2005-10-25
Denna rapport, som är skriven av Sven Nelander, bygger till största delen på de omfattande bearbetningar som LO gjort av Statistiska Centralbyråns arbetskraftsundersökningar fram till och med första kvartalet 2005. Rapporten belyser följande frågor: Hur vanliga är tidsbegränsade anställningar på den svenska arbetsmarknaden och vad har hänt sedan början av 1990-talet? Hur har utvecklingen varit för olika grupper? På vilket sätt har de genomsnittliga arbetstiderna förändrats och i vilken omfattning förekommer deltidsarbete? I vilken utsträckning arbetar olika grupper av anställda på obekväma eller oregelbundna arbetstider? Vilka förändringar har skett? Hur många är det som av arbetsmarknadsskäl jobbar kortare tid än de själva önskar?
De särskilt otrygga anställningarna har ökat allra mest
Det finns stora skillnader mellan olika typer av tidbegränsade anställningar. Den form som innebär den allra största otryggheten – som är helt på arbetsgivarens villkor – är den så kallade behovsanställningen. Arbetsgivaren ringer och erbjuder arbete när behov uppstår, kanske först samma morgon under den dag då man vill att den anställde ska arbeta. Forskning visar att behovsanställningar i mycket liten utsträckning leder till fasta jobb.
Det är mot den här bakgrunden uppseendeväckande och allvarligt att behovsanställningarna
har ökat så starkt. Sedan 1990 har den här anställningsformen ökat praktiskt taget oavbrutet – från ungefär 40.000 till nästan 145.000 idag. Behovsanställningar är i särklass vanligast bland kvinnliga arbetare, och de fackförbund där de oftast förekommer är Hotell och Restaurang, Transport, Handels och Kommunal.
Också objekts- eller projektanställningar har ökat starkt (från ungefär 40.000 första kvartalet 1990 till nästan 90.000 första kvartalet 2005). Man kan dock konstatera att sedan 1998 har objekts-/projektanställningarna inte blivit fler, medan behovsanställningarna fortsatt att öka kraftigt.
Provanställningarna minskade under perioden 1990-94, ökade mycket markant under åren 1994-2001, men har sedan återigen minskat. Antalet ligger idag något över 1990 års nivå.
Sammanlagt har under första kvartalet 2005 ungefär 525.000 personer någon form av tidsbegränsad anställning. Det innebär en ökning med så mycket som nästan 150 000 sedan 1990. Under samma tid har de fasta anställningarna minskat med ungefär 450.000 (från drygt 3,6 till knappt 3,2 miljoner). Det innebär att andelen tidsbegränsade anställningar har ökat från 9,4 procent 1990 till 14,1 procent 2005.
Samband mellan anställningsformer och barnafödande
I många grupper av anställda är osäkerheten de otrygga anställningarna mycket vanligare än vad dessa genomsnittssiffror anger. Ett exempel är LO-kvinnor i åldrarna 25-29 år, bland vilka andelen med tidsbegränsade anställningar har ökat från 15 till 24 procent sedan 1990. Hela denna ökning ligger på den allra mest osäkra anställningsformen, den så kallade behovsanställningen, som i den här gruppen har ökat från 1 procent 1990 till så mycket som 12 procent 2005 (vilket är den högsta nivån under hela femtonårsperioden). Även bland kvinnor under 25 år samt i åldersgruppen 30-44 år har andelen med tidsbegränsade anställningar ökat kraftigt.
Det framgår att också bland männen i de här åldersgrupperna har andelen med tidsbegränsade anställningar ökat starkt.
En fråga som man kan ställa sig är vilka effekter det kan få att så många människor i de åldrar, då man normalt bildar familj och skaffar barn, lever med den stora sociala och ekonomiska osäkerhet som en tidsbegränsad anställning innebär. Kan det vara så att dessa förhållanden i många fall leder fram till beslut att vänta med att skaffa barn, eller att man avstår från att skaffa ytterligare ett barn, och att detta bidrog till den mycket kraftiga nedgången av fruktsamhetstalen som skedde under 1990-talet? Den bedömning som görs i rapporten, med stöd av flera forskarrapporter, är att den ökade osäkerhet på arbetsmarknaden som de tidsbegränsade anställningarna innebär
har kommit att påverka människors mest centrala livsfrågor som viljan att bilda familj och skaffa barn.
