ILO

ILO, Internationella arbetsorganisationen

Historia
Internationella arbetsorganisationen, ILO, bildades 1919 med syftet att samla regeringar, arbetsgivare och fackföreningar i ett gemensamt arbete för social rättvisa och bättre levnadsförhållanden i alla länder. Det är en trepartsorganisation där representanter för arbetstagare och arbetsgivare deltar i arbetet på lika vilkor med regeringarnas representanter.

Antalet medlemsländer i ILO är för närvarande 175. År 1969 firade organisationen fetmtioårsjubileum och hedrades med Nobels fredspris. ILOs sekretariat är förlagt till Genève, Schweiz.

Historiskt har ILO vuxit fram ur 1800-talets samhällsutveckling. De missförhållanden för arbetstagarna som följde på den industriella revolutionen ansågs som oacceptabla. Man menade också att om ett land eller en näringsgren vidtog åtgärder för att förbättra arbetsvillkoren skulle detta också höja kostnaderna för arbetskraften i landet och därigenom komma att hamna i ett ofördelaktigt konkurrensläge. Lösningen på det problemet var internationella överenskommelser.

ILO startades som en reaktion på det kaos som första världskriget skapat i Europa. För att kunna bygga upp ett nytt samhälle i skuggan av industrialiseringens sociala konsevenser var det nödvändigt med konsensus mellan ländernas regeringar och arbetsmarknadens parter. Rädslan för att den ryska revolutionen skulle sprida sig påskyndade dessa åtgärder för social rättvisa.

På begäran från fackligt håll i flertal länder tillsatte 1919 års fredskonferens en särskild kommission för intenationell arbetslagstiftning. Kommissionen enades om ett dokument som hade utarbetats på grundval av ett engelskt utkast och som den 11 april 1919 togs in som en del av Versaillefördraget. Med vissa tillägg utgör det alltjämt grunden för ILOs verksamhet.

I inledningen till ILOs stadgar deklareras att en allmän och varaktig fred endast kan grundas på social rättvisa. Internationella Arbetskonferensen i Philadelphia antog år 1944 en deklaration som slår fast att arbete inte är en handelsvara, att yttrande- och föreningsfrihet är viktiga för ett hållbart framåtskridande och att fattigdom var den än förekommer utgör ett hot mot välståndet i hela världen. Philadelphiadeklarationen säger också att alla nationella och internationella politiska åtgärder och särskilt av ekonomisk och finansiell karaktär, ska bedömas utifrån om de bidrar till social rättvisa.

Organisation
ILO består av ett årligt återkommande allmänt möte, Internationella Arbetskonferensen, en verkställande styrelse samt Internationella arbetsbyrån, som utgör organisationens permanenta sekretariat och leds av en generaldirektör - för närvarande Juan Somavia från Chile. Organisationen verkar också genom regionala konferenser, branschmöten och särskilda expertgrupper.

Varje lands delegation vid Arbetskonferensen består av två regeringsombud samt ett ombud vardera för arbetsgivarna och arbetstagarna. Arbetsgivarnas och arbetstagarnas ombud är obundna vid omröstningar och kan gå emot sina egna regeringar. De följer normalt den majoritetslinje som är bestämd inom respektive grupp.

Internationella normer för arbetslivet
Den huvudsakliga uppgiften för ILO var till att börja med att förbättra levnads- och arbetsförhållanden genom att bygga upp ett omfattande miniminormsystem för lagstiftning och praxis i dessa frågor. Antalet internationella arbetsrättsliga dokument i form av konventioner och rekommendationer som har antagits av Internationella Arbetskonferensen sedan 1919 uppgår för närvarande till 184 konventioner och 191 rekommendationer.

Varje konvention är ett rättsligt dokument som reglerar frågor rörande arbetsmarknadsfrågor, social välfärd eller mänskliga rättigheter i arbetslivet. Att ratificera en konvention innebär för medlemslandet ett formellt åtågande att tillämpa konventionens bestämmelser och förklara sig berett att godta åtgärder för internationell övervakning från ILO. En rekommendation har likheter med en konvention men är inte föremål för ratifikation och är ofta mer detaljerad i sina föreskrifter. Både konventioner och rekommendationer fastslår normer och ger förebilder för lagstiftning och praxis i medlemsländerna och länderna är skyldiga att rapportera till ILO vilka åtgärder som vidtagits.

ILOs konventioner spänner över ett brett register av sociala frågor inklusive sådana som rör grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet såsom fri förenings- och förhandlingsrätt, avskaffande av barnarbete och slav- och tvångsarbete samt av diskriminering i arbetslivet. Vidare behandlas frågor om minimilöner, relationerna mellan arbetsgivare och anställda, syselsättningspolitik, arbetsvillkor, social trygghet och arbetarskydd.