Familjer riskerar splittras med nya hårdare a-kasseregler

Artikel publicerad i Göteborgsposten söndagen den 1 juli 2007

På måndag måste alla arbetslösa som vill ha ersättning från a-kassan, från första dagen, söka alla slags jobb i hela landet. Det låter väl inte så konstigt? Det är klart att man ska söka jobb om man är arbetslös.

Vad riksdagen nu gör är att ta bort möjligheten att i 100 dagar begränsa sitt arbetssökande till sitt yrke och sitt närområde. Frågan är varför. Reglerna för vilka jobb man som arbetslös ska söka och vara beredd att ta är redan i dag mycket stränga. Många medborgare tror säkert att det bara är att kvittera ut ersättningar om man bli arbetslös men regelverket är strängare än vad vi tror de flesta förstår.

Det är arbetsgivaren som avgör om arbetssökande har tillräckliga kvalifikationer för ett arbete. Arbetslösa som vill ha a-kasseersättning kan varken hävda att kunskaperna är otillräckliga eller de är överkvalificerade om arbetsgivaren gör en annan bedömning. Så länge anställningsförmånerna är likvärdiga med dem som ges enligt kollektivavtal eller (om kollektivavtal inte finns) i jämförliga företag så kan arbetslösa tvingas acceptera lägre lön än vad de har haft förut och till och med löner som är lägre än a-kasseersättningen.

Under en övergångsperiod kan man, av familjeskäl, få begränsa sitt arbetssökande så att man inte ska behöva vara borta från hemmet i mer än tolv timmar. Detta gäller i familjesituationer som bygger på att just den arbetssökande finns tillgänglig för daglig tillsyn av barn (eller någon annan i hushållsgemenskapen) och att det inte går att flytta hela hushållet. Efter ett tag måste situationen gå att lösa så att den arbetssökande kan ta arbete över hela landet, genom att familjen flyttar med eller genom att veckopendla.

Arbetslöshetsförsäkringen är alltså i första hand gjord för huvudförsörjaren och inte för huvudvårdnadshavaren. Att skapa ett hushåll där två personer har gemensamt ansvar för den dagliga omvårdnaden om barnen kan gå bra så länge man har arbete. Men blir man arbetslös så betraktas daglig tillsyn av barn som ett hinder som måste undanröjas om de jobb man kan få kräver det. Regelverket återspeglar en tid då det var ovanligt att man och kvinna delade ungefär lika på omsorgen om barnen. Numera är det mer vanligt att man till exempel delar på hämtning och lämning på förskolan.

Regelverket visar ingen förståelse för en arbetsmarknad med långa arbetsresor och oregelbundna arbetstider som kräver mycket pusslande av två föräldrar för att familjelivet ska gå ihop. Det har också blivit mycket vanligare att arbetstiderna är så förlagda att inte samma förälder både kan hämta och lämna. Affären är ju till exempel öppen till sent på kvällen och många LO-medlemmar har dessa obekväma arbetstider. Regeringen verkar inte kunna orientera i detta landskap med större jämställdhet mellan föräldrarna och inte minst att kvinnor kräver att få delta arbetsmarknaden på samma villkor som männen.

Enligt regelverket får en ensamstående förälder som är beroende av stöd från någon annan på bostadsorten, på motsvarande sätt, en viss period på sig att ordna sina förhållanden så att han eller hon kan ta arbete över hela landet. Arbetslöshetsförsäkringen är uppenbarligen inte avsedd för ensamstående föräldrar som är bundna till en viss ort därför att barnen bor växelvis hos båda föräldrarna.

Syftet med att tillåta en begränsning av arbetssökandet de första hundra dagarna är att det finns skäl för skomakaren att förbli vid sin läst, som det heter idet gamla talesättet.
Det vill säga att man har störst förmåga att arbeta i det yrke man hade innan man blev arbetslös.

Vad vinner man då på att ta bort möjligheten att, utan prövning av familjesituationen, begränsa sitt arbetssökande yrkesmässigt eller geografiskt i 20 veckor? Regeringen skriver att det är angeläget att rörligheten på arbetsmarknaden ökar och att den som har förlorat sitt arbete snabbt åter börjar arbeta. Vi håller med. Vi tror också att det absolut vanligaste är att även de som har förlorat sitt arbete tycker att det är angeläget att de snabbt får börja arbeta.
Vad vi ställer oss frågande till är om arbetsförmedlingen har så stor kunskap om alla delarbetsmarknader att det är meningsfullt att genast börja ifrågasätta de arbetslösas egna strategier för att få jobb.

Många arbetslösa hittar relativt snabbt ett nytt jobb utan något individuellt stöd från arbetsförmedlingen. Att lägga mer av arbetsförmedlingens resurser på att ifrågasätta deras sökmetoder är bortkastat. Om oenighet råder är det mycket möjligt att den som just har lämnat en arbetsplats eller en utbildning har bättre insikt i sina egna färdigheter och förutsättningar på arbetsmarknaden än vad arbetsförmedlingen har i dessa. Först när det har visat sig att någon har svårigheter att finna ett jobb är det motiverat för arbetsförmedlingen att ha detaljerade synpunkter på vilka jobb han eller hon söker.

Den politik som förs mot de arbetslösa rimmar illa med den familjeorienterade politik flera av regeringspartierna säger sig vilja föra. Om reglerna efterslevs blir det svårt att hålla samman en familj med ett gemensamt ansvarstagande för barnen med den hårda arbetslöshetspolitik som regeringen företräder.

Hellre än att ha strängare och mer detaljerade synpunkter på vilka jobb som ska sökas borde riksdag och regering fråga sig om arbetslöshetsförsäkringen är anpassad efter en modern arbetsmarknad och ett modernt familjeliv.


Anna-Kirsti Löfgren, LO-ekonom
Dan Andersson, LOs chefsekonom