Utgiftstaket

Publicerad Karlskoga-Kuriren, 040120

Tänk dig att en vanlig löntagarfamilj, låt oss kalla dem Andersson, flera år i förtid bestämde hur mycket utgifter de ska ha år 2004. Säg att de bestämmer sig för att göra åt maximalt 200 000 kronor under detta år, ett personligt utgiftstak. Dvs. att oberoende av vad som händer under detta år och vilka inkomster Anderssons än har så har de redan bestämt hur mycket pengar som ska gå åt 2004.

Givetvis inser familjen Andersson att det är svårt att förutse i flera år i framtiden hur stora utgifterna kommer vara år 2004 och därför bestämmer de sig för att ha en marginal för oförutsedda utgifter, en budgeteringsmarginal. Men eftersom marginalen sätts flera år i förtid är det lockande att redan i förtid teckna in marginalen med sådant som att beställa en semesterresa. När så 2004 väl närmar sig upptäcker familjen Andersson att de inte har mer än 50 kronor kvar i marginalen inför 2004. Med 50 kronor i buffert inser familjen Andersson att det inte får inträffa några negativa överraskningar under året för de har ju bestämt hur mycket han ska köpa saker för under året.

Är det någon som tror att någon löntagare skulle resonera på detta vis? Nej, men så här fungerar den statliga budgeten. Utgiftstaket begränsar utgifterna men här handlar det inte om ett hushålls utgifter utan om statens samlade utgifter som finansierar en stor del av den offentliga välfärden.

I Sverige varierar statens utgifter kraftigt med arbetslösheten eftersom utgifterna för arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitik är relativt stora. En djup och långvarig konjunkturnedgång leder därmed till en kraftig försvagning av de offentliga finanserna. Detta är inget fel, utan det är det så kallade automatiska stabilisatorer är till för. De som vill ha en stor offentlig sektor måste acceptera att en kraftig konjunkturnedgång ger större återverkningar på de offentliga finanserna.

Det finns goda skäl att ha någon form av utgiftstak för att hålla kontroll över utgifterna. Men det finns inga goda skäl att ha ett dåligt system för utgiftstaket. Sedan våren 2003 har arbetslösheten ökat och därmed också utgifterna för arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitik. Samtidigt har utgifterna för sjukskrivningarna fortsatt att öka, vilket inneburit att det blivit allt mer trångt under utgiftstaket. Dessutom har det genomförts en rad reformer som finansierats med budgeteringsmarginalen. De marginaler för oförutsedda utgifter som tidigare fanns är helt borta. Vad händer om arbetslösheten ökar mer än väntat i år?

Det är tillräckligt allvarligt att regeringen under innevarande konjunkturavmattning skurit ned utgifterna för den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Antalet deltagare i arbetsmarknadspolitiska program har hittills i år varit lägre än under motsvarande period förra året trots att den totala arbetslösheten har varit högre. Långtidsarbetslösheten liksom den totala arbetslösheten ökar vilket talar för ett ökat behov av arbetsmarknadspolitiska program.

LO-ekonomerna har länge efterlyst en reformering av de allt för stela regelverket för utgiftstaket. Att föra en rationell finanspolitik utan finansiella marginaler är inte möjligt. Under utgiftstaket bör det därför finnas en s.k.sysselsättningsmarginal särskilt för arbetsmarknadspolitiska utgifter. Precis som en vanlig löntagare måste ha marginaler för oförutsedda utgifter måste staten också ha det.

Tanken med denna marginal är att se till att det vid ökad arbetslöshet alltid finns pengar till arbetsmarknadsutgifter. Under goda år kommer utgifterna att vara lägre och under dåliga år högre. Vissa år måste det finnas mycket luft kvar under utgiftstaket medan utgifterna under andra år kommer att ligga nära taket. Precis som vanliga löntagare så måste även staten ha marginaler utifall detta år inte blir så bra som man trodde.


Albin Kainelainen, LO-ekonom