Ökad andel korta jobb kan öka arbetslösheten

Dagens Industri 070614

Ökad flexibilitet på arbetsmarknaden pekas ofta ut som en av huvudlösningarna för att sänka arbetslösheten. Vad de flesta inte tänker på är att ökad flexibilitet i form av kortare anställningskontrakt i själva verket kan öka arbetslösheten.

Nivån på arbetslösheten bestäms nämligen av både inflödet i arbetslöshet och arbetslöshetens längd. Hur långa anställningskontrakten är påverkar inflödet i arbetslöshet. En högre omsättning av jobb kan innebära kortare arbetslöshetstider, men också att fler blir arbetslösa.

Andelen personer med tidsbegränsade anställningar har ökat från 11 till 15 procent från 1987 till 2006. Ökningen kommer huvudsakligen från ett skifte under 1990-talskrisen, därefter har andelen legat still kring 15 procent. En ökad andel visstidsanställningar innebär en ökad omsättning av jobb. Varje kvartal 2006 omsattes ungefär 200.000 visstidsanställningar mot bara cirka 60.000 tillsvidareanställningar. Det motsvarar ungefär en tredjedel av visstidsanställningarna och en trettiondel av tillsvidareanställningarna.

Ett ökat antal visstidsanställningar innebär ett ökat inflöde i arbetslöshet, eftersom fler måste byta jobb oftare. Huvuddelen av den ökade arbetslösheten efter 1990-talskrisen förklaras av ett ökat inflöde i arbetslöshet snarare än av ökade arbetslöshetstider.

Den ökade andelen visstidsanställningar får effekter även på andra mått som används för att beskriva hur arbetsmarknaden fungerar. Exempelvis påverkas även den så kallade Beveridge-kurvan, eftersom antalet vakanser i förhållande till arbetslösheten ökar om fler jobb omsätts. Försämringen av den svenska Beverdigekurvan under de senaste åren kan därmed vara en effekt av fler visstidsanställningar snarare än av sämre matchning på arbetsmarknaden.
Den allra viktigaste frågan är om den ökade andelen visstidsanställningar har inneburit en ökad jämviktsarbetslöshet, det vill säga den arbetslöshet som kan nås utan stigande inflation. Svaret beror på om det verkligen krävs så många visstidsanställningar som i dag. Det är möjligt att dagens produktion ställer så stora krav på flexibilitet i arbetstiden att det måste finnas en stor grupp som hela tiden går mellan kortare kontrakt. Denna arbetslöshet kan därmed inte sänkas utan att inflationen sätter fart.

Men om det ökade antalet korta kontrakt i stället beror på att en för svag efterfrågan under lång tid har givit arbetsgivarna en stark ställning gentemot arbetstagarna, så skulle det gå att öka antalet fasta anställningar utan att inflationen sätter fart. Detta eftersom den ökade efterfrågan skulle avspeglas i fler fasta kontrakt snarare än i högre löner. För Riksbanken och andra bedömare är det avgörande att öka förståelsen kring visstidsanställningarnas betydelse. Annars riskerar penningpolitiska beslut att fattas på felaktiga grunder om vilken arbetslöshet arbetsmarknaden tål.

Vi har inget givet svar på om de korta kontrakten behövs i nuvarande omfattning eller inte. Vår tolkning är att arbetsgivarna efter en längre tid med hög arbetslöshet har kunnat få arbetskraft till temporära eller visstidsanställningar. Stöd för denna tolkning är att visstidsjobben i första hand innehas av kvinnor och ungdomar, vilket talar för att det handlar om styrkepositionen på arbetsmarknaden. I denna konjunkturfas är det ännu i första hand de temporära kontrakten som ökar, vilket kan tolkas som att allmän brist på arbetskraft inte är nära förestående.

Dan Andersson, LO:s chefsekonom
Albin Kainelainen, LO-ekonom