Olika delar av arbetsmarknaden
Ett stort antal fackförbund jämförs – sammanlagt så mycket som fjorton fackförbund inom LO och tolv tjänstemannaförbund. Det visar sig att andelen med tidsbegränsad anställning är allra högst i Hotell och Restaurang. Men också i många andra förbund är tidsbegränsade anställningar ofta förekommande. De så kallade behovsanställningarna är särskilt vanliga bland medlemmar inom Hotell och Restaurang, Transport, Handels och Kommunal.
Vi kan också redovisa hur anställningsformer varierar mellan olika stora arbetsplatser. Det visar sig att bland LO-medlemmar inom den privata sektorn är andelen som har någon form av tidsbegränsad anställning väsentligt mycket högre på små än på stora arbetsplatser. Denna slutsats gäller tillverkningsindustri, byggnadsverksamhet, parti- och detaljhandel och övrig privat service. En viss skillnad i samma riktning finns även inom den kommunala sektorn.
Det görs i redovisningen också en uppdelning efter familjesituation, med vars hjälp man bland annat kan belysa anställningstryggheten utifrån ett barnperspektiv. Av ungefär 1,6 miljoner anställda med barn under 18 år har ungefär 170 000 en tidsbegränsad anställning. Osäkerheten i anställningsformen påverkar naturligtvis också barnens situation. Hela familjen får känna av den sociala och ekonomiska osäkerhet som en tidsbegränsad anställning innebär. Familjen vet inte vilka inkomster man kommer att ha framöver och vad man kan ha råd med, man vet ofta inte om man kan ha en gemensam semester och har svårt att planera sin ekonomi.
Situationen för utlandsfödda
Antalet personer som är födda i något annat land har ökat mycket kraftigt under de senaste decennierna. Idag är så mycket som 1,1 miljoner av dem som bor i Sverige födda utomlands. Av medlemmarna i LO-förbunden är var sjunde utlandsfödd. Det är viktigt att statistiken är så utformad att den på ett bra sätt kan återspegla detta nya samhälle. Rapporten visar det finns mycket starka samband mellan anställningsform, födelseland och vistelsetid i Sverige. Andelen med tillfälliga
anställningar är inom LO allra högst (ungefär 35 procent) bland kvinnor födda utanför Norden som vistats i Sverige mindre än tio år. I jämförelse med situationen för fyra år sedan har det dock, vilket är glädjande, varit en påtaglig minskning av andelen tillfälligt anställda i denna sistnämnda grupp – från ungefär 50 till 35 procent.
Vad vill de anställda?
Det påstås ibland att det vuxit fram nya typer av värderingar, särskilt bland ungdomar, som innebär att man inte vill binda sig för en fast anställning utan vill ha ett mera löst förhållande. Men detta påstående är inget annat än en myt. Flera olika undersökningar visar samstämmigt att praktiskt taget alla önskar fasta anställningar. Människor vill ha den ekonomiska och sociala trygghet som den fasta anställningen ger. Det visar sig att det inte finns några skillnader mellan kvinnor och män eller mellan hög- och lågutbildade. De unga är lika intresserade av fast jobb som de äldre.
Ökade skillnader i arbetstider påverkar också inkomstfördelningen
Rapporten visar att bland kvinnor har förändringarna av arbetstiderna sedan 1990-talets början varit mycket olika – kvinnliga tjänstemän har i genomsnitt ökat sin arbetstid med omkring 1½ timme per vecka, medan LO-kvinnornas arbetstid är ungefär densamma idag som 1990. Detta har också gett ett bidrag till ökade inkomstskillnader bland kvinnorna.
Det framgår att bland de unga LO-kvinnorna, som är den grupp som har de allra lägsta lönerna, har den genomsnittliga arbetstiden minskat med så mycket som nästan 5 timmar per vecka sedan 1990.
