Gör garantiprogrammet obligatoriskt nu!

Artikel publicerad i Dagens Industri 10 januari 2009.

Regeringen bör omedelbart göra det så kallade garantiprogrammet för bankerna obligatoriskt. Den nuvarande situationen, där tre av fyra svenska storbanker (Swedbank har gått med) inte deltar i programmet, är orimlig och till nackdel för löntagarna och samhällsekonomin.

Garantiprogrammet gör att deltagande banker och bostadsinstitut får lättare att låna, och kan låna till en lägre kostnad, eftersom staten träder in om institutet inte kan betala sina långivare. I teorin blir det inte mer riskfyllt att låna ut till banker som omfattas av garantin än till staten. Programmet är en rimlig åtgärd i en situation med en finansiell kris av en så stor omfattning som denna. Varför regeringen valde att utforma programmet som ett frivilligt avtal mellan staten och enskilda banker och finansiella institut är dock svårt att förstå. Oavsett orsaken bör regeringen inte låta prestige stå i vägen för att snarast göra programmet obligatoriskt.

Regeringen hävdar att bankernas ovilja att gå med i garantiprogrammet beror på att EU har insisterat på orimligt höga garantiavgifter. En troligare förklaring är att de tre storbankerna och deras aktieägare försöker att undvika att betala för någonting som de idag nyttjar gratis. Sedan den 14 oktober, då programmet presenterades, drar ju faktiskt samtliga banker med säte i Sverige fördel av en implicit bankgaranti. Utan den skulle de ha betydligt sämre möjligheter att finansiera sig.

Så länge vissa banker kan dra fördel av denna implicita garanti vid sin finansiering, utan att behöva betala för det, är det vi alla som via statsbudgeten står för risken och kostnaden. Garantier och försäkringar, det vet alla som har en hem- eller trafikförsäkring, är inte gratis även om de inte utnyttjas. Regeringen har nu bjudit bankerna på försäkringspremierna i mer än två månader. Det borde räcka.

En väl fungerande bankgaranti ter sig grundläggande för att bankerna på kort sikt ska kunna fortsätta att fortsätta att finansiera sig, och därmed spela den avgörande roll de har när det gäller att ge hushåll och främst mindre företag tillgång till krediter. Men garantin behöver kompletteras med andra åtgärder i syfte att mildra den fortsatta kreditåtstramning som näringslivet möter. Riskerna är stora för omfattande negativa effekter på produktion och sysselsättning, vilka dock kan motverkas med en mer effektiv politik från regeringens sida.

Finansinspektionen konstaterar i en rapport från den 19 december att marginalerna på utlåning till företagen har ökat kraftigt under de senaste två månaderna. En trolig förklaring är att företagens alternativa finansieringskällor till stor del försvunnit. Endast de allra största företagen, med de allra starkaste balansräkningarna, har idag möjlighet att finansiera sig på annat sätt än genom banklån, men då till klart högre kostnader än i normala lägen.

Hur mycket de än vill har bankerna inga möjligheter att ersätta den omfattande finansiering som tidigare skett vid sidan av det traditionella banksystemet, dvs. via företagscertifikat, företagsobligationer och utlåning från finansiella institutioner som inte är registrerade som banker. Bankernas utlåning begränsas av kapitaltäckningskrav och storleken på det egna kapitalet.

Det finns idag framförallt två olika sätt att motverka ytterligare kreditåtstramning i företagssektorn. Ett alternativ är att bankerna ökar det egna kapitalet genom nyemissioner och därigenom kan öka sin utlåning till företagen. Detta verkar bankerna ovilliga att göra idag, troligen därför att deras nuvarande aktieägare inte vill eller kan ställa upp med ytterligare kapital. Här skulle svenska staten kunna ta ledningen genom att arbeta för en nyemission i Nordea, där man är en av huvudägarna.

Alternativ två är att se till att den alternativa marknaden för företagsfinansiering kommer igång igen. Där är Riksbanken den centrala aktören. Den tillfälliga kreditfacilitet som Riksbanken inrättade för företagscertifikat måste utvidgas till att omfatta fler finansiella institut än bankerna, eftersom dessa ju inte klarar att öka sin utlåning i tillräcklig omfattning. Kreditfaciliteten måste också ha en sådan omfattning och tidslängd att den förmår att återstarta den alternativa marknaden för företagsfinansiering.

Det bästa är naturligtvis om regeringen och Riksbanken koordinerat kan gå vidare med båda alternativ. Då skulle krishanteringen bli klart bättre, till gagn för både löntagare och företag. De svenska konjunkturutsikterna skulle snabbt se något ljusare ut.

Ola Pettersson, LO-ekonom