SIA förtroendeman

Publicerad i SIA den 20 september 2007


En förtroendeman eller förtroendevald, som är det könsneutrala begreppet, är en person som innehar ett ämbete eller uppdrag just för att personen har sina uppdragsgivares förtroende. Det är helt enkelt ett kapital, ett förtroendekapital, som individen har. Detta kapital kan precis som kapitalet på börsen raderas ut om den som ger förtroendet får ny information om den förtroendevalde. Volvoaktien har minskat med en femtedel under semestern därför att aktiemarknaden tror att försäljningen av lastvagnar kommer att utvecklas svagt. Tilltron till en förtroendevald kan på samma sätt både stiga och sjunka, alltså variera över tiden. Det kan vara den sista avtalsrörelsen och hur utrymmet fördelades mellan medlemmarna eller hur avtalsturlistan vid den smärtsamma uppsägningen såg ut som innebar att förtroendet steg eller sjönk. Det kan vara saker som inte alls har med att ha med uppdraget att göra, utan den personliga vandeln, alltså hur man lever.

Jag skall utveckla några tankar om förtroendevalda och läsaren får ursäkta om mitt perspektiv inte till alla delar är tillämpligt på lokal nivå. Men mycket av vad jag tar upp är allmänt och berör därför också lokala förtroendemän.

När vi väljer en person delegerar vi befogenheter för att de förtroendevalde skall utöva makt i vårt ställe. Vi ger ett förtroende att tala i vårt namn i utbyte mot att den valde faktiskt företräder våra intressen. Vi kan återkalla delegationen om vi inte känner oss väl företrädda och säga: Nej nu har vi inte längre förtroende för dig. Det är inte sällan smärtsamt och allt som sker i demokratiska organisationer är inte snällt.

Samtidigt skulle man önska att förtroendemän oftare våga utmana och ställa sitt förtroende
under medlemmarnas prövning. Fråga på mötet har ni verkligen förtroende för mig och detta är den linje jag tänker driva? Jag tror att förtroendevalda ibland väljer att företräda linjer som de egentligen inte tror på. De kanske skulle vara tuffare och ställa till med en förtroendeomröstning och utlösa en diskussion som skulle ge dem ett starkare mandat.

Men gamla mamma lärde mig att ifrågasätta de som var blindpipor d.v.s. de som var rädda för att på en styrelse eller möte säga sin mening, att inta en ståndpunkt om den var obekväm. Mycket skulle vara bättre i organisationslivet om folk helt enkelt oftare sade ifrån. Jag tror det var Churchill som varnade för att vara rädd för rädslan i sig själv. Jag är själv rädd för att rädslan skall ta överhanden, därför att en feg chefsekonom är en fara för Landsorganisationen och LO-medlemmarna.

Allt är inte lätt. Det uppstår alltid spänningar. Jag lämnade ordförandeskapet i en lokalförening inte för att det var nödvändigt utan för att ett par i föreningen störde sig på min person. Ok, då fick det räcka. En stor man i fackföreningsrörelsen i Göteborg och tillika styrelseledamot i storföretagets styrelse frågade mig: Vad tror du förmannen och arbetskamraterna säger om jag går tillbaka till mitt gamla jobb. Tror du förmannen klarar av det, även om jag klarar det? Så det är för många förtroendevalda en lång och ofta omöjlig resa tillbaka till den ursprungliga positionen.

En borgerlig riksdagsman sa vid en lite överläggning i riksdagen något väldigt bra. I en demokrati är vi alla politiker. Men det avsåg han att vi alla måste ta ansvar och agera även om vi inte är beredda att ta på oss uppdrag. Men jag tror att de blir allt svårare för särskilt unga människor som jämställt skall ta hand om barn, arbete och föreningsliv att få det att gå ihop. Samtidigt är det en styggelse med för långt driven professionalisering av föreningslivet med så stor andel av arbetet som utförs av heltidsanställda. Jag tror att det allt oftare blir nödvändigt att arvodera intressade för att på deltid arbeta med föreningslivet. På så vis kan fler arbeta i föreningslivet och få det gå ihop med ansvar för familjen.

Nu skall jag ge mig ut på farliga marker och prata om arvoden, ersättningar och pensioner. Och det jag säger återspeglar inte vad LO tycker.

För drygt ett sekel sedan var en av demokratins frågor att riksdagsmännen skulle få rimligt betalt. Skälet var att det inte bara skulle vara herremän och godsägare som skulle kunna ta riksdagsuppdragen. Idag tycker jag att det finns en risk att riskdagsledamöternas arvode blir så lågt att många duktiga kandidater avstår från att bli riksdagsmän. Jag vet att jag borde vara mer idealistisk men som ekonom tror jag att pengar långsiktigt kommer att styra urvalet till olika uppdrag och tjänster.

På samma sätt är det pensionerna. Jag tycker inte att det är fel att statsråden har bra pensioner. Idén är ju att personer med trygga jobb skall våga blir statsråd och veta att de om valet går fel väg eller om förtroendet är förbrukat skall kunna lämna jobbet omedelbart. För att demokratin skall få genomslag skall väljarna inte behöva tänka på att politikern kan ställas på bar backe. Så lyssna inte eller snarare tänk efter när kvällstidningarna lyfter fram politikers inkomster. Men om jag skall kunna försvara denna linje så anser jag att om vi medborgare betalar politiker bra för uppdragen så skall vi också kunna ställa höga krav på dem.

Ett statsråd kan inte ha ekonomiska engagemang som samtidigt berör den verksamhet som de skall arbeta med som politiker. Carl Bildt har mycket förvånande inte insett nödvändigheten av strikt bodelning mellan det näringslivsintresset, den egna plånboken och statens intressen. Att en så erfaren och begåvad peson som Bild fått problem med denna bodelning visar vilken enorm påverkan pengar har på oss alla.

F.d. statsminister Göran Persson förvånar också. Det är jättebra att Göran Persson jobbar. Det är en osedvanligt duglig karl. Men om han varit anställd av staten och får information och kontakter så är det inte lämpligt att omedelbart omvandla dessa informationer och kontakter till en marknadsvara och auktionera ut dem via konsultbolag till näringslivet. Han skulle aldrig tillåta några av sina statssekreterare göra så. Mitt förslag är att den nämnd som sätter statsrådens löner, alltså har arbetsgivarrollen, får bestämma över vilka uppdrag ett före detta statsråd får ta inom en period av 2 år efter man har lämnat sitt jobb. Om man inte accepterar villkoren så får statsrådet inte heller ut sin pension

Bland det viktigaste för en förtroendevald, i klubben på jobbet, eller i statsministerns residens är att strikt skilja på mitt och ditt. Det finns formuleringar i förvaltningslagen som reglerar hur offentliga ämbetsmän skall bete sig. I enkel regel är att om något gynnar dig själv mycket så är det nästan alltid fel.

De finns enkla regler om jäv det vill säga att man själv eller någon närstående har intresse i saken så skall man inte delta i handläggningen. Det finns få helvita, få jungfrur, intressen går kors och tvärs i ett företag, på en ort eller i en organisation och därför är det grundläggande att följa dels regler om oväld och jäv men också att publicera och redovisa.

En bra handlingsregel är att aldrig göra sådant som du inte kan berätta på ett medlemsmöte. Eller för att ta ett Stockholmsperspektiv om du inte kan berätta det för en kvällstidning och överleva med deras bedömning så skall du inte fatta inte det beslutet, inte på den platsen eller gör det du hade tänkt göra. Tänka alltså på vad andra kan se, inte på vad du själv tycker att du ser.

Dan Andersson, LOs chefsekonom