Grundbulten är löftet

Kärnan i en fackförening är kollektivavtalet och löftet att medlemmarna inte ska konkurrera med varandra på arbetsmarknaden med sämre löner och villkor.
De som arbetar inom samma fack har en gång bildat fackföreningen för att bestämma priset och villkoren för sitt arbete.
Genom att förhindra underbudskonkurrens om löner och arbetsvillkor blir de starkare mot den gemensamma motparten, arbetsgivaren.
Handel över gränserna komplicerar den här bilden något, men i grunden handlar det om samma sak.

Kollektivavtalet
Kollektivavtalet är ett skriftigt undertecknat avtal mellan arbetsgivare och löntagare om löner och annat som rör förhållandena på arbetsplatsen.
Med ett kollektivavtal slipper löntagarna förhandla ensamma mot arbetsgivaren. Styrkan i kraven ökar också om man går samman än om var och en ska förhandla själv.
Kollektivavtalet lägger fast lönenivån under avtalsperioden.

Ingen ska behöva - eller får - gå under den nivån. Ingen enskild anställd ska kunna lockas att försämra sina villkor för att uppnå andra fördelar, därför att det som den ene känner sig tvingad att acceptera sedan kan drabba alla andra anställda.

Eftersom kollektivavtalet gäller också de anställda på arbetsplatsen som inte är med i facket kan arbetsgivaren inte heller anställa oorganiserade till lägre lön.
För arbetsgivarna löser kollektivavtalet problemet med att garantera produktionen.
Så länge arbetsgivaren uppfyller villkoren i avtalet så är han i princip garanterad arbetsfred. Genom kollektivavtalet slipper arbetsgivaren också förhandla ensam och får stöd att hålla emot kraven på den egna arbetsplatsen.

Kollektivavtalet gäller inte bara löner utan också arbetstider, arbetsvillkor, pensioner, avtalsförsäkringar och så vidare.

Eftersom kollektivavtalet spelar en så central roll för regleringen av villkoren på arbetsmarknaden är det också viktigt att det värnas. Detta intresse finns hos båda parter.

Kollektivavtalsmodellen fungerar bäst när den bygger på starka organisationer som aktivt hävdar kollektivavtalet med information och argumentation. Om anslutningsgraden är låg blir det svårare att hävda kollektivavtalets ställning.
Historiskt har modellen fungerat bra I Sverige. Antalet avtalsstridiga konflikter är mycket litet.

Men om inte övertalning hjälper återstår till sist stridsåtgärder som det yttersta medlet att värna kollektivavtalet.

Stridsåtgärder
Skälet till att arbetsgivare vägrar teckna avtal är nästan alltid att man vill konkurrera med sämre löner och arbetsvillkor.
Avtalslösa företag undergräver därmed kollektivavtalet och löftet om att det inte ska gå att konkurrera med lägre löner och arbetsvillkor.
Stridsåtgärder är den fackliga organisationens starkaste medel för att få till stånd ett kollektivavtal.

Genom att blockera anställning hos en arbetsgivare ökar pressen på denne att teckna avtal. Anställningsblockad för att få till stånd ett kollektivavtal är ett starkt påtryckningsmedel som motiveras av vikten av att kollektivavtalet får så bred täckning som möjligt.

Om många arbetsgivare vägrar teckna avtal undermineras avtalsmodellen och företagen konkurrerar inte på lika villkor.
Därför är det också ett arbetsgivarintresse att så många arbetsgivare som möjligt är bundna av avtalet.

Press på en arbetsgivare som vägrar teckna avtal med hjälp av stridsåtgärder borde alltså vara ett gemensamt intresse för löntagare och arbetsgivare. I grunden handlar det nämligen om att värna kollektivavtalsmodellen.
Varsel om anställningsblockader förekommer regelbundet. De flesta slutar med att man kommer överens, avtal tecknas innan varslet behöver verkställas. Att blockader verkställs är ovanligt.

Det globala löftet
Arbetarna i ett land har lovat varandra att inte konkurrera med varandra om löner och arbetsvillkor.
Men om varorna säljs på världsmarknaden konkurrerar man ju med arbetare i andra länder. Då kan lägre löner och sämre arbetsvillkor i ett land mycket väl konkurrera ut produktionen i ett annat land.

Vad har det då blivit av det gemensamma löftet?
I princip accepterar löntagare världen över en fri handel som innefattar konkurrens mellan länder med olika lönenivåer. Länder med högre löner har ofta andra fördelar som uppväger konkurrensen från de låga lönerna.

Men konkurrensen får inte ske till priset av att människor tvingas acceptera löner som det inte går att leva på eller orimliga arbetsvillkor.

När arbetare från olika länder världen över lovar att inte konkurrera med varandra om löner och arbetsvillkor formuleras löftet lite annorlunda:
Kärnan i en global facklig rörelse är löftet att inte konkurrera med varandra på arbetsmarknaden med löner som omöjliggör ett drägligt liv, eller arbetsvillkor som kränker arbetare och riskerar deras hälsa. Inte heller accepteras att barn utnyttjas. Grundläggande fackliga och mänskliga rättigheter måste gälla alla.

Det globala löftet går hand i hand med det nationella löftet. Företag som vill producera varor eller tjänster och göra det i ett annat land måste acceptera de villkor som råder i landet ifråga. Om inte så undergrävs det nationella löftet.
Det globala löftet säkrar att det inte är möjligt att konkurrera på världsmarknaden genom att sälja varor och tjänster som produceras genom kränkningar av grundläggande fackliga och mänskliga rättigheter.