Att resa är att komma hem med en historia

Den som rest har en historia att berätta skrev Mark Twain. Det är sant men lika sant är att det beror på hur man reser, vad man har att berätta. Att resa med charter till Mallorca ger inte mycket att berätta men att som ungdomar gör idag tågluffa runt Europa ger många historier och möten att berätta om.

Vi européer brukar säga om amerikaner att de är inskränkta och okunniga om det som är utanför deras eget land. Å andra sidan, vad vet vi om det som sker på kontinenten USA. Vi ser bara Bushs politik och tror att USA: s många miljoner invånare omfattar samma inskränkta cowboymentalitet som Bush står för.

Att resa i USA och ta sig fram på samma sätt som amerikaner oftast gör, det vill säga per bil, är som att resa i en roadmovie. Att resa utmed ändlösa highways och att dela amerikanernas ofta usla snabbmat på olika grease-joints ger en annan bild av USA som är långt från Vita Husets och Pentagons officiella bild. Det är långt från CNN: s nyhetsbevakning och allt blir i ett annat perspektiv, där det lokala är överordnat det stora, det vill säga den lokala verkligheten i Bristol, Virginia är en viktigare verklighet än Bushs tal till nationen om läget i Irak.

Vad man möter är istället en slags stolthet som vi inte är vana vid men också ett samhälle som har förändrats från det jag mötte vid en liknande resa för 25 år sedan.

Det som är slående 2005 jämfört med 1979 är den stora förändringen mellan Kalifornien 1979 och Tennessee 2005 är att idag är hudfärgen inte det viktigaste för de amerikaner vi mötte. Överallt där man möter människor, oavsett hudfärg, på samma arbetsplats, bensinmackar eller restauranger 2005 så är det en miljö som är långt mer integrerad än det, mer av tradition, liberala Kalifornien 1979. I bibelbältets Alabama, Tennessee och Mississippi var det synligt att de stora förändringarna i amerikanernas liv är följderna av medborgarrättsrörelsens arbete under de stora kampåren under 1960-70-talet.

Detta innebär inte att allt är frid och fröjd för fortfarande finns både Ku Klux Klan och andra högerextrema och rasistiska gaphalsar kvar. Orättvisor lever fortfarande men en förändring har skett och sker. Ett tecken på detta är Edgar Ray Killen, huvudkonspiratören till morden för över 40 år sedan på valorganisatörerna James Chaney, Michael Schwerner, och Andrew Goodman, som dömdes till 90 års fängelse. Det är de händelserna som skildras i Gene Hackman-filmen Mississippi brinner och nu sker detta i den djupa södern när nu slutligen den förre metodistpastorn och klanledaren Edgar Ray Killen fick sitt straff, trots att han idag är en sjuklig 80-åring. Uppmärksamheten i amerikanska media var mycket stor och behandlades som en förstasidesnyhet. USA och södern gör upp med sitt förflutna.

Det finns en stolthet som man möter överallt. En stolthet över att vara amerikan. Men det är ingen gapig nationalistiskt stolthet utan en stolthet som är mer av en identitet. Som en stolthet över doktor Martin Luther King Jr, som den jag mötte hos en färgad medelålders man som var ”down on my luck” som han sa. Han berättade om de förändringar som skett i Memphis och visade oss samtidigt till National Civil Rights Museum.

– You´re in for a treat, var hans avskedsfras när vi skildes i gathörnet mellan 2nd Street och Talbot.

Samma stolthet möttes hos bluesmusikern Jimmy Johnson som satt i ett gathörn vid Beale Street och sålde sina egeninspelade CD. Han har medverkat i ett antal olika filmer och spelar varje kväll på olika klubbar och krogar i Memphis. Hans stolthet över musiken i Memphis och inte minst över att han i mogen ålder har tagit en examen som psykolog. Musiken är viktigare men det var viktigt att visa att han kunde klara detta också lika bra som att kunna spela en bluestolva.

Det är också en märklig känsla att bomullsstaden Memphis, som bara för 25 år sedan fortfarande var en starkt segregerad stad, uppenbarligen har förändrats till det bättre. Stan är upprustad och motorn i förändringarna är till stora delar Memphis musikaliska arv. Här finns idag tre museer som alla behandlar musiken utifrån olika aspekter. Här finns nöjeskvarteren kring Beale Street med krogar, salooner och musik i varje gathörn och parker och inte minst inne på alla ställen. Detta tillsammans med Elvis Presleys Graceland och olika historiska inspelningsstudios som Sun och Stax har förändrat Memphis. Till detta kommer det imponerande National Civil Rights Museum som är inrymt i Lorraine Motell där Dr. Martin Luther King Jr mördades 1968.

Eller stolthet i Key West över att Ernst Hemingway bodde här under många år och inte bara som ett affärstrick utan en genuin stolthet över Key West som ett tillhåll för Hemingway och många andra författare och konstnärer genom åren. Den stoiska livsinställning till vädrets makter med Dennis, årets första tropiska storm på väg in, så var inställningen att vi kommer tillbaka och fortsätter som förut.

Ett annat uttryck för den amerikanska stoltheten mötte på New York Times kultursida, en av våra sista dagar i USA. En halvsides minnesartikel över Ed McBain, eller Ewan Hunter, författaren som förflyttade kriminalromanen från gatan in till polishuset och åter till gatan genom sina drygt 50 romaner under en period av 50 år kring det 87:e polisdistriktet i storstaden Isola. Kriminalromanen hade redan förflyttats från den engelska överklassens slott till gatan av Dashiell Hammett och Raymond Chandler 20 år tidigare.

Varför är Ed McBain viktig i amerikansk litteratur? Jo, han lyfte in det sociala perspektivet på brott. Han kom att skildra orättvisorna, klasskillnaderna och rasismen i den spegel som kriminalromanen fick utgöra. Han skildrade också förändringen av det amerikanska samhället genom årtiondena.

I Sverige var McBain gudfadern för Sjöwall-Wahlöös Martin Beck-decalogi och förutsättningen för Håkan Nesser, Henning Mankell, Leif G W Persson och alla andra svenska författare som använder polisromanen som sin bakgrund med det som McBain skapade med polisrutinromanen.

Att resa är att komma hem med en historia. Att resa i en roadmovie är ett sätt att närma sig en verklighet som man annars inte möter. Det Kalifornien som hade tydliga och obrutna rasbarriärer hade förbytts mot ett södern med tydliga klassbarriärer i stället. Och då blir det hela lite lättare.

Vi vet att arbetarklassen i USA har en svår situation där en anti-facklig politik är legio sedan årtionden. Men att den tidigare så starka segregationen mellan svarta och vita markant har försvagats gör att möjligheterna blir bättre för ett uppträdande som klass istället för att låta hudfärgen bli det avgörande. Klassklyftor kan man använda politik emot men det är svårt att argumentera mot det bigotta och fördomsfulla. Trots allt känns det som det finns ett hopp om en väg för USA: s fattiga och arbetare även om vägen dit är lång. Hoppet om ett bättre liv finns och många talade i termer av arbetare och arbetsgivare, arbete och kapital även om man inte uttryckte sig i så många ord.

Ingemar E L Göransson, kulturpolitiskt ansvarig