Böcker åt alla!

Orden kultur och litteratur är lite knepiga. För många är det nog med dem som med råa grönsaker; säkert nyttiga men inget man längtar efter. Men på min tågresa mot Brunnsvik och tredagarsseminariet Boken på arbetsplatsen, förbi bruksorterna Surahammar, Virsbo och Smedjebacken längtade jag ändå till böckernas värld. Och då skenskarvarna dunkat rytmiskt genom landskapet och jag kommit fram till Brunnsvik med den vackra utsikten över sjön och skogen var alla där, som det brukar stå i veckotidningarna. De mer eller mindre kända författare, funktionärer inom rörelsen och läsande arbetare. Det blev många handslag med både nya och med gamla bekantskaper som jag mött genom åren.

Efter lunch pratade skolans rektor, Conny Bringås, om boken som förtryckare och frigörare. Själv är jag dock osäker på om den räcker varken till det ena eller det andra. Hur som helst gladde det mig att han sa att skolan går bra ekonomiskt numer.

Lena Kallenberg presenterade därefter sin bok Elena och Europa som handlar om polska gästarbetare i en nära framtid. Sedan hade hon ett rätt intressant samtal med Samuel Engblom, utredare på TCO, om våra svenska villkor och vad de innebär för de som kommer utifrån. Se där vart en bok kan leda!

På kvällen var det tunggung med Bernt -Olov Anderssons Band avd. De kunde lika gärna kallas Släktbandet då alla är av släkten Andersson och från Sandviken. Musiken kändes som det bästa ur sjuttiotalet, men med texter ur dagens liv. Jag, som gammal tradarchaufför, fick plötsligt samma känsla då jag lyssnade som man kan få då man kommer hem sent på kvällen efter en stålkörning, kanske just ifrån Sandviken. För att sedan sitta med hustrun vid köksbordet, äta en korvmacka och dricka varm choklad medan snöflingorna faller utanför fönstret.

Nästa dag diskuterades det som väl närmar sig pudelns själva kärna: Fackpressens inställning till kultur och då framför allt till noveller. Det är bara ett fåtal som tar in dem och de var representerade av redaktörer från Mål & Medel och Sia.

Problemet är att noveller och kultur läses av för få medlemmar, sades det. Bara något tio–tjugotal procent. Och framför allt inte av de fackliga funktionärerna som hellre vill ha siffror och fakta. Själv kläckte jag idén att det kanske finns olika sorters läsaning där noveller fastnar bättre hos de som trots allt läser dem. Att det inte är som ett vanligt meddelande och att dess eventuella budskap därmed sprids bättre. Dessutom är de tiotusentals läsare som ändå finns inte så dåligt för att vara litteratur

Åsa Lindeborg talade sedan om sin nu Augustnominerade bok Mig äger ingen. Man kan tycka att med två Augustnomineringar i rad borde kvoten för böcker om supande arbetarföräldrar vara mer än fylld. Kan arbetare i litteraturen verkligen inget annat än supa? frågar man sig. Men Åsa Lindeborg verkar vara helt ärlig i sin beskrivning av pappan och hennes svar: Att man också måste ha rätt att vara svag, hänger på något sätt kvar. Titeln, Mig äger ingen, är dessutom några av de vackraste ord jag någonsin jag hört.

Dagarna och kvällarna på Brunnsvik gick fort och på hemresan funderade jag över det magiska ordet kultur. Det betyder inte grönsak, men väl odling på latin. Och det är inom kulturen som många nya idéer kommer fram och sprids. Därför tycker jag att kultur borde betyda tänka nytt istället eller tänka om. Frågan är bara om någon egentligen vill göra det?

David Ericsson