Viktiga områden
2010-07-06
Lagerarbetare Kerstin Dellert, 52, har varit sjukskriven under lång tid, men i sommar är hon frisk! För det har regeringen bestämt. Sin första dag som osjuk måste hon gå till arbetsförmedlingen, eftersom arbetsgivaren har sagt upp henne. De anser att hon är för sjuk för lagerarbetet.
Kerstin har blivit opererad i sina armar och händer åtta gånger under tolv år för inflammerade nerver. Dessutom har hon också skolios, ett allvarligt ryggfel, och den smärtfyllda sjukdomen fibromyalgi.
Försäkringskassan följer lagen. Den 31 maj var sista dagen som Kerstin fick sjukersättning. Simsalabim, den 1 juni är hon frisk. Just den dagen träffar vi henne. Hon har lika ont som dagen innan.
Vi sitter först vid köksbordet, men får snart flytta in i vardagsrummet.
– Sitta på en stol är det värsta som finns. Jag använder faktiskt nästan aldrig köksbordet, säger hon. I den rymliga soffan kan hon byta ställning för att minska smärtorna. Det syns att hon har ont, även om hon är vid gott humör.
– Det är konstigt, men man kan vänja sig, säger hon. Man får inte gräva ner sig. Det har varit värre än det är nu.
Kerstin började på Åhléns lager i Jordbro utanför Stockholm när hon var 16 år, bara för sommaren trodde hon. Hon trivdes:
– Vi var många unga som började och det var fartigt, det var kul att ta i. Det gick alldeles utmärkt i många år. Så började jag känna av lite värk i armarna. Som ung tänkte man inte så mycket på det utan jobbade på. Men det blev värre och värre. Vi var flera som fick liknande problem. Vi arbetade mycket med armarna över axelhöjd och drog tunga klädställningar. När vi prismärkte varor blev det många ensidiga rörelser med händerna.
– Men det här klassas inte som arbetsskada, för det finns ingen forskning som bevisar att skadorna beror på jobbet, säger Kerstin.
En dag när hon flätade håret på dottern Linnea som just började skolan smällde det till i överarmen, med en fruktansvärd värk. Det var början på ett lidande som pågår än idag, när hon förbereder dotterns studentfest.
Kerstin pekar på alla ställen där hon blivit opererad och berättar om allt som läkarna prövat på henne både för att bota och smärtlindra, som cortisonsprutor mellan fingrarna (det är ingen lek!) och ampuller med smärtstillande som pumpas in intravenöst under en timslång behandling. Hon har utretts på Försäkringskassans sjukhus i Nynäshamn, ordinerats träningsprogram som gjorde henne sämre, prövat kiropraktor och testat hälsopreparat.
De första åren jobbade hon på när det gick och var hemma tidvis. Det hände att hennes arbetsledare skickade hem Kerstin för att det syntes att hon hade ont. Det blev allt längre perioder hemma. Sen 2001 har hon inte jobbat, så när som på några rehabförsök då hon börjat med en timme och ökat på, med lättare arbetsuppgifter. Men smärtorna har tvingat henne att ge upp.
– Förrförra sommaren prövade jag på att stå i receptionen i simhallen och städa i gymmet. Det var kul. Men det gick inte. Jag kom inte ur sängen under två dagar efteråt.
Värken präglar vardagen. Bil kan hon inte åka och det är flera år sen hon var på bio sista gången. Sitta och läsa en bok går inte och korsord kan hon lösa i två minuter, sen är det kört.
– Skära upp bröd är ett helsike och hyvla ost ska vi inte tala om. Ena dagen kan jag själv skära en tomat, nästa dag finns det inte på kartan och min dotter måste hjälpa mig. När min son André flyttade hemifrån köpte han en diskmaskin åt mig. Och min pappa kör och storhandlar.
När händerna vägrar lyda tappar hon saker. Sedan hon också fått problem med knän och höfter händer det att hon ramlar omkull, ibland med vådliga följder. Dagens bästa stund är den drygt timslånga skogspromenaden i skogen intill, men alltid med mobiltelefon, på familjens order.
Sjukersättning, avtalsförsäkring och bostadsbidrag ger sammanlagt cirka 10.000 kronor, och med en hyra på 6.700 gäller det att rensa hårt i utgifterna. Det gäller även sådant som berör hennes hälsa.
– Jag fick avstå en kurs i att hantera fibromyalgi, resorna och en avgift på 60 kronor per gång blev för mycket, berättar hon. Tandläkare är inte att tänka på.
Hon får hjälp av son, far och exmake. Nyligen sålde hon ett guldarmband hon fick av Åhléns efter 30 år som anställd, och annat guld hon fått av sin mor, för att kunna fira dotterns examen.
– Det är den krassa verkligheten i dagens Sverige, nuförtiden lever en del av oss under existensminimum, konstaterar hon.
Den 9 februari fick hon beskedet om det annalkande slutet på sjukersättningen och att hon skulle föras över till Arbetsförmedlingen. Tillbaka till lagret kan hon inte gå, för Åhléns har sagt upp henne och andra långtidssjukskrivna till hösten. Arbetsgivaren har väl inte precis prövat alla tänkbara hjälpmedel, men även hon tror att det vore svårt att klara lagerarbete.
