Finns facket kvar om 50 år?

Två 100-åringar hyllas med varsin jubileumsbok. Det handlar om två fackliga avdelningar. Den ena är verksam i Garpenberg och den andra i Hofors.

Det var här i Bergslagen, bland kroppsarbetarna i gruvor och bruksorter, som arbetarrörelsen fick stor genomslagskraft. Socialisten August Palm fann genast tycke för proletariatet i Bergslagen. De levde under mycket svåra förhållanden. Redan i 40-årsåldern såg männen ut som ”utlefvade gubbar” menade Palm. Författarna Bernt-Olov Andersson och Torgny Karnstedt har intervjuat människor, grävt djupt i arkiven, hittat ett stort råmaterial och skapat ett stoff som svävar rakt ut i ett betydligt större historiskt sammanhang. Därför blir böckerna inte bara arbetsplats- och bygdelitteratur för en snäv lokal läsekrets. Vi får läsa om gruvbrytning och järnframställning ända fram till våra dagar. Men böckerna speglar framför allt den svenska arbetarrörelsens fackliga och politiska historia.

Från det lokala perspektivet kan världsomspännande händelser gestaltas och levandegöras med hjälp av fackliga styrelseprotokoll som grundmaterial. Böckerna är rikt illustrerade med bilder. Konstnären Roine Janssons dokumentära målningar från gruvan i Garpenberg förgyller boken Djupt i Garpeberget.

Läsningen bjuder på dramatik i övermått men även vardagligt fackligt gnetande. Det är ett satans liv och kiv. Ur denna massa av ord träder olika enskilda pionjärer fram i ljuset. Både Bernt-Olov Andersson och Torgny Karnstedt har själva många års erfarenhet av arbete inom tung industri. De vet med andra ord vad de skriver om.

Jag läser deras böcker med stor nyfikenhet samtidigt som vi nås av beskeden att den fackliga rörelsen lider av en medlemsflykt av sällan skådat slag. Även diskussionen om Brunnsviks folkhögskola uppfyller mina tankar. Det går knappt en dag utan att jag nås av nya debattinlägg eller får telefonsamtal från människor som är djupt bekymrade över den utveckling som Landsorganisationen, LO, har slagit in på, nämligen att såga av den kulturella själen i rörelsen. Vad som tagit åratal att bygga upp går att rasera på en kafferast. Var kampen inte värd mer än så här? Kan de styrande chefstjänstemännen överge en grundtanke som varat i över 100 år? Ja, så lyder många tankegångar.

Det finns alltid en stor risk i sammanhanget. Att idealisera tidigare generationer och de politiska och fackliga företrädarna. Det är lätt att generalisera och prata om ett stort och enat kollektiv, ett slags arbetarklass som inte består av enskilda individer med både brister och förtjänster. Att upphöja den vita manliga kroppsarbetaren till ett minnesmonument, någon som blir helgonförklarad i en museal miljö.

Åsa Linderborgs skildring av sin pappa stålarbetaren var ett mycket framgångsrikt försök att gestalta en människa av kött och blod bortom alla dessa fyrkantiga fördomar om arbetare som många inom både den borgerliga och den vänsterintellektuella kretsen av människor håller sig med. Människan är en sammansatt och motsägelsefull person oavsett samhällsklass.

Även arbetarrörelsen kan i stort beskrivas som dubbelbottnad och tvetydig när ord och handling skulle förenas i en reformistisk och pragmatisk rörelse. Det har skett nästan utan blodspillan så när som på Ådalskravallerna 1931 då fem arbetare sköts ihjäl av svensk militär i samband med en demonstration.

Kommunister och socialdemokrater kritiserade den borgerliga regeringen hårt. Högerpressen tog som väntat parti för arbetsgivaren och myndigheter. Arbetarrörelsen har kryssat förbi två världskrig och lyft landet från fattigdom till en modern välfärdsstat. Det har handlat om en balansakt på slak lina. Hur var det egentigen med neutralitetspolitiken? Och den hårda interna kampen mellan socialdemokrater, syndikalister och kommunister rev upp svåra sår på arbetsplatserna. Utrensningarna var nödvändiga ansåg ledningarna inom både LO och socialdemokraterna. Här bildades en allians med arbetsgivaren och det borgerliga samhället.Vi vet att partiet sysslade med åsiktsregistrering i stor skala som även drabbade vänsteraktivister på 60- och 70-talen och kanske ännu längre fram i tiden. Detta medförde att socialdemokratin stötte bort många människor. Något som fick stor negativ effekt under 80- och 90-talet. Historien innehåller med andra ord både vita och svarta sidor.

