Fri Fackföreningsinternationell konferens

Internationell konferens för utvecklingsfinansiering i Monterrey, Mexico, 18 - 22 mars 2002

Uttalande av Lena Westerlund, ekonom med internationell inriktning, på Landsorganisationen i Sverige vid Rundabordskonferensen A3 Partnerskap i utvecklingsfinansiering, 19 mars 2002.

Det finns inget partnerskap utan partners
Trots vår besvikelse över konferensens slutdokument - Monterrey Consensus - på grund av dess misslyckande att komma överens om nya mekanismer för att utveckla resurser är de globala facken beredda att kvarstå som engagerade partners i uppföljningsprocessen av utvecklingsfinansieringen. Vi utgör en betydelsefull grupp intressenter, där FFI, de globala facken och TUAC, (OECDs rådgivande fackliga organ) ingår och som representerar 156 miljoner arbetare i 148 länder.

En betydande del av diskussionerna i Monterrey handlade om partnerskap. Men det kan inte finnas något partnerskap utan partner. Dvs faktiska partner som agerar jämställt och visar respekt för varandras roll i samhället och som är ansvariga inför medlemmar och medborgare.

Arbetsmarknadens parter - arbetsgivare och fackliga organisationer - är sådana faktiska partners. Fackliga fria organisationer finner vi över nästan hela världen, men det finns fortfarande länder där fackliga rättigheter förvägras medborgarna. Det finns ett behov av att fortsätta arbetet för fria fackliga organisationer globalt. Företag får inte abdikera från sin roll som arbetsgivare och bara se sig som producenter som skapar vinster och ett värde på börsen. Regeringar får inte avstå från att upprätta ett juridiskt positivt ramverk, som främjar ett demokratiskt förhållande mellan arbetsmarknadens parter och som respekterar grundläggande rättigheter i arbetslivet. Regeringar bör även använda sig av en social dialog med arbetsmarknadens självständiga parter som ett sätt att förbättra tillväxten och jämställdheten i sina länder.

Partnerskap innebär att vara mer än en - att vara två eller tre. Trepartiska arrangemang mellan fackliga organisationer, arbetsgivare och regeringar kan vara ett effektivt sätt att skapa rättvisare samhällen. Trepartiska arrangemang kan fungera båda på nationell och internationell nivå. Arbetet inom Internationella Arbetsorganisationen (ILO) grundar sig på trepartiska strukturer och i de europeiska länderna är detta en vanlig ram för relationer på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadens parter kan finansiera en utveckling som är absolut nödvändig. Att minska löneklyftor och att höja lönenivåerna för de arbetande fattiga, är sådana exempel. Det välstånd som skapas varje dag genom produktivitetsökningar bör fördelas rättvist.

Arbetsmarknadens parter har sedan årtionden ett mycket verkningsfullt verktyg för att minska fattigdomen - kollektivavtalsförhandlingar. Dessutom så kan samordnade förhandlingar bidra till goda tillväxtvillkor genom en förbättrad makroekonomisk stabilitet. Kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter är effektiva sätt att uppnå ett mer rättvist samhälle. Frivilliga vägar, som t ex Global Compact, kan bara komplettera förhandlade avtal.

Nationella kollektivavtal bör kompletteras med globala ramavtal. Fria fackliga organisationer är organiserade på branschnivå i globala fackliga centralorganisationer. På denna nivå, så kan gränsöverskridande arbetsgivare sluta kompletterande avtal med fackliga organisationer. Detta är ett effektivt verktyg för att garantera att OECDs reviderade riktlinjer för multinationella företag tillämpas. ILOs deklaration om fundamentala principer och rättigheter i arbetslivet kan övervakas genom sådana globala avtal.

Flera företag har redan upprättat globala normer för att säkerställa anständiga arbetsvillkor. Framstående exempel är Danones avtal med Internationella Unionen för livsmedels-, njutningsmedels-, och lantarbetareförbund och förbund inom hotell och restaurangbranschen (IUF), IKEAs avtal med Internationella Byggnads och Träindustriarbetareunionen ( IFBWW) och Statoils avtal med Internationella kemi-, energi-, gruv-, och fabriksarbetarefederationen ( ICEM).

Regeringar har kraftfulla instrument till sitt förfogande. Det ena är fördelningspolitik, inte minst skapandet av social trygghet och skydd vid arbetslöshet. Fördelningspolitik kanaliserar resurser till personer som inte har förvärvsarbete, ökar jämställdheten och kan bidra till att förbättra villkoren för tillväxt. Fördelningsresurser bör tas ut via ett progressivt skattesystem.

Sysselsättningspolitik är ett annat effektivt instrument för regeringar. Arbetslöshet är en av de största orsakerna till ojämlikhet och måste bekämpas, delvis genom en aktiv arbetsmarknadspolitik. Arbetslöshet försvagar också arbetstagarsidan i partnerskap.Det är nödvändigt att regeringar och internationella organisationer sätter den fulla och anständiga sysselsättningen som främsta mål, när vi närmar oss kontrollstationen år 2015 för målet för FNs Milleniedeklaration.

Dessutom har företag ett stort socialt ansvar som producenter och investerare. Om dessa väljer att definiera aktieägarvärdet ur ett bredare och mer långsiktigt perspektiv än vad som är fallet för närvarande, så kommer värden att byggas upp för samhället. Utländska investerare bör i större utsträckning gynna värdländerna, genom att återinvestera vinsten och ge de anställda en större del av produktivitetshöjningen. Aktiemarknadens syn på framgångsrika företag är alltför snäv och kortsynt, men företag kan bidra till att omvandla den uppfattningen om de antar Global Compacts principer t ex. Bretton Woods institutionerna har ett stort ansvar när det gäller att garantera respekt för ILOs grundläggande kärnkonventioner i sitt arbete. De måste arbeta tillsammans med arbetsmarknadens parter, nationellt och globalt, för att åstadkomma ekonomisk och social utveckling och garantera att deras politik inte påverkar arbetsmarknadens parter negativt. Officiella givare bör engagera sig i biståndsutveckling som syftar till att stödja organisationer i en social dialog. Frivilligorganisationerna måste se de grundläggande mänskliga rättigheterna i arbetslivet som en del av mänskliga rättigheter, i ett rättighetsbaserat synsätt på utveckling.

Partnerskap bär bli operativa inom en rättighetsbaserad ram för utveckling, som grundas både på FNs MR-instrument och på ILOs Deklaration om fundamentala principer och rättigheter i arbetslivet. Konkret arbete för att förbättra partnerskap måste omfatta:

Att vidmakthålla och utveckla inhemska kollektivavtal som ett sätt att garantera positiva fördelningseffekter på tillväxt och anständigt arbete.
Att vidmakthålla och utveckla globala ramavtal mellan multinationella företag och globala fackliga organisationer
Att utveckla Bretton Woods institutionernas arbete med trepartiska strukturer vid implementering av policy och vid dialog.
Att utveckla nationella progressiva skattesystem

Reella framsteg måste grunda sig på avtal, men dessa kan komplementeras med viktiga frivilliga initiativ. Konkreta verktyg för framsteg och goda exempel från företag finns tillgängliga och måste utnyttjas. Med globala ramavtal, nationella kollektivavtal och arbetsmarknadsparter, så finns det i slutdokumentet från konferensen i Monterrey konkreta mekanismer och aktörer för partnerskap.

Lena Westerlund, LO-ekonom