Siakrönika

Staten och kommunen kan ses som ett försäkringsbolag som garanterar att hushållen får de pensioner, den vård och den omsorg som de förväntar sig. Syftet med försäkringar är att hantera risker som uppstår i olika skeden i livet då möjligheterna att försörja sig själv är mindre.

Så när jag läser att två makar eller sammanboende jobbar på samma företag och tjänar ungefär lika mycket så säger det att de också är relativt ekonomiskt jämlika. Inte minst viktigt är det för deras framtida pension. Många kvinnor, eller män för den delen, tänker inte på att den i hushållet som jobbar minst eller tjänar minst kommer att få lägre pension.

Att ha egen inkomst innebär en maktförskjutning från den tjänar mest i familjen till den som har egna pengar. Men trots att kvinnor ofta arbetar lika mycket som män lägger kvinnor lägger ned mer tid på hushållsarbete än män, som genomsnitt mer än en timma per dag.

Men om båda två jobbbar mycket betyder det att de behöver kommunal omsorg. Jag tror inte att läsaren riktigt kan se hur stor skillnad det är mellan vår familjestruktur och den i länderna kring Medelhavet. I Sydeuropa är det vanligare att familjen helt och hållet tar hand om barnen när skolan börjar men också om äldre släktingar. Det innebär att färre kvinnor är på arbetsmarknaden än i Sverige. I vart fall är hon inte på fabriken med gubben. I Nordeuropa är det vanligast att det offentliga står för omsorgen om barn och äldre. I gengäld betalar vi högre skatter och arbetar mer utanför hemmet. Om kvinnor mer än idag, för det blir ofta kvinnan, tog hand om barn och de äldre skulle det vara möjligt att radikalt sänka skatterna i Sverige. Vore det bättre? I vart fall skulle jämställdheten minska och jag tror att få gubbar trots allt skulle tycka att det var bra.

Det låter gulligt med en sydeuropeisk familj, tänk att så ofta ha stora familjemiddagar. Jag skulle själv gärna ha det så. Men om det händer något i familjen, en i familjen blir allvarligt sjuk till exempel skall det då klaras ut inom familjen? Nej, det är ingen bra lösning. Familjen är ett mycket bräckligt system som kan ge den grundläggande kärleken och omsorgen men inte all omsorg. Framför allt klarar familjen inte den ekonomiska försörjningen i alla lägen. Välfärdstaten omfördelar risker från familjen eller släkten till en oberoende aktör, i detta fall staten eller kommunen det vill säga äldreomsorg eller försäkringskassan för ersättning vid sjukdom.

Men hör och häpna genom att män och kvinnor i Sverige är mindre beroende av varandra så bygger våra äktenskap eller samboenderelationer mer än i andra länder på, just det, kärlek. Man behöver inte vara tillsammans. Man gör det för att man gillar varandra. Det är lättare och billigare att bara dra i Sverige än i andra länder. Mer skilsmässor? Nej nettot är att längden på våra äktenskap bara ökar och ökar?

Och i våra samhällen där vi satsar på kvinnors frigörelse föds det fler barn per kvinna än det gör i Spanien och Italien. Där har de en demografisk bomb för att kvinnor inte vill föda barn därför att de ser alla omsorgsplikter som de själva skall bära och de begränsningar det innebär för deras utveckling och frihet. Men hur skall dessa länder kunna försörja de äldre om det födds så barn?

Kristdemokraterna och delar av moderaterna vill ha vårdnadsbidrag som innebär att kvinnan skall arbeta mindre och vara hemma mer. Det motsägelsefulla är att partier som hävdar att de gynnar familjerna i själva verket leder till att det blir mindre familjer, i vart fall färre barn.

Vårt system där både man och kvinnan arbetar är inte mer än, säg 40-50 år gammalt. Den svenska modellen innebär att kvinnors trygghet blir mindre beroende av mannens inkomster och att barnens utbildningsmöjligheter inte huvudsakligen bestäms av familjens ekonomiska standard. Kontrakten inom familjen blir därför annorlunda i offentlig finansierade välfärdssystem. Ändrar man i välfärdsmodellen kommer som bieffekt, kontrakten, eller styrkebalansen mellan kvinnor och män förändras.

Kvinnor vinner på att arbeta därför att de kommer att få mycket bättre levnadsstandard när de blir äldre. När nu fler av oss blir äldre förutsätter det att fler av kvinnor arbetar under en längre del av livet för att finansiera den ökade livslängden.

Någon som läser detta kanske får för sig att jag är kritisk mot familjen. Nej, absolut inte, men den som försvarar familjen glömmer av att det dels handla om relationer mellan män och kvinnor men också mellan generationer. Många äldre vill verkligen vara fria från sina barn och inte vara beroende av till exempel svärdotterns omsorger. Men minst lika viktigt är relationer mellan föräldrarna och deras barn.

Välfärdssamhället idé med fria studier och rimligt bra studiemedel, de kunde vara bättre, är att ungdomar skall klara sig själva och inte vara så beroende av sina föräldrar. Det skall själva få bestämma över sina liv. Det skall inte vara pappas plånbok som styr. I ojämlika länder som USA så styr pappas plånbok mer än i Sverige.

I USA har den översta femtedelen i inkomstfördelningen med barn under 18 år hela 12 gånger så stora inkomster som den nedersta femtedelen. Forskarna kan mäta i vilken grad som barn till höginkomsttagare kommer att tjäna mer än barn till föräldrar som är låginkomsttagare.
I USA ger 10 procents skillnad mellan fäders inkomst samtidigt en skillnad på 4 procent mellan sönerna. Det vill säga så mycket av inkomstskillnaderna mellan fäderna fortplantas till nästa generation. Motsvarande tal i flera av de nordiska länderna är 2 procent. Skillnader mellan USA och Sverige visar att välfärdssystem med höga skatter bidrar till att minska om än inte bryta sambandet mellan föräldrar och barns inkomster.

Ett samhälle med stark överföring av resurser till barnen kan knappast beskrivas som ett samhälle där ungdomarna har lika möjligheter. När inkomstklyftorna vidgas så ökar också skillnaderna i förmågan att föra över pengar till barnen. Visst skall man hjälpa sina egna ungar men skall samhället vara så organiserat att välbeställda har större chans att ge sin unga bättre start i livet än vanliga arbetare? Nej det tycker inte jag.

Dan Andersson, LOs chefsekonom