Hur arbetstiderna påverkas av familjesituationen
Det framgår mycket tydligt att kvinnorna anpassar sina arbetstider till barnen. När familjen fått barn minskar kvinnorna sina arbetstider och när barnen blivit lite större ökar arbetstiderna en del. Det här gäller kvinnor med både arbetaryrke och tjänstemannayrke. Något sådant här mönster finns inte bland männen utan tendensen är snarast att arbetstiden är längre bland män med barn än bland dem utan barn.
Jämförelser kan här göras tillbaka till 2000, då indelningen efter familjecykel infördes i arbetskraftsundersökningarna. Resultaten pekar på att det under denna femårsperiod har skett en viss utjämning mellan mammors och pappors arbetstider, och att det har gällt såväl föräldrar till barn under sju år som föräldrar till något större barn.
Arbetstidens förläggning – om att leva i skilda världar
Hur arbetstiderna är förlagda har stor betydelse i människors liv. Det påverkar hela familjen, också barnens situation. Bland mycket annat har det ofta stor betydelse för möjligheterna att ordna barnomsorgen på ett bra sätt.
Här kan man nästan uttrycka det som att LOs medlemmar och andra ”lever i något av olika världar”. Att arbeta på obekväm eller oregelbunden arbetstid är nästan tio gånger vanligare bland LOs kvinnor än bland kvinnorna inom SACO. Men också bland männen är det stora olikheter mellan de olika grupperna – obekväma eller oregelbundna arbetstider är drygt fyra gånger vanligare inom LO än inom SACO.
Det framgår att sedan början av 1990-talet har de obekväma eller oregelbundna arbetstiderna ökat markant bland LOs medlemmar, medan andelen bland tjänstemännen hela tiden legat på en mycket låg nivå. Bland LOs kvinnor är det den så kallade turlistetiden som har blivit vanligare. Med turlistetid menas oregelbunden förläggning över dygnet och veckan enligt särskilt arbetsschema eller turordning (används exempelvis inom sjukvården). Bland LOs män är det skiftarbetet som har ökat.
Man kan här också göra en jämförelse över en längre tidsperiod. Under en tid av knappt 25 år, sedan början av 1980-talet, har andelen LO-kvinnor som arbetar på obekväm eller oregelbunden arbetstid så gott som fördubblats, nämligen från 25 till 49 procent. Bland männen inom LO har det varit en ökning från 23 till 33 procent. Bland kvinnor och män inom TCO och SACO har förändringarna varit små. Slutsatsen är alltså att arbetstidernas förläggning allt mera kommit att bli en klassfråga.
Så mycket som 250.000 anställda skulle vilja öka sina arbetstider
I ett särskilt avsnitt redovisar vi hur många som arbetar kortare tid än de önskar av arbetsmarknadsskäl. Jämförelser med tidigare undersökningar visar att den tidigare mycket positiva trenden har brutits. Mellan 1997 och 2003 var det en kraftig minskning av antalet anställda som av arbetsmarknadsskäl arbetar mindre än vad de själva önskar – från mer än 350.000 till 215.000 - efter en tidigare kraftig ökning under 1990-talets första del. Men under de senaste två åren, mellan första kvartalen 2003 och 2005, har den här gruppen återigen ökat - från 215.000 till 250.000.
Det innebär också att dessa 250.000 anställda får lägre inkomster än vad de annars skulle ha haft. Av den här gruppen är 170.000 kvinnor, varav den helt övervägande delen har ett arbetaryrke.
Sammanlagt är det knappt 950.000 anställda som arbetar deltid. Slutsatsen är alltså att dete är en betydande del av deltidsarbetande som skulle vilja öka sina arbetstider. Av LOs deltidsarbetande kvinnor är det tre av tio som är i den situationen.
De grupper som är alldeles särskilt drabbade av detta problem är de unga kvinnorna. I åldersgrupperna under 25 år och 25-29 år har andelen LO-kvinnor med ofrivilligt korta arbetstider mer än fördubblats sedan 1990.
De fackförbund där ofrivilligt korta arbetstider är allra vanligast är Hotell och Restaurang, Handels, Fastighets och Kommunal.
