Valtaktik bakom politikers tystnad

Publicerad i Sydsvenskan, 030502
En offentlig utredning (STEMU-utredningen) presenterade i mars 2002 sin analys av hur den svenska stabiliseringspolitiken borde se ut vid ett EMU-medlemskap. Stabiliseringspolitiken syftar till att se till så att alla resurser i samhället används, dvs. att så få som möjligt är arbetslösa. En mängd betydande institutioner, däribland LO och Svenskt näringsliv, har redovisad sin syn på utredningens slutsatser och förslag via remissförfarandet. Men de viktigaste aktörerna för samhällsutvecklingen har ännu inte svarat. De politiska partierna har varit oroväckande tysta om frågan.

Om mindre än 5 månader ska det hållas en folkomröstning om EMU. För att väljarna ska kunna fatta ett så bra beslut som möjligt behöver de information. Jag hävdar att väljarna inte fått tillräcklig information från de politiska partierna om hur stabiliseringspolitiken ska hanteras vid ett EMU-medlemskap. De politiska partierna ber helt enkelt väljarna att köpa grisen i säcken och chansa.

Partierna som står på ja-sidan i folkomröstningen vill inte berätta för väljarna att det kan finnas problem med ett EMU-medlemskap eftersom de tror att detta skulle öka risken för ett nej i folkomröstningen. Detta är oansvarsfullt. Partierna som står på nej-sidan i folkomröstningen vill inte ge sin syn på stabiliseringspolitiken vid ett EMU-medlemskap eftersom de tror att detta skulle öka chansen för ett ja i folkomröstningen. Detta är lika oansvarsfullt. Valtaktik får inte vara viktigare än samhällets långsiktiga behov.

Varför är det så viktigt att partierna berättar hur de ska hantera stabiliseringspolitiken? Den ekonomiska expertisen är i stort sett enig om att det kommer att finnas behov av en nationell stabiliseringspolitik vid ett EMU-medlemskap. Det kommer att uppstå lägen vid ett EMU-medlemskap då ECB:s penningpolitik inte är anpassad efter de svenska behoven. Hur ofta och hur allvarliga problemen kan bli råder det dock mindre enighet kring.

Ur ekonomisk synvinkel går det lika bra att stabilisera ekonomin med hjälp av statens budget som med hjälp av en nationell penningpolitik. Det finns därför av stabiliseringspolitiska motiv inte skäl att kategoriskt säga nej till EMU. Att det är möjligt att ersätta penningpolitiken med finanspolitiken innebär dock inte att finanspolitiken automatiskt ersätter penningpolitiken fullt ut. Om vi ska kunna gå med i EMU får det inte innebära en ökad arbetslöshetsrisk för löntagarna. EMU ställer krav på förändringar av finanspolitiken, förändringar som vi ännu inte sett. Jag är övertygad om att ett EMU-medlemskap kan förenas med arbete och trygghet för löntagarna, men inte att ett EMU-medlemskap är förenligt med dagens finanspolitik. Är den svenska politiken verkligen redo för EMU?

Men varför införa system som inte finns i andra länder? Svaret är att Sverige har högre ambitioner när det gäller sysselsättning och en gemensamt finansierad välfärd jämfört med flertalet länder i Europa. Sverige har som mål att ha en 80-procentig sysselsättningsgrad, medan EU har 70 procent som mål. Om Sverige har högre ambitioner måste Sverige också ha en mer ambitiös finanspolitik.

Ett svenskt medlemskap i EMU måste ses som evigt, därför kräver problemen som ett EMU-medlemskap innebär långsiktiga lösningar. Det hade därför varit eftersträvansvärt om det redan innan folkomröstningen fanns en bred samsyn om hur stabiliseringspolitik vid ett EMU-medlemskap ska bedrivas. Stabiliseringspolitiken är precis som pensionssystemet en alldeles för viktig fråga för att vara beroende av vilka partier som sitter i regeringen.

Väljarna förtjänar information om hur stabiliseringspolitisken vid ett EMU-medlemskap ska bedrivas. Är ni ansvarsfulla nog att svara på denna fråga; Göran, Bo, Lars, Alf, Ulla, Ingrid, Maud, Maria och Peter?

Albin Kainelainen, LO-ekonom