Svenskt Näringsliv vill på 5 års sikt skapa 500.000 jobb i privat sektor. Är det rimligt med en sådan utveckling? Det innebär att sysselsättningen skulle öka från cirka 77 procent till 85,5 vilket är i nivå med sysselsättningen 1991. Men sedan dess har arbetskraftens sammansättning ändrats så om sysselsättningsgraden skulle vara lika hög i varje åldersgrupp som 1991 så skulle den totala sysselsättningsandelen bli 83,5 procent. Det innebär att en ambition om 85,5 procent sysselsättningsgrad kräver högre sysselsättningsgrad i många åldersgrupper. Om de yngre åldergrupperna ska ha samma sysselsättningsgrad som 1991 så innebär det en återgång till tvåårig gymnasieskola och betydligt lägre andel som studerar på högskola. Om så många fler i den yrkesarbetande befolkningen skall arbeta måste tid för studier, föräldraledighet och sjuklighet minska radikalt. Hos de äldre finns dock en välkommen trend mot högre sysselsättningsgrad. Med ökad livslängd blir det nödvändigt att stimulera delar av arbetskraften att arbeta efter 65 års ålder. 500.000 nya jobb på fem år är orealistiskt och kanske inte ens önskvärt medan det är nödvändigt och rimlig ambitionsnivå att skapa 300.000 nya jobb. En optimistisk men realistisk kalkyl säger att 150.000 av dem kan rekryteras från de arbetslösa som vi har idag.
Arbetsutbud, pris och lönebildning
Inom 7-10 år bör antalet arbetade timmar ha ökat med minst 5 procentenheter. Hur skall då 300.000 jobb till bli möjliga? Svaret är enkelt. På lång sikt betyder arbetsutbudet allt. Förutsättningen för ökat arbetsutbud är fyra:
a. att gymnasielever blir klara med gymnasiet och högskolestudenter börjar studera tidigare och blir klara snabbare
b. att fler arbetar heltid vilket förutsätter att hemmets uppgifter fördelas jämnare
c. att integrationen fungerar bättre.
d. att fler arbetar och är friska fram till 65 år ålder. Normen om 8 timmar dag heltid fram till minst 65 års ålder måste stärkas.
Det måste understödjas av ekonomiska drivkrafter. De stora stegen för att göra arbete än mer lönsamt var särbeskattningen, lägre marginalskatter efter skattereformen samt nya drivkrafter efter pensionsreformen. De måste nu länkas med nästa steg. Det vill säga det skall bli mer lönsamt att studera tidigt, vara jämställd samt för äldre i arbetslivet att arbeta längre. Att fler äldre, småbarnsmödrar och låginkomsttagare är i arbetslivet än i de flesta andra länder beror inte på någon lutheransk arbetsvilja utan på att de samlade effekterna av skatter och arbetslinjen i till exempel pensionssystemet som gör det lönsamt att arbeta. Det finns skäl att se fram mot en ny skattereform.
En makroekonom svarar att hur många jobb som skapas på sikt bestäms av jämviktsarbetslösheten vid stabil inflation men framför allt av arbetsutbudet, det vill säga hur många som står till arbetsmarknaden förfogande.
Hur höga reallönerna är i relation till löntagarnas produktivitet är samtidigt en avgörande faktor för efterfrågan på arbetskraft. Näringspolitik i en traditionell bemärkelse har enligt detta makroekonomiska synsätt (som av många uppfattas snobbigt) ganska lite att göra med hur många jobb som skapas.
Ofta underskattas det självklara, nämligen löne- och prisbildningens betydelse. Efterfrågan på arbetskraft påverkas av hur effektiv konkurrensen är på produktmarknaderna. Med en hög grad av konkurrens kan inte lönekostnaderna vältras över på konsumenterna och då kan efterfrågan vara högre. Politik för effektiva produktmarknader är avgörande för hög sysselsättning och hög levnadsstandard. Tvärtemot vad många tror bidrar alltså regelreformerade marknader till högre jämviktssysselsättning.
Lönenormering, effektiv tillämpning av a-kasse- och sjukförsäkringsregler i förhållande till ersättningsnivåerna påverkar också lönebildningen. Det betyder att gnetandet med regler för ökad arbetsutbud, konkurrensregler, insikten om lönenormeringens betydelse, förfinande av arbetsmarknadspolitiken för bättre matchning, tillämpning av a-kasseregler, allt det som inte får läsaren att höja ögonbrynen, är det som ger fler jobb.
Kapitalbrist?
Finns det kapital som räcker till dessa 300.000-500.000 nya arbetsplatser. För att skapa dessa jobb behövs 30-40 miljarder kronor i ökade investeringar vilket är en ökning med 1/10. Sparandet i världen är integrerat mellan länderna och nationens sparande är inte avgörande för investeringarna utan det avgörande är reallönerna i förhållande till produktiviteten. Nu exporteras årligen 200 miljarder kronor i finansiellt sparande utomlands vilket skall jämföras med 30- 40 miljarder kronor för ökade investeringar. Det behövs inte sänkt skatt på förmögenheter eller finansiellt sparande för att skapa tillräckligt med sparkapital för näringslivet.
Men jag erkänner att det är en öppen fråga om investeringarna är för låga i Sverige. Tycker man det kan så kan man förutsättningslöst söka i tre förklaringar.
1. Den ekonomiska regimen i Sverige är nu 13-15 år gammal. Den ger en inflation som under ett decennium varit under inflationsmålet och ett överskott i det offentliga sparandet och i bytesbalansen. Sverige sparar mer än tidigare och investerar mindre, När Svenskt Näringsliv kommentar det höga finansiella sparandet säger de att affärsmöjligheterna är för små i Sverige. Frågeställningen blir därför om den nya ekonomiska regimen ger full trygghet i att vi klarar jobben med det ökade tryck som internationaliseringen uppenbarligen innebär?
