Göran Persson måste låta människor bli superrika

DN 060904

Vi är ganska säkra på att ett antal personer i Sverige kommer att bli kopiöst rika de kommande åren. Det kommer nya innovatörer som Niklas Zennström (Skype) som i unga år säljer sin affärsidé för hundratals miljoner kronor och nya idrottsstjärnor som tjänar lika mycket som Fredrik Ljungberg. Kraften i teknik och globalisering gör att superstjärnor inom näringsliv, idrott och underhållning kan bli mycket rika. Det är inte möjligt eller ekonomiskt rationellt att förhindra en sådan utveckling. Det är inte heller störande så länge demokratin är stark och löntagarna väl organiserade. Men det är inte ekonomiskt rationellt och det är mycket stötande att använda fattigdom eller försvagade löntagare som verktyg för att förändra samhället.

I början av 1900-talet hade de superrika, alltså den översta 0,01 procenten av befolkningen, inkomster som var 300 gånger högre än genomsnittet. Därefter föll de superrikas inkomster till som lägst 25 gånger genomsnittet under 1970-talet för att under 1990-talet ha ökat till cirka 100 gånger genomsnittet. Det visar ny forskning av ekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström. Den tidigare minskningen av de superrikas inkomster hängde inte samman med välfärdsstatens framväxt utan hur framgångsrika de rika var i sina investeringar.

De superrika har de senaste 20 åren varit mer lyckosamma än på många decennier. Vi ser en mer innovativ kapitalistisk elit växa fram! Av de omtalade sjutton finansfamiljerna har många lämnat scenen. Bonnier, Johnsson, Söderberg och naturligtvis Wallenberg tillhör överlevarna. Men det finns många nya rika familjer. En förklaring är att värdet av aktierna på Stockholmsbörsen sedan 1980-talets början har ökat fyra gånger mer än aktierna på New Yorks eller Paris börser. Det har verkligen varit möjligt att bli rik i Sverige.

Aktieägarnas ökade inkomster har inte skapats på löntagarnas bekostnad. Fördelningen mellan arbete och kapital är ungefär oförändrad, det vill säga löntagarnas bit av kakan har inte minskat. På grund av den sjunkande realräntan har både aktieägarna och löntagarna kunnat öka sina inkomster samtidigt som relationen mellan kapital och arbete bibehållits. De rika har blivit rikare, men detta samtidigt som löntagarna fått kraftigt ökade reallöner och lägre räntor och bostadskostnader.

Att vissa blir superrika är en del av marknadsekonomin som alla partier, även socialdemokratin, måste acceptera. Unika ideér och begåvningar måste belönas för att samhället ska fortsätta att utvecklas. Att unika människor får unika inkomster borde inte uppröra någon. Det är dock tveksamt med skattregler som syftar till att medelmåttiga insatser ska belönas med rikedom. Inte heller kan det accepteras om de superrika får oproportionellt stort inflytande över politiskt beslutsfattande, tillåts stå över reglerna som gäller för alla eller fysiskt tränga under andra människor, till exempel ockupera strandtomter.

Men måste globaliseringen och teknikutvecklingen leda till att det blir fler fattiga i Sverige? Nej, vi kan själva bestämma hur många som ska vara fattiga. Perioden efter 1990-tals krisen har inneburit en ökad inkomstspridning i Sverige men samtidigt kraftigt ökade inkomster för många. För dem som haft jobb de senaste 10 åren är det få länder som det varit så bra att bo i som Sverige. I alla 110 olika yrken som SCB har statistik för har även de med lägst löner fått reallöneökningar. Reallönen för en arbetare har ökat med cirka 4.000 kronor i månaden.

Sverige och de övriga nordiska länderna har en unikt låg inkomstspridning. Frågan är om detta är en uthållig position. Det finns andra länder där de lågavlönade, till skillnad från Sverige, inte fått del av den ökade produktiviteten. Det gäller till exempel USA som för många är ett föredöme.

Utvecklingen av lönefördelningen i USA de senaste 40 åren är extrem. De inflytelserika ekonomerna Dew-Becker och Gordon har visat att mellan 1961 och 2001 gick mer av inkomstökningen till den översta procenten än till halvan av befolkningen som har lägst arbetsinkomster och mer till den översta tusendelen än till de lägsta 20 procenten. Mindre än 12 procent av inkomsterna gick till den nedre halvan i fördelningen. En av orsakerna bakom denna ökade spridning är de nedpressade minimilönerna. Trots denna ”hästkur” under fyra decennier är sysselsättning för kortutbildade, äldre eller kvinnor lägre än i Sverige. År 2003 var sysselsättningsgraden för dem som saknade gymnasieutbildning 68 procent i Sverige men bara 58 procent i USA.