En ynka månadslön som fallskärm får hon med sig, efter 37 år.
– Jag hade nog inte fått ens det, om inte facket agerat.
Hon berättar att det var märkligt att hux flux på papperet bli frisk och problemfri, redo för ett nytt arbete:
– Tror de att jag ljuger? Att jag har genomgått alla operationer för att det är kul? Det finns ju röntgenbilder som enligt läkarna visar att mina sjukdomar är kroniska. Nu när jag ska ut och jobba är jag skraj att det blir ett ras neråt igen med smärtor och besvär.
Hon ringde Försäkringskassan i februari och bad om ett överlämningsmöte med dem och Arbetsförmedlingen, bland annat för att få besked om det ekonomiska. Det är oklart hur det blir med a-kassan, med tanke på att det var så länge sen hon arbetade.
– De svarade att de hade ända till sista maj på sig och att de skulle höra av sig.
Samma svar fick hon sen gång på gång under våren. Inget hände. Så den 1 juni gick hon själv till Arbetsförmedlingen och skrev in sig. Förmedlarna blev brydda.
– Vi ska ringa till din handläggare på Försäkringskassan, sa de. Lycka till, sa jag.
Under detta första besök tittade de inte på möjliga jobb. Hon fick inte heller något besked om det ekonomiska, så den 1 juni vet hon inte hur hon ska kunna betala julihyran. Vilka jobb kan hon ta?
– Ja, det har jag legat sömnlös många nätter och funderat över. Sitta framför en dator – det är kört efter fem minuter. Jag tycker om att pyssla med blommor och jag skulle gärna ta städjobb, det är kul att göra rent.
– Men läkarna säger att det inte kan bli något där jag använder överkroppen. Vad återstår då?
Och om hon hittar ett jobb som skulle fungera, är nästa fråga om får hon det.
– Vad säger arbetsgivarna när de ser mig, en skruttig tant? Säger de: Jippie, kom hit? Eller tar de hellre en frisk tjugoåring?
– När jag ser Reinfeldt på TV byter jag kanal. Jag kan inte se människan, säger Kerstin. Han förstör den trygghet som så många har arbetat så länge med att bygga upp i det här landet! Det är helt sjukt hur det har blivit. Det är en sak att sätta dit folk som fuskar, men vi som inte gör det råkar illa ut. Reinfeldt skulle komma hit och krypa in i mitt skinn en dag, så skulle han få känna hur det är.
Mats Utbult
Kerstin är frisk – det har regeringen bestämt
Lagerarbetare Kerstin Dellert, 52, har varit sjukskriven under lång tid, men i sommar är hon frisk! För det har regeringen bestämt. Sin första dag som osjuk måste hon gå till arbetsförmedlingen, eftersom arbetsgivaren har sagt upp henne. De anser att hon är för sjuk för lagerarbetet.
Kerstin har blivit opererad i sina armar och händer åtta gånger under tolv år för inflammerade nerver. Dessutom har hon också skolios, ett allvarligt ryggfel, och den smärtfyllda sjukdomen fibromyalgi.
Försäkringskassan följer lagen. Den 31 maj var sista dagen som Kerstin fick sjukersättning. Simsalabim, den 1 juni är hon frisk. Just den dagen träffar vi henne. Hon har lika ont som dagen innan.
Vi sitter först vid köksbordet, men får snart flytta in i vardagsrummet.
– Sitta på en stol är det värsta som finns. Jag använder faktiskt nästan aldrig köksbordet, säger hon. I den rymliga soffan kan hon byta ställning för att minska smärtorna. Det syns att hon har ont, även om hon är vid gott humör.
– Det är konstigt, men man kan vänja sig, säger hon. Man får inte gräva ner sig. Det har varit värre än det är nu.
Kerstin började på Åhléns lager i Jordbro utanför Stockholm när hon var 16 år, bara för sommaren trodde hon. Hon trivdes:
– Vi var många unga som började och det var fartigt, det var kul att ta i. Det gick alldeles utmärkt i många år. Så började jag känna av lite värk i armarna. Som ung tänkte man inte så mycket på det utan jobbade på. Men det blev värre och värre. Vi var flera som fick liknande problem. Vi arbetade mycket med armarna över axelhöjd och drog tunga klädställningar. När vi prismärkte varor blev det många ensidiga rörelser med händerna.
– Men det här klassas inte som arbetsskada, för det finns ingen forskning som bevisar att skadorna beror på jobbet, säger Kerstin.
En dag när hon flätade håret på dottern Linnea som just började skolan smällde det till i överarmen, med en fruktansvärd värk. Det var början på ett lidande som pågår än idag, när hon förbereder dotterns studentfest.
Kerstin pekar på alla ställen där hon blivit opererad och berättar om allt som läkarna prövat på henne både för att bota och smärtlindra, som cortisonsprutor mellan fingrarna (det är ingen lek!) och ampuller med smärtstillande som pumpas in intravenöst under en timslång behandling. Hon har utretts på Försäkringskassans sjukhus i Nynäshamn, ordinerats träningsprogram som gjorde henne sämre, prövat kiropraktor och testat hälsopreparat.
