Den svenska välfärdstaten är ung. Den är yngre än vad jag är som är född 1948. Men kommer den att överleva min sannolika livstid och kommer den att överleva studentförbundets medlemmar? Ofta ställs frågan om den ökade internationaliseringen kommer att innebära en konvergens mellan länder med olika typer av välfärdssystem.
Nedåtriktad konvergens innebär att de nordeuropeiska välfärdsstaterna skulle bli mer lika de anglosaxiska länderna. Det uppåtriktade konvergensen att anglosaxiska länder skulle bli mer lika de nordeuropeiska välfärdsstaterna. Den tredje tesen är välfärdstatens persistens, denna bygger på att olika länder kommer att ha olika typer av välfärdssystem även i en internationaliserad ekonomi. Länder har skilda historiska, institutionella och politiska förhållanden och kommer därför att utvecklas olika. Empirin stödja denna tredje syn eftersom det hittills inte kunnat observeras någon konvergens i någondera riktningen. Moderaterna utgår ifrån att den svenska välfärdstaten är ineffektiv och därför måste avskaffas. Men globaliseringen leder troligtvis i Sverige till ett ökat behov av välfärdstaten och dess trygghet.
Skillnaderna mellan olika länders välfärdsutgifter är mycket mindre än vad den vanligen redovisade skattekvoten visar. Skattekvoten är drygt 50 procent i Sverige mot cirka 30 procent i USA, det vill säga en skillnad på cirka 20 procentenheter. Men om man tar hänsyn till att den offentliga sektorn i USA subventionerar privata välfärdsutgifter genom skatteavdrag minskar skillnaden till cirka 12 procentenheter.
Den vanligast använda statistiken överdriver grovt skillnaden mellan länderna. Moderaterna ger följande bild av välfärdstaten.
”Den socialdemokratiska välfärdsstaten bidrar till stelheter i ekonomin som förhindrar människor att genom egen flit, förkovran och arbete göra en inkomstkarriär. Höga marginaleffekter i skatte- och bidragssystem, ett enkelriktat och enhetligt utbildningssystem, konkurrenshinder som förhindrar att marknaden underminerar segregering, byråkrati som försvårar företagande, en otillräcklig riskkapitalmarknad och attityder som inte uppmuntrar människor att försöka bygga en bättre framtid genom eget arbete bidrar till att begränsa den sociala dynamiken.
Socialdemokraterna har styrt Sverige nästan oavbrutet i 70 år. Den fördelningen av välfärd, inkomster och möjligheter vi ser i dag är ett resultat av socialdemokraternas politik. Välfärdsstaten har bidragit till att öka människors trygghet och till att minska välfärdsskillnader, men det framstår också tydligt att stelheter, bristande dynamik och avsaknad av incitament i dag utgör det kanske allvarligaste hindret för människor att styra över sina liv och öka sin välfärd. Brister i välfärdsstaten har blivit ett hot mot både rättvisa och välfärd.” Källa: En politik för fler i arbete s.21-22
Men det är tvärtom. I nästan inget annat land arbetar så många med kort utbildning, så många äldre kvinnor och så många småbarnsföräldrar. En stor del av skillnaden i BNP per capita mellan Sverige och USA beror på att svenskarna har en kortare årsarbetstid, vilket beror på att nordbor föredrar långa sommarsemestrar. Det är knappast något vi vill välja bort men som vi får betala för i form av lägre BNP. Vi har högt demokratiskt deltagande och en internationellt sett mycket hög läskunnighet, med andra ord mycket kompenta och aktiva medborgare. Välfärdsstaten förslappar inte människor, tvärtom. Moderaterna har i grunden fel.
Det moderaterna ser som orsakat av välfärdsstaten, det vill säga att historiskt sett få arbetar i Sverige ser jag istället som det stora hotet mot välfärdsstaten. Jag ska strax visa varför.
