Livet efter Laval

Lavaldomen blev en kalldusch för arbetarrörelsen, men borde också oroa arbetsgivarna. Det menade Janne Rudén, förbundsordförande för SEKO, som var en av paneldeltagarna när livet efter Lavaldomen diskuterades på socialdemokraternas seminarium om framtidens EU.

Det var fullt i Riksdagens andrakammarsal när socialdemokraterna den första fredagen i mars arrangerade ett heldagsseminarium om framtidens EU. Klimatfrågan var som vanligt het, men hetast var ändå frågan om effekterna av Lavaldomen och under förmiddagen arrangerades en paneldiskussion med rubriken ”Arbete och rättvisa i EU – hotas arbetstagarnas rättigheter i EU efter Lavaldomen?”. Teknikerna hann knappt slå på mikrofonerna innan LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin besvarade frågan med att visst gör de det.

– Ja, arbetstagarnas rättigheter hotas av Lavaldomen. Enligt den är det inte längre lika lön för lika arbete som gäller utan minsta lön för utfört arbete, sa Wanja Lundby-Wedin.

Hon menade att EUs fyra friheter kompletterats med en femte nämligen rätten att ägna sig åt social dumping. Vad ska man då göra åt detta? Bland åhörarna fanns riksdagsmannen Morgan Johansson som menar att socialdemokraterna ska vägra skriva under det nya EU-fördraget så länge Waxholmsfrågan inte är löst. En åsikt som han tillsammans med Bo Bernhardsson nyligen framförde på DN-debatt. Något medhåll för den åsikten fick de dock inte av Wanja Lundby-Wedin.

– Borde vi inte slå tillbaka och säga nej till Lissabonfördraget? Nej, det är inte en framkomlig väg. Dessutom stärker det nya fördraget löntagarnas rättigheter och domen hade inte varit den samma om den nya författningen hade gällt då, sa Wanja Lundby-Wedin.

På kort sikt menade hon istället att de värsta effekterna av Lavaldomen kan undanröjas med hjälp av ändringar av den svenska lagstiftningen. På lång sikt krävs dock lösningar som gäller hela EU. Hon berättade att Europafacket nu arbetar för att få till stånd en social klausul eller deklaration i anslutning till fördraget som ska garantera att löntagarnas rättigheter inte underordnas de fyra friheterna om rörlighet över gränserna.

Den synen på fördraget upprepades av flera under dagen. Den socialdemokratiska EU-parlamentariker Anna Hedh som satt i publiken oroade sig för hur socialdemokraterna ska kunna vinna valet och skapa ett rött Europa när många av väljarna som upplevde att de vid EU-inträdet blivit lovade att få behålla den svenska modell nu efter Lavaldomen känner oro för att det verkligen gäller.

– Det här kan bli en viktig valfråga inför EU-parlamentsvalet 2009. Man måste också vara klar över att alla beslut som tas inte är bra. Sådan är politiken, svarade den socialdemokratiska EU-parlamentarikern Jan Andersson.

Riksdagsmannen Luciano Astudillo var betydlig mer drastisk och menade att Lavaldomen var en verklig ödesfråga. Han ville inte vänta på att den utredning regeringen dragit igång och som om ett år ska lämna förslag till ändringar i svensk lagstiftning som behöver vidtas till följd av Lavaldomen ska bli klar.

– Vi måste jaga regeringen medan utredningen nu pågår. Vem litar på Littorin? Vem litar på att han ska försvara den svenska modellen? Det gör inte jag. Nu måste vi påla ner oss och säga: hit men inte längre, sa Luciano Astudillo.

Han efterfrågade också ett högre tonläge i debatten och ett större självförtroende från de svenska socialdemokraterna i EU-frågor. Som ett exempel på att det finns anledning till det så berättade han om när han nyligen var i Spanien och såg att socialdemokraterna där hyllar den svenska modellen.

Att arbetarrörelsen ser Lavaldomen som ett stort hot är tydligt, men vilka är det då som vinner på den? Är det verkligen arbetsgivarna? Nej, menar Janne Rudén, förbundsordförande för SEKO.

– Jag tror att det här är en pyrrhusseger för arbetsgivarna för vilka arbetsgivare vill ha kaos på arbetsmarknaden? Vill man bort från stabilitet så ska man ta Lavalvägen, men vilka arbetsgivare vill det? Vi visade att vi kunde mobilisera när det gällde tjänstedirektivet. Det känns som att det är dags att inta Bryssel igen, sa Janne Rudén.