I Anderssons och Karnstedts dokumentära böcker finner vi omedelbart den dygdefulla moralen. Supandet var omfattande men en arbetare skulle vara skötsam för att väcka respekt och beundran. Det fanns också en stark solidarisk ådra. Folk stöttade varandra. Många förlorade både jobb och bostad för att man var fackligt aktiv. 20.000 arbetare svartlistades och avskedades efter storstrejken 1909. Ett 20-tal personer flydde från Hofors, totalt gick cirka 6.500 arbetare i landsflykt. Nykterhetsrörelsen växte fram av ren självbevarelsedrift för ett folk som höll på att supa ihjäl sig. Någon fördragsamhet för fyllerister hade man inte. Det pratades till och med att fördriva alkoholisterna från bygden. I 1920-talets Hofors upprördes man över personer som uppträdde berusade i arbetarnas lokaler och Folkets park. Fylleristerna prickades och deras namn spreds på anslagstavlor och i tidningar. Här och var dyker det upp tragiska levnadsöden. Ibland försvann pengar i fackklubbens kassa.

Det är samtidigt inte svårt att låta sig imponeras av pionjärerna som riskerade allt för att skapa ett drägligare arbets- och livsförhållande samt en demokratisering av Sverige. Den politiska Högern och kapitalägarna vägrade acceptera allmän och lika rösträtt. Det var inte förrän Sverige stod på randen till revolution, efter omfattande hungerkravaller, som högerkrafterna gav med sig. Det har inte ens gått 100 år sedan Sverige införde fria och demokratiska val. Betänk detta, när du ser Fredrik Reinfeldt prata om Moderaterna som det nya arbetarpartiet. Hur stor är deras historiska självrannsakan? Har de tvättat sin byk än? Brotten mot mänskliga rättigheter har sannerligen inte bara varit något som Stalin eller Hitler sysslat med. De europeiska kolonialmakterna och även vad vi betraktar som ledande demokratier har sysslat med både krigsförbrytelser och folkmord. Det har pågått så länge folk delats upp i olika samhällsgrupperingar (läs Leo Hubermans Människans rikedomar och Sven Lindqvists Avsikt att förinta).

Nå, hur stort var intresset bland vanligt folk? Bestod de fackliga mötena av folkmassor? Stod de enade? Både ja och nej. Det fackliga och politiska intresset har åkt berg- och dalbana även förr i tiden. I arbetarrörelsens tidiga barndom såg det mörkt ut. Men efter hand växte sig rörelsen sig allt starkare. De fackliga striderna var många både i Hofors och Garpenberg. Systemet med tidsstudiemän är en förnedrande skamfläck i svenskt arbetsliv.

Det blossade även upp interna konflikter. Ja, det har bråkats och kivats på styrelsemöten i alla tider. Det har gällt allt från olika fackliga strategier till rent personliga motsättningar. I protokollen klagas det ibland på det låga intresset bland medlemmarna. Någon berättade att karlarna hellre vallfärdade till radioutsändningar från boxningsmatcher.

På 50- och 60-talet kom televisionen som nytt kvällsnöje. Fackföreningsrörelsen professionaliserades ytterligare. Avståndet växte mellan medlemmar och dess företrädare. Arbetarnas löner ökade. Arbetsvillkoren förbättrades liksom arbetsmiljön. De fackliga organisationerna tvingades acceptera rationaliseringar inom såväl stål- som gruvindustri. Några måste gå för att rädda andra kvar. Den fackliga organisationen gled sakta men säkert iväg mot ett slags förvaltnings- och försäkringsbolag. Opinionsbildningen skedde inte ute på arbetsplatserna. Den politiska diskussionen runt fikaborden tystnade.

Här uppstår flera grundläggande frågor. LO personifieras inte längre av en vit manlig arbetare. Den stora gruppen består av kvinnor inom offentlig sektor. De är lågavlönade och tjänar betydligt mindre än männen i industri- och gruvnäringen. Många är också invandrare. När ska den självbilden göra sig starkare i verkligheten? Jag har ännu inte sett till någon jubileumsbok om Kommunal Dalarna av liknande kvalitet och omfattning som dessa två böcker. Kan fackföreningsrörelsen förbättra den egna demokratin? Eller är ekvationen omöjlig att lösa? Ingen vill representeras av amatörer vid förhandlingsbordet. Därför framstår varje facklig förhandling på central nivå som en kamp mellan jurister i en rättegångssal. Men hur långt får avståndet bli mellan den fackliga eliten och dess massa?

Den fackliga rörelsen kräver internationellt samarbete. Är det möjligt i en värld där marknadsekonomin springer jorden runt efter billigaste arbetskraften? Kan en facklig rörelse över huvud taget överleva utan många betalande medlemmar och ideella eldsjälar? Både Andersson och Karnstedt oroas över vad som väntar framtidens historieberättare. De har redan upptäckt en fundamental brist i dokumentationen. Skrivningarna från de senaste åren är summariska beslutsprotokoll. Medlemmar nämns inte med namn. Det är svårt att följa den interna diskussionen.

Är det ett ont varsel, ett tidens tecken. Jag utmanar med en sista fråga. Finns fackföreningsrörelsen kvar om 50 år? Eller är det bara ett kapitalstarkt försäkrings- och pensionsförvaltningsbolag utan ideologisk tanke?

Ulf Lundén, Dala-Demokraten