LO är en feministisk organisation

– Backlash för feminismen?
Wanja Lundby-Wedin skakar på huvudet. Nej, det har hon svårt att se. Hon tycker att det hänt fantastiskt mycket under de senaste 15 åren inom LO. Då var feminism kontroversiellt. I dag lyfter ingen på ögonbrynen ens inför delad föräldraförsäkring och lagförslag om rätt till heltid.

Klass och kön 1991
Det är inte svårt att få Wanja Lundby-Wedin att berätta om tillkomsten av den allra första Klass och kön-rapporten som kom ut inför LO-kongressen 1991.

– Jag tänker på det ibland, och det känns så roligt. Det var något av ett pionjärarbete.
Hon ger en livfull beskrivning av alla vilda diskussioner. Det ideologiska innehållet stöttes och blöttes av en grupp som förutom Wanja bland annat bestod av Boel Carlsson, dåvarande jämställdhetsombudsman på LO, samt Margareta Pettersson, jämställdhetsansvarig på Metall.

Då var hon anställd på Kommunal som chef för en enhet som arbetade med arbetsmiljö, utvecklingsfrågor och medbestämmandefrågor. Det var i den rollen som hon fick jämställdhetsfrågorna på sitt bord. I Klass och kön-gruppen var hon med om att sätta bilden: Det räcker inte med att ha ett klassperspektiv om man vill förändra kvinnors situation på arbetsmarknaden.

I synnerhet bilden med klass och kön-trappan ställde människors föreställningar på sin spets, eftersom den visade hur tydligt kvinnors löne- och anställningsvillkor alltid är sämre än männens i alla samhällsklasser. När gruppen presenterat materialet för LOs arbetsutskott fick de tillbaka det med frågor kring om det verkligen var rätt att presentera verkligheten på det sätt som de gjort.

– Det vi sa var ju att även arbetarklassen och facket varit könsblinda. Ska kvinnor komma i fatt männen måste vi se både klass och kön.

LO en feministiskt organisation
Det skulle dröja ända tills LO-kongressen 1996 innan klass och kön togs upp som jämförbara storheter. I mellanperioden hade frågan flyttats steg för steg framåt, det gick vare sig enkelt eller snabbt. Men snabbhet är inte alltid en fördel, anser Wanja Lundby-Wedin. Om något ska sjunka ner i medvetandet hos människor måste det få ta lite tid.

1994 hade hon valts till LOs andra ordförande, och 2000 valdes hon till första ordförande. En och annan satte nog kongresskaffet i halsen när hon självsvådligt deklarerade från talarstolen att från och med nu var LO en feministisk organisation.

– Jag fick mycket positiva reaktioner. Men jag hörde många som sa: Undrar om det är så positivt för jämställdheten, säger hon med ett skratt.

Hon tror dessa reaktioner mest handlade om att hon använt ordet feminism.

– Det kanske är mer utmanande att tala om feminism än om jämställdhet. Det blir mer en maktfråga, feminism handlar mer om strukturell orättvisa.

Att LO fick sin första kvinnliga ordförande är givetvis en viktig markering, men själv anser Wanja att det snarare var när hon trädde fram 1994 som det gjordes ett strategiskt val i förbunden utifrån ett jämställdhetsperspektiv:

– Då blev jag vald bland annat för att jag var kvinna. De fanns så många män som de kunde valt, jag var inte sämre än de männen och jag fick förstås bevisa att jag hade kompetens. Men de sökte medvetet efter en kvinna i LO-ledningen.

– När jag valdes till ordförande var det inte för att jag var kvinna. Då hade jag redan förbundens förtroende. Möjligen visar valet av mig att det inte finns något glastak i facket.

I början av 1990-talet syntes LO med Tjejligan som på ett drastiskt och bitvis provokativt sätt satte fingret på orättvisor och lyfte kvinnofrågor i olika sammanhang. Det gav uppmärksamhet i medierna och lockade många LO-tjejer att engagera sig fackligt. En del kände sig lämnade i sticket när kampanjen ebbade ut.

Samtidigt fanns ett medvetet val att kvinnofrågorna skulle genomsyra hela det fackliga arbetet och inte upplevas som ett särintresse. Så har också skett, steg för steg. Lanseringen av begreppet facklig feminism är en del av denna strategi.

– Det går inte bara att jobba med arbetsmarknaden. Men inte heller bara med hemmafronten. Vi måste ha en dubbel strategi, det är det viktigaste, förklarar Wanja Lundby-Wedin.

Hon betonar att det handlar både om att ge och ta för både män och kvinnor om vi ska få ett jämlikt samhälle. En het fråga är fördelningen av föräldraledigheten där LO vill påverka män att ta en betydligt större del. Men om det ska vara möjligt måste kvinnor lämna över en del av den makt de har på hemmaplan. De måste helt enkelt kunna släppa kontrollen över frågor som vad som ska stå på middagsbordet, vem som ska gå på föräldramötena och vad svärmor ska ha i födelsedagspresent.

– Det hämmar kvinnors makt i yrkeslivet att det inte finns en annan maktfördelning i hemmet. Det är kontroversiellt, för vissa kvinnor kan uppleva att vi tar ifrån dem den enda makt de har. Men ett jämställt liv förutsätter en jämställd fördelning. Män har ju fått lämna ifrån sig en del av makten i politiken, och vi vill att de ska göra det även på arbetsmarknaden och i näringslivets styrelserum.

Näringslivet och jämställdhetsfrågorna
Vad tycker hon då om näringslivets företrädare? Lever de upp till förväntningarna i jämställdhetsfrågor?

– Svenskt Näringsliv har haft ett antal bra företrädare i näringslivets organisationer. Men det syns inte i ledningen i dag och det märks inte utåt. Det är så cementerat.

Som exempel nämner hon det ständiga förslaget om subventioner på hushållsnära tjänster.

– De ser hemmet som kvinnans arena. Eller så får man köpa hushållstjänster. Mannen ska aldrig behöva ta ansvar. Visst kan de tänka sig att lyfta fram en och annan kvinna, men de arbetar inte strukturerat för en förändring. De vill inte se strukturer över huvud taget utan bara individer.

Vilken jämställdhetsfråga är viktigast i dag? Wanja Lundby-Wedin talar om en tuff arbetsmarknad, inte minst för ungdomar. Det är deltidsanställningar, visstidsanställningar och osäkra villkor. I år lägger LO fram förslag om rätt till heltid och tryggare anställningsformer. Dessutom har andelen LO-kvinnor med obekväm arbetstid ökat kraftigt.

– Vi går mot 24-timmarssamhället, det drabbar främst arbetarklassen, och kvinnor i synnerhet.

På pluskontot finns ändå den högre medvetenhet som vuxit fram inom LO-förbunden kring krav på ett mer jämställt arbetsliv. I dag står förbundens representanter så gott som alltid eniga kring förslag som för 15 år sedan hade uppfattats som kolossalt kontroversiella, i princip omöjliga att driva.

– När vi diskuterade delad föräldraldighet var det ingen diskussion alls. Det är intressant. Där satt så många män som representerar flera manligt dominerade förbund, men även de tyckte förslaget var självklart.