Anställningsformer och arbetstider 2005
Denna rapport, som är skriven av Sven Nelander, bygger till största delen på de omfattande bearbetningar som LO gjort av Statistiska Centralbyråns arbetskraftsundersökningar fram till och med första kvartalet 2005. Rapporten belyser följande frågor: Hur vanliga är tidsbegränsade anställningar på den svenska arbetsmarknaden och vad har hänt sedan början av 1990-talet? Hur har utvecklingen varit för olika grupper? På vilket sätt har de genomsnittliga arbetstiderna förändrats och i vilken omfattning förekommer deltidsarbete? I vilken utsträckning arbetar olika grupper av anställda på obekväma eller oregelbundna arbetstider? Vilka förändringar har skett? Hur många är det som av arbetsmarknadsskäl jobbar kortare tid än de själva önskar?
De särskilt otrygga anställningarna har ökat allra mest
Det finns stora skillnader mellan olika typer av tidbegränsade anställningar. Den form som innebär den allra största otryggheten – som är helt på arbetsgivarens villkor – är den så kallade behovsanställningen. Arbetsgivaren ringer och erbjuder arbete när behov uppstår, kanske först samma morgon under den dag då man vill att den anställde ska arbeta. Forskning visar att behovsanställningar i mycket liten utsträckning leder till fasta jobb.
Det är mot den här bakgrunden uppseendeväckande och allvarligt att behovsanställningarna
har ökat så starkt. Sedan 1990 har den här anställningsformen ökat praktiskt taget oavbrutet – från ungefär 40.000 till nästan 145.000 idag. Behovsanställningar är i särklass vanligast bland kvinnliga arbetare, och de fackförbund där de oftast förekommer är Hotell och Restaurang, Transport, Handels och Kommunal.
Också objekts- eller projektanställningar har ökat starkt (från ungefär 40.000 första kvartalet 1990 till nästan 90.000 första kvartalet 2005). Man kan dock konstatera att sedan 1998 har objekts-/projektanställningarna inte blivit fler, medan behovsanställningarna fortsatt att öka kraftigt.
Provanställningarna minskade under perioden 1990-94, ökade mycket markant under åren 1994-2001, men har sedan återigen minskat. Antalet ligger idag något över 1990 års nivå.
Sammanlagt har under första kvartalet 2005 ungefär 525.000 personer någon form av tidsbegränsad anställning. Det innebär en ökning med så mycket som nästan 150 000 sedan 1990. Under samma tid har de fasta anställningarna minskat med ungefär 450.000 (från drygt 3,6 till knappt 3,2 miljoner). Det innebär att andelen tidsbegränsade anställningar har ökat från 9,4 procent 1990 till 14,1 procent 2005.
Samband mellan anställningsformer och barnafödande
I många grupper av anställda är osäkerheten de otrygga anställningarna mycket vanligare än vad dessa genomsnittssiffror anger. Ett exempel är LO-kvinnor i åldrarna 25-29 år, bland vilka andelen med tidsbegränsade anställningar har ökat från 15 till 24 procent sedan 1990. Hela denna ökning ligger på den allra mest osäkra anställningsformen, den så kallade behovsanställningen, som i den här gruppen har ökat från 1 procent 1990 till så mycket som 12 procent 2005 (vilket är den högsta nivån under hela femtonårsperioden). Även bland kvinnor under 25 år samt i åldersgruppen 30-44 år har andelen med tidsbegränsade anställningar ökat kraftigt.
Det framgår att också bland männen i de här åldersgrupperna har andelen med tidsbegränsade anställningar ökat starkt.
En fråga som man kan ställa sig är vilka effekter det kan få att så många människor i de åldrar, då man normalt bildar familj och skaffar barn, lever med den stora sociala och ekonomiska osäkerhet som en tidsbegränsad anställning innebär. Kan det vara så att dessa förhållanden i många fall leder fram till beslut att vänta med att skaffa barn, eller att man avstår från att skaffa ytterligare ett barn, och att detta bidrog till den mycket kraftiga nedgången av fruktsamhetstalen som skedde under 1990-talet? Den bedömning som görs i rapporten, med stöd av flera forskarrapporter, är att den ökade osäkerhet på arbetsmarknaden som de tidsbegränsade anställningarna innebär
har kommit att påverka människors mest centrala livsfrågor som viljan att bilda familj och skaffa barn.