Den borgerliga alliansen vill använda sänkta inkomster som en väg till högre sysselsättning. De öppnar för den nygamla vägen att pressa ned priset på arbetskraften med lägst löner. Detta är ett intellektuellt konsekvent program som skulle rekommenderas av de flesta liberala ekonomer. Men är det ett lämpligt program?

Alliansen föreslår tre stora förändringar i den ekonomiska politiken. Ett jobbavdrag på 38 miljarder kronor som skjuter in en kil mellan lönen och trygghetssystem för att öka motivationen att arbeta. Problemet är att 3/4 av jobbavdraget går till den halva av befolkningen i arbetsför ålder som har högst inkomster och som redan jobbar heltid eller mer. Effektiviteten i jobbavdraget kan därmed ifrågasättas liksom effekterna av sänkt fastighetsskatt. 70 procent av fastighetsskatten för småhus betalas av den halva av den vuxna befolkningen som har högst nettoinkomster. Att minska fastighetskatten bidrar till att främst äldre höginkomsttagare kan arbeta mindre. Alliansens ekonomiska politik omfördelar till stor del kraven på att arbeta i stället för att konsekvent öka arbetsutbudet. För det tredje vill alliansen att ersättningen för arbetslösa efter 300 dagar sänks till 65 procent.

Alliansens politik för sänkta ersättningar kommer att få två effekter på inkomstfördelningen, en direkt och en indirekt. För det första hävdar vi att alliansens ekonomiska politik på sikt leder till fattiglöner i Sverige. Med fattigdom avses traditionellt en inkomstnivå som är sextio procent av medianen. Medianlönen ger efter skatt cirka 14.500 kronor och en fattiglön ger alltså cirka 8.500 kronor i månaden efter skatt. Ekonomisk forskning är entydig när det gäller att sänkta ersättningsnivåer pressar ned de lägsta lönerna. Det är dock svårt att säga exakt hur mycket. Som redovisats på DN-debatt (9 december 2004) anser vi att de lägsta lönerna med alliansens politik på sikt kan hamna kring 8.000-9.000 kronor efter skatt. Sänkta ersättningar pressar inte lönerna bara för dem som i dag befinner sig utanför arbetsmarknaden utan även för en stor grupp lågavlönade som befinner sig på arbetsmarknaden. Arbetslösa som tar jobb till låga löner leder nämligen en smittoeffekt på andra löntagare.

Det finns därtill en indirekt effekt. Införandet av fattiglöner kommer sätta en press på ersättningarna för dem som i dag har olika typer av transfereringar. Annars kommer inkomsten för dem med fattiglöner att ligga under inkomsten för dem som av olika skäl inte kan arbeta. En lön efter skatt på 8.000-9.000 kronor i månaden ska jämföras med att en ensamstående utan annan inkomst år 2003 kunde få socialbidrag på cirka 7.000 kronor i månaden. Garantipensionen inklusive bostadstillägg, det vills säga pensionen för den som av olika orsaker inte arbetat alls under sitt liv, är ungefär 8.300 kronor efter skatt. År 2004 hade omkring 100.000 personer socialbidrag (uttryckt som ”helårspersoner”) och cirka 200.000 pensionärer endast garantipension. Om det ska löna sig att arbeta så måste det vara en skillnad på lönen och dessa arbetsfria inkomster.

Redan i dag har en mindre grupp löntagare inkomster efter skatt som ligger under nivån då de är berättigade till socialbidrag. Men om stora grupper av förvärvsarbetande under en längre tid har så låga löner kan det bli nödvändigt att sänka sjuk- och aktivitetsersättningen (förtidspensionen), stödet för nyanlända flyktingar, socialbidragen och andra ersättningar. Det skulle flytta hundratusentals människor under vad som i dag betraktas som fattigdomsgränsen.

Inför valet har väljarna rätt att få veta vilken rikedom respektive fattigdom som Göran Persson och Fredrik Reinfeldt accepterar. Socialdemokraterna bör inse att de inte kan eller bör förhindra att människor blir superrika. Fredrik Reinfeldt måste å sin sida var tydlig när det gäller vilken fattigdom och vilka löner som han är redo att acceptera i alliansens Sverige.

Dan Andersson, LO:s chefsekonom
Albin Kainelainen, LO-ekonom