenska modellen är att parterna i fria förhandlingar reglerar villkoren på arbetsmarknaden. Det förutsätter en viss jämbördighet mellan parterna. Staten bör bidra till jämbördighet mellan parterna eller i vart fall inte medvetet ändra maktbalansen. Arbetsgivarna har möjlighet att dra av sina kostnader för sina arbetsgivarorganisationer på skatten. Nu föreslås att löntagarna skall betala 10 mdr kr högre avgift till A-kassan, i snitt cirka 2.500 kronor, om året med syfte att löntagarna skall vara försiktiga i avtalsrörelserna. Därtill skall löntagarna inte få göra avdrag för sina förhandlingskostnader.

Men har Sverige problem med höga löneökningar? Löneökningarna är rekordlåga, kring 3 procent och inflationen kring, 0,5 procent. Så vilket problem vill man lösa? Alliansen förslag skapar framför allt ökad lönespridning.

Redan nu är uppskattningsvis ca 85 procent av löntagarna frivilligt med i en a-kassa. Ett obligatorium syftar till att minska drivkrafter att vara med i fackföreningarna och deras a-kassor och därmed försvaga grunden för den svenska arbetsmarknadsmodellen. Den höga a-kassersättningen innebär att många löntagare kommer att tvingas välja bort avgiften till fackföreningen. Har alliansen tänkt sig en svensk arbetsmarknadsmodell men utan starka fackföreningar? Vi tror att alliansen siktar på en brittisk arbetsmarknadsmodell.

Argumenten för en rimlig hög nivå i a-kassan är att tre.
1. Det bidrar till hög samhällsekonomisk effektivitet. Försäkringen vid arbetslöshet har en viktig stabiliserande effekt. Inkomster vid arbetslöshet bidrar till att utjämna konjunkturen genom att motverka stora inkomstbortfall hos hushållen. Utan god trygghet i vid arbetslöshet ökar risken för depressiva spiraler. Det gäller särskilt i regioner som utsätts för stark omvandling. Alliansen förslag kommer att påverka huspriserna på orter som utsätts för större nedläggningar och försvåra möjligheten till att flytta från regionen.

En rimlig nivå på arbetslöshetsförsäkringen syftar till att understödja acceptansen för förändringar. Dvs. trygghet i förändringen i stället för trygghet mot förändringen. Med stark global konkurrens och integration med Östereuropa och öka rörlighet och underbudskonkurrens är det socialt mycket okokt att tvinga etablerade vuxna att leva på socialbidragsnivå och därmed öka spänningarna i samhället.

Det andra motivet är fördelningspolitiskt. Under 1990-talets djupa lågkonjunktur hade a-kassan en avgörande roll för att förhindra fattigdom hos hundra tusentals arbetslösa.
Om den förslagna nivån gällt hade massarbetslösheten också resulterat massfattigdom.
A-kassan påverkar därmed direkt inkomstfördelningen i samhället och en socialpolitisk roll.

Med högsta ersättning på 730 kr om dagen kommer en arbetslös förlora cirka 50 kr per dag eller 1.100 kr i månaden till följd av att ersättningen sänks till högst 680 kr. De som varit arbetslösa i 200 dagar får se sin ersättning sänkt med 10 procentenheter från 80 till 70 procent vilket för många innebär uppemot 1.900 kronor i månaden. Men det radikala är att de som är arbetslösa över 300 dagar får se inkomsten falla från 680 kr om dagen till 320 kr. De kommer att förlora uppemot 8.000 kr i månaden. I praktiken blir det socialbidragsnivå för dem som varit arbetslösa länge. A-kassa som följer inkomsten upphör alltså efter ca 1 år. Det går inte att behålla tex. bil eller radhus om man varit arbetslös över ett år. Har alliansen tänkt att vid en ny djup lågkonjunktur så skall hundratusentals vuxna leva på cirka 320 kr om dagen.

För det tredje påverkas lönerna av A-kassan. Löntagarnas möjlighet att säga nej till låglönejobb minskar. Alliansen uppmanar de långtidsarbetslösa att ta jobb till löner som ligger kring 7000 kr i månaden. Dvs. mindre än hälften av vad en undersköterska tjänar. Det är ett låglöneproletariat man ser framför sig.

Leif Håkansson, LOs tredje vice ordförande
Dan Andersson. chefsekonom LO