Svårt att mäta länders välstånd

Publicerad i Sydsvenskan, 030130

Svenskt näringsliv har satt upp OECD:s så kallade välståndsliga, dvs. BNP per capita, som utvärderingsinstrument av Sveriges välstånd. De anser sig ha ett tydligt uppdrag i att Sverige år 2006 ska vara tillbaka på välståndsligans 10-i-topp och år 2011 vara bland de fem bästa. Den fråga som bör ställas är hur bra välståndsligan speglar ett lands välstånd. Det handlar om två problem; dels hur länderna jämförs och dels vad jämförelsen egentligen säger.

Att göra statistiska jämförelser är alltid problematiskt och att göra internationella jämförelser är särskilt svårt. I december meddelade SCB att Sveriges BNP på grund av nya beräknings-grunder varit högre än vad vi tidigare trott. Innebär det att vi har fått ett högre välstånd? Nej, statistikerna har helt enkelt kommit överens om att BNP år 2001 var 100 miljarder kronor högre än vad de tidigare angav (Drygt 10 000 kronor mer per person).

Vid jämförelser mellan länder är det inte bara hur BNP mäts som kan ställs till problem utan också hur olika länders BNP överförs till en gemensam valuta. För att minska effekterna av skilda prisnivåer i olika länder använder OECD en så kallad PPP-justerad växelkurs, dvs. hän-syn tas till prisnivån i olika länder. Beroende på hur denna PPP-justering görs, om det an-vänds ett fast eller löpande pris, hamnar Sverige på 17:e respektive 11:e plats i välståndsligan. Detta visar på problemet med att bedöma välståndet i Sverige jämfört med andra länder med hjälp av en enda statistisk analys.

Spelar det då någon roll om Sverige befinner sig på 11:e eller 17:e plats i OECD:s väl-ståndsliga? Svenskt näringsliv verkar absolut tycka det. Jag är däremot betydligt mer försiktig med att tolka enskilda platser. Detta eftersom jag menar att OECD:s välståndsliga lika lite beskriver ländernas välstånd oavsett om Sverige ligger på 17:e eller 11:e plats. Vad listan vi-sar är att det finns grupper av länder med ungefär lika stor BNP per capita. Sverige tillhör här en stor skara europeiska länder innehållande bland andra Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Denna grupp kan sägas utgöra mellanskiktet av OECD-länderna och har en lägre BNP per capita än exempelvis USA och Schweiz. Skillnaderna mellan länder är mycket små och positionerna länderna emellan kan därför variera kraftigt beroende på små förändringar. 10 länder ligger inom ett intervall +/-5 procent från Sveriges BNP per capita. Att dra stora växlar av små och osäkra skillnader är inte seriöst. Därför är det viktigt att inte lägga för stor vikt vid exakt vilken placering ett land har. Sverige ligger för att sammanfatta inte så dåligt men inte heller så bra placerat. Sverige är inte ett misslyckat land såsom svenskt näringsliv påstår med grund i vår position i välståndsligan.

Den stora frågan är emellertid hur välstånd ska mätas. Är pengar allt? Nej, välståndet för medborgarna avgörs av hur mycket resurser de har och inte av mycket resurser landet har. Detta kan låta som samma sak men skillnaden kan vara stor. Om man tänker sig ett land som har en BNP per capita på 30 000 dollar per år är det inte säkert att vanliga medborgare har det bättre än i ett land som har en BNP per capita på 20 000 dollar per år. Det kan nämligen vara så att ett fåtal individer har en väldigt stor del av ett lands totala inkomster i landet med högre BNP per capita. Inkomstfördelningen är viktig om det är medborgarnas välstånd som ska mätas. Självklart behövs det en kaka att fördela men medborgarnas välstånd kan skilja sig från landets välstånd. Om det handlar om att mäta medborgarnas välstånd anser jag att FN:s ran-king av HDI (Human Development Index) är ett betydligt bättre mått än välståndsligan, där låg Sverige på andra plats år 2000.

En hög BNP per capita möjliggör ett högt välstånd för medborgarna men skapar inte per au-tomatik detta. Det är dock ingen ursäkt för att inte se behovet av en hög tillväxt. Uthållig till-växt är bra men det är vikigt att inte lägga för stor vikt vid statistik som är osäker och som inte nödvändigtvis säger särskilt mycket om medborgarnas välstånd.

Albin Kainelainen, LO-ekonom