Olika delar av arbetsmarknaden
Ett stort antal fackförbund jämförs – sammanlagt så mycket som fjorton fackförbund inom LO och tolv tjänstemannaförbund. Det visar sig att andelen med tidsbegränsad anställning är allra högst i Hotell och Restaurang. Men också i många andra förbund är tidsbegränsade anställningar ofta förekommande. De så kallade behovsanställningarna är särskilt vanliga bland medlemmar inom Hotell och Restaurang, Transport, Handels och Kommunal.
Vi kan också redovisa hur anställningsformer varierar mellan olika stora arbetsplatser. Det visar sig att bland LO-medlemmar inom den privata sektorn är andelen som har någon form av tidsbegränsad anställning väsentligt mycket högre på små än på stora arbetsplatser. Denna slutsats gäller tillverkningsindustri, byggnadsverksamhet, parti- och detaljhandel och övrig privat service. En viss skillnad i samma riktning finns även inom den kommunala sektorn.
Det görs i redovisningen också en uppdelning efter familjesituation, med vars hjälp man bland annat kan belysa anställningstryggheten utifrån ett barnperspektiv. Av ungefär 1,6 miljoner anställda med barn under 18 år har ungefär 170 000 en tidsbegränsad anställning. Osäkerheten i anställningsformen påverkar naturligtvis också barnens situation. Hela familjen får känna av den sociala och ekonomiska osäkerhet som en tidsbegränsad anställning innebär. Familjen vet inte vilka inkomster man kommer att ha framöver och vad man kan ha råd med, man vet ofta inte om man kan ha en gemensam semester och har svårt att planera sin ekonomi.
Situationen för utlandsfödda
Antalet personer som är födda i något annat land har ökat mycket kraftigt under de senaste decennierna. Idag är så mycket som 1,1 miljoner av dem som bor i Sverige födda utomlands. Av medlemmarna i LO-förbunden är var sjunde utlandsfödd. Det är viktigt att statistiken är så utformad att den på ett bra sätt kan återspegla detta nya samhälle. Rapporten visar det finns mycket starka samband mellan anställningsform, födelseland och vistelsetid i Sverige. Andelen med tillfälliga
anställningar är inom LO allra högst (ungefär 35 procent) bland kvinnor födda utanför Norden som vistats i Sverige mindre än tio år. I jämförelse med situationen för fyra år sedan har det dock, vilket är glädjande, varit en påtaglig minskning av andelen tillfälligt anställda i denna sistnämnda grupp – från ungefär 50 till 35 procent.
Vad vill de anställda?
Det påstås ibland att det vuxit fram nya typer av värderingar, särskilt bland ungdomar, som innebär att man inte vill binda sig för en fast anställning utan vill ha ett mera löst förhållande. Men detta påstående är inget annat än en myt. Flera olika undersökningar visar samstämmigt att praktiskt taget alla önskar fasta anställningar. Människor vill ha den ekonomiska och sociala trygghet som den fasta anställningen ger. Det visar sig att det inte finns några skillnader mellan kvinnor och män eller mellan hög- och lågutbildade. De unga är lika intresserade av fast jobb som de äldre.
Ökade skillnader i arbetstider påverkar också inkomstfördelningen
Rapporten visar att bland kvinnor har förändringarna av arbetstiderna sedan 1990-talets början varit mycket olika – kvinnliga tjänstemän har i genomsnitt ökat sin arbetstid med omkring 1½ timme per vecka, medan LO-kvinnornas arbetstid är ungefär densamma idag som 1990. Detta har också gett ett bidrag till ökade inkomstskillnader bland kvinnorna.
Det framgår att bland de unga LO-kvinnorna, som är den grupp som har de allra lägsta lönerna, har den genomsnittliga arbetstiden minskat med så mycket som nästan 5 timmar per vecka sedan 1990.
