Irland hade inte behövt betala till Anders Borgs krisfond

Det är inte den monetära unionens ”fel” att Grekland ljuger med statistik och har en undermålig skatteuppbörd. Det är inte heller eurons ”fel” att Irland har haft en gigantisk fastighetsbubbla, även om det är uppenbart att ECB:s penningpolitik har varit direkt olämplig ur ett irländskt perspektiv.

Däremot har den nuvarande krisen blottlagt stora brister i den monetära unionens arkitektur. Det framstår inte som sannolikt att valutaunionen kommer att inkludera alla sina nuvarande medlemmar på några års sikt.

Bristen på koordinerad finanspolitik och effektiva krismekanismer gör det sannolikt att en eller flera av de så kallade perifera länderna så småningom tvingas lämna valutaunionen - på eget initiativ eller andras. Vägen dit kan bli både utdragen och smärtsam.

Finansminister Anders Borgs framlagda förslag till en ny krismekanism i Europa kommer inte att bidra till att förhindra en sådan olycklig utveckling.

Förslaget har än så länge inte uppmärksammats tillräckligt i den svenska ekonomisk-politiska debatten.

I praktiken är det ett försök att göra en repris på den svenska stabilitetsfonden, men i förhållande till nationer i stället för banker.

Politiskt är förslaget naivt: det kommer garanterat aldrig att genomföras. Men även från ett makroekonomiskt perspektiv är Anders Borgs idé ytterst tveksam, särskilt mot bakgrund av de dramatiska händelser som nu utspelar sig i Irland.

Enligt Anders Borg behöver Europa en permanent stabilitetsmekanism som ska kunna ge lån till krisande medlemsländer. Så långt är det möjligt att hålla med Anders Borg. Men förslaget om att fonden ska bygga upp ett kapital via straffavgifter för euroländer med stor statsskuld skjuter helt vid sidan om målet.

Länder med en statsskuld på mindre än 30 procent av BNP ska inte betala någon avgift alls, medan länder med en statsskuld mellan 30 och 60 procent av BNP ska betala en låg avgift. Förutom att hela avsikten med detta grandiosa förslag är att framställa Borg i vacker dager är det dessutom i grunden feltänkt.

Den bästa illustrationen av detta är att Irland, vars situation nu skakar Europa, inte hade behövt betala in en krona till fonden, om fonden hade existerat före finanskrisen. Detta trots att Irland är en ekonomi med så stora bekymmer att det nu hotar den finansiella stabiliteten i eurozonen. Irland hade 2007 en statsskuld, enligt Maastrichtkriterierna, som uppgick till 25 procent av BNP – lägst av alla euroländer, med undantag för Luxemburg.

Spanien - ett annat land som kan komma att bli kandidat till stöd från Borgs stabilitetsfond - hade precis som Irland en relativt liten offentlig skuld på 36 procent av BNP 2007.
Om vi tittar på OECD-länder verkar låg skattekvot före krisen vara en bättre indikator på statsfinansiell svaghet än stor statsskuld. Vi kan dock vara säkra på att det inte är ett samband Anders Borg, som har lägre skattekvot som sin främsta politiska ledstjärna, är angelägen att lyfta fram.

Det stora problemet med förslaget är att finansministern verkar leva i tron att nivån på statsskulden är det enda måttet på om ett lands ekonomi är i hygglig balans. Tyvärr glömmer han bort att i princip samtliga världens länder - med undantag för Nordkorea - även har en privat sektor.

Risker som byggs upp i den privata sektorn, i form av olika tillgångsbubblor, spiller mycket lätt över i offentliga kostnader i form av budgetunderskott och skulduppbyggnad. Det är just detta Irland nu går igenom.

Det är rimligt att banker och finansiella institutioner betalar premier till nationella stabilitetsfonder i förhållande till kapitaltillställning och tillgångsrisker. Att det skulle vara möjligt att genomföra detta förslag i förhållande till suveräna stater får betecknas som ytterligt osannolikt.

Det vore dessutom direkt fel om det skedde efter Borgs principer.


Ola Pettersson, LO-ekonom