2. Den andra förklaringen är att reallönerna generellt är för höga. Men få indikatorer tyder på låg avkastning. Kostnaden per producerad enhet, direktinvesteringarna, direktavkastningen på börsen, förstärkningen av företagens soliditet och utvecklingen av driftsöverskottet tyder inte på att vinsterna är för låga.
Om man vill öka företagens lönsamhet finns det bara två vägar. Det är en moderat räntepolitik så att kronan inte blir för stark. Det andra är att justera bolagskatten nedåt med några procentenheter.
3. Den tredje förklaringen är att sammansättningen av arbetskraften är otillfredsställande. SN uppger att företagen anser att arbetskraften inte har tillräcklig kompetens. Men undersökningar visar att arbetskraften anser att de är för kvalificerade för jobben. Min bild är att nu närmast är ett överutbud av kvalificerad arbetskraft vilket visas i arbetslösheten för olika utbildningsgrupper.
Individers förmåga
Givet löntagarnas mycket starka preferenser för anställningsskydd behövs stöd för de äldres rörlighet och inte minst yrkesväxling. Därför bör regeringen återinföra hela arsenalen inom arbetsmarknadspolitiken som syftar till geografisk rörlighet och utvidga möjligheten till pendlingsstöd via skattesystemet. Det behövs stöd för yrkesväxling. Idén med kompentenskonton havererade men tanken var rätt. Givet den stora samhällsekonomiska kostnaden när gruppen 50+ väntar för länge med att byta jobb behövs ett generöst studiestöd som stimulerar vuxna att byta jobb.
En del av arbetskraften är inte anställningsbar eller förlorar förmåga under senare delen av livet är det samhällsekonomiska rationellt att staten ersätter arbetsgivarna för produktionsbortfallet. Reträttarbetsuppgifter måste skapas så att man kan jobba lugnare mot slutet av sitt liv men ändå vara på jobbet 8 timmar om dagen. Jag hävdar att detta är ett mycket mer fruktbart politikområde än de flesta föreställer sig.
Brist på företagande?
Företagande har tre grunder som alla är legitima. En idésom företagaren vill förverkliga och en produkt att förse kunder med. Ofta är det dock försörjningsföretag dvs. företaget är nödvändig för att individen skall kunna försörja sig. Till exempel. byggnadshantverkaren eller konsulten. Detta är ofta synnerligen produktiva personer och viktiga kuggar ekonomin. I det fallet är syftet med verksamheten inte att expandera produktionen. En tredje nära besläktad form är livsstilsföretagendär företaget syftar till att skapa inkomster nära knutna till konsumtion, t.ex. häst- eller skogsgård som attraktiv boende.
Om särskilda regler utformas för företagare så ger det starka drivkrafter att för löntagare att ombilda verksamhet till företag utan att sysselsättningen ökar. Resultatet är att effektiviteten i ekonomin minskar genom att specialiseringen sjunker. Om det införs starka drivkrafter till företagande så minskar utbudet av kvalificerade löntagare som de reguljära företagen kan anställa.
Den näringspolitik som företagarintressen verkar stå för är att de som kallar sig för företagare skall betala mindre skatt än andra. De vill att staten skall gripa i. produktionens organisering och bestämma hur stora företagen eller snarare små företagen skall vara och hur många företag det skall vara. Självfallet skall tvärtom skattregler vara så lite marknadspåverkande som möjligt.
Av skatter så är det bara bolagskatten som effektivt påverkar investeringar i Sverige. En sådan skattsänkning bör i så fall finansieras genom högre skatt på icke flyttbart kapital som fastigheter i Sverige.
Har enmans och de små företagen intresse av att pressa ned löntagarnas villkor? Nej om reservationslönen för löntagarna sjunker så försämras också villkoren för hantverkaren och butiksägaren men det gynnar höginkomsttagarna bland de anställda samt storföretagen. Den "lille företagaren" och den vanlige löntagaren har mer gemensamt än vad som framgår i debatten. Det borde finnas utrymme för mer gemensam politik mellan LO och Svenskt Näringsliv.
Om jag vore företagare!
Om jag vore småföretagen skulle jag ställa följande krav. Bort med medfinansieringen i sjukförsäkringen som sägs ge företagen drivkrafter för bättre arbetsmiljö men bara ger mig drivkrafter att inte anställa riskgrupper. Alla företag och löntagare skall dela på denna risk. Det är omöjligt för mig som arbetsgivare att veta vad som beror på livsstil och hur mycket som är arbetsmiljö som jag som arbetsgivare har ansvar för.
Jag förstår att staten vill ha drivkrafter för företag att arbeta med ohälsan. Om detta är en politisk realitet så förväntar jag mig att Svenskt Näringsliv kommer fram med en win-win lösning som både gynnar mig som företagare och samhällsintresset.
I nästa steg så vill jag ha konkurrensneutralitet. Det betyder att min arbetsgivorganisation måste bekämpa svart verksamhet och underbudskonkurrens från omvärlden. (Här tycker jag inte Svenskt näringsliv förstår småföretagens villkor.) Skall jag leva upp till kollektivavtal måste också andra arbetsgivare som utför arbete med längre varaktighet i Sverige också möta samma kostnader annars måste jag ha baltiska avtal också i Sverige. Jag vill ha en arbetslöshetsförsäkring som avlyfter mig ansvar för de anställda om jag måste dra ned på personal. I min roll som arbetsgivare vill jag ha få avtal och inte många avtal med enskilda löntagare eller många organisationer.