Hur arbetstiderna påverkas av familjesituationen
Det framgår mycket tydligt att kvinnorna anpassar sina arbetstider till barnen. När familjen fått barn minskar kvinnorna sina arbetstider och när barnen blivit lite större ökar arbetstiderna en del. Det här gäller kvinnor med både arbetaryrke och tjänstemannayrke. Något sådant här mönster finns inte bland männen utan tendensen är snarast att arbetstiden är längre bland män med barn än bland dem utan barn.
Jämförelser kan här göras tillbaka till 2000, då indelningen efter familjecykel infördes i arbetskraftsundersökningarna. Resultaten pekar på att det under denna femårsperiod har skett en viss utjämning mellan mammors och pappors arbetstider, och att det har gällt såväl föräldrar till barn under sju år som föräldrar till något större barn.
Arbetstidens förläggning – om att leva i skilda världar
Hur arbetstiderna är förlagda har stor betydelse i människors liv. Det påverkar hela familjen, också barnens situation. Bland mycket annat har det ofta stor betydelse för möjligheterna att ordna barnomsorgen på ett bra sätt.
Här kan man nästan uttrycka det som att LOs medlemmar och andra ”lever i något av olika världar”. Att arbeta på obekväm eller oregelbunden arbetstid är nästan tio gånger vanligare bland LOs kvinnor än bland kvinnorna inom SACO. Men också bland männen är det stora olikheter mellan de olika grupperna – obekväma eller oregelbundna arbetstider är drygt fyra gånger vanligare inom LO än inom SACO.
Det framgår att sedan början av 1990-talet har de obekväma eller oregelbundna arbetstiderna ökat markant bland LOs medlemmar, medan andelen bland tjänstemännen hela tiden legat på en mycket låg nivå. Bland LOs kvinnor är det den så kallade turlistetiden som har blivit vanligare. Med turlistetid menas oregelbunden förläggning över dygnet och veckan enligt särskilt arbetsschema eller turordning (används exempelvis inom sjukvården). Bland LOs män är det skiftarbetet som har ökat.
Man kan här också göra en jämförelse över en längre tidsperiod. Under en tid av knappt 25 år, sedan början av 1980-talet, har andelen LO-kvinnor som arbetar på obekväm eller oregelbunden arbetstid så gott som fördubblats, nämligen från 25 till 49 procent. Bland männen inom LO har det varit en ökning från 23 till 33 procent. Bland kvinnor och män inom TCO och SACO har förändringarna varit små. Slutsatsen är alltså att arbetstidernas förläggning allt mera kommit att bli en klassfråga.
Så mycket som 250.000 anställda skulle vilja öka sina arbetstider
I ett särskilt avsnitt redovisar vi hur många som arbetar kortare tid än de önskar av arbetsmarknadsskäl. Jämförelser med tidigare undersökningar visar att den tidigare mycket positiva trenden har brutits. Mellan 1997 och 2003 var det en kraftig minskning av antalet anställda som av arbetsmarknadsskäl arbetar mindre än vad de själva önskar – från mer än 350.000 till 215.000 - efter en tidigare kraftig ökning under 1990-talets första del. Men under de senaste två åren, mellan första kvartalen 2003 och 2005, har den här gruppen återigen ökat - från 215.000 till 250.000.
Det innebär också att dessa 250.000 anställda får lägre inkomster än vad de annars skulle ha haft. Av den här gruppen är 170.000 kvinnor, varav den helt övervägande delen har ett arbetaryrke.
Sammanlagt är det knappt 950.000 anställda som arbetar deltid. Slutsatsen är alltså att dete är en betydande del av deltidsarbetande som skulle vilja öka sina arbetstider. Av LOs deltidsarbetande kvinnor är det tre av tio som är i den situationen.
De grupper som är alldeles särskilt drabbade av detta problem är de unga kvinnorna. I åldersgrupperna under 25 år och 25-29 år har andelen LO-kvinnor med ofrivilligt korta arbetstider mer än fördubblats sedan 1990.
De fackförbund där ofrivilligt korta arbetstider är allra vanligast är Hotell och Restaurang, Handels, Fastighets och Kommunal.
Dela