Svenskt Näringslivs tonläge skadar samtalsklimatet

Publicerad i Dagens Industri 20 april 2010

Svenskt Näringsliv lever efter mottot att anfall är bästa försvar. Därför anklagar organisationens vice vd Christer Ågren facket för ansvarslöshet i förhållande till den makt som konflikträtten ger. Facket äventyrar lönebildningen, menar Ågren. Tyvärr glömmer han bort hur dumt det är att kasta sten i ett glashus.

Minnet är kort. För ett år sedan avslutade arbetsgivarna ensidigt huvudavtalsförhandlingarna. Sedan dess har deras bombastiska tonläge hållit i sig. Den goda tonen har försvunnit. Därför har jag, flera gånger, varnat för att det kan uppstår problem när det är dags att sitta ner vid förhandlingsbordet.

Under hösten skanderade arbetsgivare av olika rang och i olika grupperingar att det inte fanns en enda krona för centrala löneökningar. Innan vi överlämnat några krav bjöd motparten nollavtal. Almegas vd Jonas Milton, sa att alla har rätt till en lön men inte till löneökning. Att i ett högt uppskruvat tonläge föregripa förhandlingarna och göra klart att det inte finns något att förhandla om har skadat årets avtalsrörelse.

Däremot argumenterade arbetsgivarna för lokala förhandlingar där den enskilde arbetstagaren skulle avkrävas löfte om att anpassa sin arbetstid och sina anställningsvillkor. Ur ett maktperspektiv är kravet hårresande provokativt.

Som man sår får man skörda. En förutsättning för varje avtalsrörelse är att det sker fria förhandlingar mellan de avtalstecknande parterna. Ändå har Svenskt Näringsliv bara gett vissa av sina organisationer mandat i förhand utpekade frågor. Det är inte vad jag menar med fria förhandlingar mellan jämbördiga parter.

Situationen, som den nu är, har skapat stor frustration hos LOs förbund. Ett sådant exempel är att arbetsgivarparten Sveriges hotell- och restaurangföretagare (SHR) strandade förhandlingarna med Hotell och Restaurang Facket och begärde medling trots att inga stridsåtgärder var varslade. Arbetsgivarna nöjde sig med att konstatera att parterna stod långt ifrån varandra. Någon förhandling var det inte tal om, snarare en förhandlingsvägran.

En bra förhandling bygger på förtroende. Det handlar om förtroende för motparten och respekt för att ett normerande avtal är just normerande, inte ett ultimatum eller en helig skrift som alla andra måste följa slaviskt.

Svenskt Näringslivs tonläge och ständiga vilja till konfrontation har skadat samtalsklimatet och förtroendet mellan parterna. Unionen och Sveriges Ingenjörer och deras motparter, med bistånd av de opolitiska ordförandena (OPO), skrev avtal innan IF Metall och övriga industriförbund förhandlat klart. Det har skadat respekten för avtalsrörelsens normerande avtal.

Makt och ansvar går hand i hand. Arbetsgivarna ser inte vikten av ett fack med makt. Däremot drar de sig inte för att kräva att vi tar fullt ansvar. Vi har ingen anledning att känna skuld och skam. Som man bäddar får man ligga. Det borde Svenskt Näringsliv ha tänkt på för länge sedan.


Per Bardh, LOs avtalssekreterare