Ett problem i debatten är att den så mycket handlar om den demografiska efterkrigspuckeln. Behovet av ökade offentliga utgifter är inte främst bestämd av efterkrigspuckeln. I första hand bestäms den framtida utgiftsökningen för välfärden av ökad medellivslängd och i andra hand av ökade krav på offentlig service i takt med att individernas inkomster ökar. Med ökade inkomster vill medborgarna konsumera mer service inte minst offentlig sådan. Det är en viktigare än fyrtiotalisterna som är ett övergående problem.
När man undersöker vad människor vill lägga en ökad inkomst på så visar amerikanska undersökningar att en ökad inkomst framförallt leder till en ökad efterfrågan på välfärdstjänster och fritid. Det finns skäl att tro att preferenserna, åtminstone på denna generella nivå, är likartade i Sverige och USA. Om så är fallet kan vi använda de amerikanska undersökningarna som en relativt säker prognos på det långsiktiga konsumtionsbehovet också i Sverige.
Utmaningen är att med ökade inkomster så ökar intresset för kortare arbetstid. Vi vill korta vår arbetstid över dagen, ha längre semester, gå i pension tidigare, studera längre på universitet och resa ett par år när vi är unga. Den ökade efterfrågan på välfärdstjänster och fritid är inte förenliga.
Några nedslag i vårt grannland Danmark och utdrag från deras utmärkta välfärdskommission visar på problemet. Varje nyfödd person i Danmark beräknas över livet få ut 800 000 dkr mer än individen bidrar med till staten. Det återspeglar att de skandinaviska välfärdstaterna inte är finansiellt uthålliga med dagens sysselsättningsnivåer. I det danska fallet beräknas hälften, cirka 400 000 dkr, vara ett glapp som måste finansieras. Det vill säga förväntningarna om framtida konsumtion är större än den finansiering som idag är beräknad.
Därför blir en av arbetarrörelsens viktigaste uppgifter att öka antalet arbetade timmar. Det innebär att både transfererings- och skattesystemet måste vara starkt utbudsorienterade. En rad skatteförmåner som gynnar tidig pensionering måste tas bort, till exempel avdrag för pensionssparande som kan tas ut redan vid 55 års ålder. Reglerna för intjänande av sociala rättigheter måste utformas så att intresset för att arbeta många timmar ökar. Det kräver att man höjer taken i försäkringarna, vilket ytterligare motiverar till hög arbetsinsats. Det kräver vidare att man finner program som tar tillvara människors arbetsförmåga så att möjligheten till så kallad frivillig ledighet begränsas.
Men framförallt så måste skillnaderna mellan män och kvinnors arbetstider minska. I Danmark beräknas nyfödda flickor få ta emot 2,4 miljoner dkr mer från det offentliga än vad de kommer att betala in under sina liv. För pojkarna är förhållandet det motsatta, de förväntas betala in 800 000 dkr mer än vad de kommer att få från den offentliga sektorn. Detta har sin förklaring i skilda levnadsvillkor för män och kvinnor. Kvinnor har lägre inkomster, mindre förmögenhet, högre sjuklighet och mer föräldraledighet än män under sin livstid.
Välfärdsstaten omfördelar mycket mellan män och kvinnor. Det är dock viktigt att se att omfördelningen baseras på ett system som i grunden förutsätter att män är familjeförsörjare och kvinnor tar huvudansvaret för hem och barn. Kvinnor utför 42 procent av marknadsarbetet och männen 58 procent. Detta system behöver i grunden förändras så att kvinnor och män på lika villkor deltar i arbetslivet och därmed har lika förutsättningar till ekonomisk självständighet. Det handlar om att kvinnor ska ha en lika stark anknytningsgrad till arbetslivet som män, att det arbete kvinnor gör inte ska värderas lägre, att könssegregationen i arbetslivet bryts och att hemarbetet fördelas jämnare.
Det går att höja kvinnors löner och det går att väsentligt höja kvinnornas antal arbetade timmar på arbetsmarknaden. Jämställdhet är en av det moderna samhällets viktigaste krafter och den är sannolikt en förutsättning för att klara välfärdsstatens finansiering.
Mitt huvudförslag är att öka reformtakten för att öka jämställdheten mellan kvinnor och män. Det behövs bland annat en ökad individualisering av föräldraledigheten.
Dela