De första åren jobbade hon på när det gick och var hemma tidvis. Det hände att hennes arbetsledare skickade hem Kerstin för att det syntes att hon hade ont. Det blev allt längre perioder hemma. Sen 2001 har hon inte jobbat, så när som på några rehabförsök då hon börjat med en timme och ökat på, med lättare arbetsuppgifter. Men smärtorna har tvingat henne att ge upp.
– Förrförra sommaren prövade jag på att stå i receptionen i simhallen och städa i gymmet. Det var kul. Men det gick inte. Jag kom inte ur sängen under två dagar efteråt.
Värken präglar vardagen. Bil kan hon inte åka och det är flera år sen hon var på bio sista gången. Sitta och läsa en bok går inte och korsord kan hon lösa i två minuter, sen är det kört.
– Skära upp bröd är ett helsike och hyvla ost ska vi inte tala om. Ena dagen kan jag själv skära en tomat, nästa dag finns det inte på kartan och min dotter måste hjälpa mig. När min son André flyttade hemifrån köpte han en diskmaskin åt mig. Och min pappa kör och storhandlar.
När händerna vägrar lyda tappar hon saker. Sedan hon också fått problem med knän och höfter händer det att hon ramlar omkull, ibland med vådliga följder. Dagens bästa stund är den drygt timslånga skogspromenaden i skogen intill, men alltid med mobiltelefon, på familjens order.
Sjukersättning, avtalsförsäkring och bostadsbidrag ger sammanlagt cirka 10.000 kronor, och med en hyra på 6.700 gäller det att rensa hårt i utgifterna. Det gäller även sådant som berör hennes hälsa.
– Jag fick avstå en kurs i att hantera fibromyalgi, resorna och en avgift på 60 kronor per gång blev för mycket, berättar hon. Tandläkare är inte att tänka på.
Hon får hjälp av son, far och exmake. Nyligen sålde hon ett guldarmband hon fick av Åhléns efter 30 år som anställd, och annat guld hon fått av sin mor, för att kunna fira dotterns examen.
– Det är den krassa verkligheten i dagens Sverige, nuförtiden lever en del av oss under existensminimum, konstaterar hon.
Den 9 februari fick hon beskedet om det annalkande slutet på sjukersättningen och att hon skulle föras över till Arbetsförmedlingen. Tillbaka till lagret kan hon inte gå, för Åhléns har sagt upp henne och andra långtidssjukskrivna till hösten. Arbetsgivaren har väl inte precis prövat alla tänkbara hjälpmedel, men även hon tror att det vore svårt att klara lagerarbete.
En ynka månadslön som fallskärm får hon med sig, efter 37 år.
– Jag hade nog inte fått ens det, om inte facket agerat.
Hon berättar att det var märkligt att hux flux på papperet bli frisk och problemfri, redo för ett nytt arbete:
– Tror de att jag ljuger? Att jag har genomgått alla operationer för att det är kul? Det finns ju röntgenbilder som enligt läkarna visar att mina sjukdomar är kroniska. Nu när jag ska ut och jobba är jag skraj att det blir ett ras neråt igen med smärtor och besvär.
Hon ringde Försäkringskassan i februari och bad om ett överlämningsmöte med dem och Arbetsförmedlingen, bland annat för att få besked om det ekonomiska. Det är oklart hur det blir med a-kassan, med tanke på att det var så länge sen hon arbetade.
– De svarade att de hade ända till sista maj på sig och att de skulle höra av sig.
Samma svar fick hon sen gång på gång under våren. Inget hände. Så den 1 juni gick hon själv till Arbetsförmedlingen och skrev in sig. Förmedlarna blev brydda.
– Vi ska ringa till din handläggare på Försäkringskassan, sa de. Lycka till, sa jag.
Under detta första besök tittade de inte på möjliga jobb. Hon fick inte heller något besked om det ekonomiska, så den 1 juni vet hon inte hur hon ska kunna betala julihyran. Vilka jobb kan hon ta?
– Ja, det har jag legat sömnlös många nätter och funderat över. Sitta framför en dator – det är kört efter fem minuter. Jag tycker om att pyssla med blommor och jag skulle gärna ta städjobb, det är kul att göra rent.
– Men läkarna säger att det inte kan bli något där jag använder överkroppen. Vad återstår då?
Och om hon hittar ett jobb som skulle fungera, är nästa fråga om får hon det.
– Vad säger arbetsgivarna när de ser mig, en skruttig tant? Säger de: Jippie, kom hit? Eller tar de hellre en frisk tjugoåring?
– När jag ser Reinfeldt på TV byter jag kanal. Jag kan inte se människan, säger Kerstin. Han förstör den trygghet som så många har arbetat så länge med att bygga upp i det här landet! Det är helt sjukt hur det har blivit. Det är en sak att sätta dit folk som fuskar, men vi som inte gör det råkar illa ut. Reinfeldt skulle komma hit och krypa in i mitt skinn en dag, så skulle han få känna hur det är.
Mats Utbult
Dela