Jobbavdraget och pensionen

Kommer du att behöva spara ett par hundratusen kronor framöver. I vart fall om du vill behålla den levnadsstandard som du kanske hittills trodde att du ändå skulle komma att ha när du är pensionär.

Regeringens stora nummer är jobbavdraget och i budgetpropositionen kommer det med all säkerhet att komma förslag om en förstärkning av detta med 10,8 miljarder
kronor. Jobbavdraget innebär lägre skatt för dem som arbetar men får effekter för pensionen som de flesta nog inte tänker på. De som börjat tänka på sina pensionsinkomster måste till följd av jobbavdraget revidera sina livskalkyler.

Jobbavdraget innebär att det i praktiken skapas två olika valutor för inkomster varav den ena har lägre värde. Den högre skatten på pensioner gör att värdet av en viss inkomst blir lägre än om det vore lön. Men för löntagarna är pensionsinkomsterna en uppskjuten lön. Under den period i livet då de arbetar avstår de i konsumtionen genom att via staten eller arbetsgivaren avsätta en del av lönen till den framtida pensionen. Att införa olika värde för lön och uppskjuten lön är därför att radikalt ändra förutsättningarna för pensionerna. Välfärdstatens idé är att omfördela inkomster över livet till den fas när man är mindre frisk eller har gått i pension.

Den valuta pensionen betalas ut i innebär att den nyblivne pensionären efter skatt får cirka 6 procent lägre inkomster relativt lönen. Uttrycks det i kronor innebär det att en pension på 14.000 respektive 24.000 kronor i månaden efter skatt, är värd 8.400 kr respektive 13.400 kronor mindre om året än om samma skatteskala hade använts för pensionen som för lönen.

Vad kommer då hushållen att göra när de förstår att lön och pension betalas ut i två olika valutor? När hushållen inser konsekvenserna kommer de att öka sitt sparande över livet så att det kompenserar för den lägre pensionen i förhållande till slutlönen. Min bedömning är att hushållen eftersträvar pensioner som motsvarar ungefär 65 procent av slutlönen, i ett skattesystem där lön och pension beskattas enhetligt.

En person mitt i förvärvslivet som planerar för sin pension och som vid pensioneringen har en lön på 21.500 vill ha en pension på ungefär 14.000 kronor. Men jobbavdraget ger 8.400 kronor mindre om året efter skatt än en månadslön på 14.000 kronor. Denna summa tror jag att hushållen vill kompensera sig för. För att kunna ta ut 8.400 kronor årligen i, uppskattningsvis, en tjugoårsperiod behöver man vid pensioneringen cirka 128.000 kronor. Det motsvarar 2/3 av en årslön efter skatt. En tjänsteman med 24.000 i pension behöver spara 205.000 kronor.
Regeringen inför nu en fundamental instabilitet i pensionssystemet. Vill den göra väljarna glada kan de fylla på med nya jobbavdrag som ytterligare devalverar värdet av försäkringsinkomster. Blivande pensionärer vet helt enkelt inte längre vilken pension de får. Regeringen bör i budgetpropositionen redovisa hur mycket hushållen måste spara om de efter sin pensionering vill ha samma relation mellan pensionen efter skatt i förhållande till slutlönen efter skatt.

Regeringens jobbavdrag är ett indirekt brott mot pensionsöverenskommelsen genom att det sänker värdet på pensionsinkomster i förhållande till arbetsinkomster. Pensionsöverenskommelsen flyttade mer ansvar för ålderdomens trygghet till individen och minskade statens åtaganden. Jobbavdraget är ytterligare ett påtagligt steg i krav på eget sparande och mer arbete.

Kritiken mot pensionsreformen var omfattande inte minst från lågavlönade kvinnor. Reformen skulle aldrig ha varit möjlig om medborgarna vetat att de utöver kraven på mer arbete som uppgörelsen innebar skulle betala en högre skatt på pensionsinkomsterna än på arbetsinkomsterna. Göran Persson tog bladet från munnen och undrade vad medborgarna skulle tycka om de förstod innebörden i de orange kuverten med pensionsbeskeden från staten. Men vad skall de nu säga? Det ökade privata pensionssparandet visar också att reformens konstruktörer underskattade den nivå befolkningens önskade på sina pensioner.

Hur ser egentligen socialdemokraterna numera på pensionsöverenskommelsen när den statliga pensionen ger en allt lägre kompensationsgrad? Socialdemokraterna är samhällsbärare och har därför skäl att vara försiktiga med att bryta upp från breda överenskommelser. Frågan är dock om regeringen inte utnyttjar detta och därför är väl fräcka när det gäller ändringar av villkoren för pensionerna. Min prognos är att nästa val kommer att bli ett pensionval, det vill säga ett val om medborgarnas rätt till rimlig pension.

Har då socialdemokraterna något alternativ? Jag har förståelse för att den demokratiska processen inom socialdemokratin med dess rådslag tar tid. Men det innebär inte att ledande socialdemokrater får huka sig bakom medlemmarna och missa sitt uppdrag: att beskriva verkligheten och peka på problemen. Man behöver inte ha lösningar klara, medborgarna vill ha politiker som ser svårigheterna, erkänner misstag eller visar på konflikter mellan olika mål. Jag vill se mer intressanta beskrivningar av verkligheten och träffsäker samhällskritik.

Den allmänna bilden är att regeringen inte har velat eller vågat utmana de generella välfärdssystemen. Men är det inte det som sker när det blir olika valutor för olika inkomster? Om socialdemokraterna i höstens budgetbehandling accepterar regeringens jobbavdrag godtar de samtidigt att välfärdstatens åtaganden mot individerna skall minska och att individen får ta ett större eget ansvar för sin pension. Min syn är att jobbavdraget måste avskaffas.

Hushållen, och sannolikt inte heller politikerna, har ännu inte insett hela räckvidden av förändringarna. I sitt avskedstal som partiledare i Marstrand för några veckor sedan summerade Leionborg sitt värv och var stolt över att han kunnat försvara 80 procents ersättningsnivå i socialförsäkringarna. Men det är inte sant. Det högre skatteuttaget för försäkringsinkomster innebär att 80 procents ersättningsnivå vid t.ex. arbetslöshet eller sjukdom, i praktiken, är cirka 5 procentenheter lägre efter skatt.

Men är inte jobbavdraget nödvändigt för att få fler i arbete? Ifrågasättandet gäller inte om jobbavdraget har effekter på arbetsviljan men frågan är till vilken kostnad? Det är en omdiskuterad fråga om skattesänkningar kan finansiera sig själva genom att skattebetalarna arbetar mer. Jobbavdraget är en mycket dyr väg att öka sysselsättningen. Enligt Finansdepartementets beräkningar ökar ett förstärkt jobbavdrag på 10,8 miljarder kronor sysselsättningen med 0,45 procent. Om vi översätter det till personer motsvarar det cirka 19.000 personer.

Slutsatsen av detta är att regeringen räknar med att betala 118 kronor i skattsänkning för varje ny arbetad timme. Det kan jämföras med att medellönen för en LO-arbetare är 117 kronor i timmen. Att skattsänkningen blir så dyr per timme visar att pengarna huvudsakligen förväntas gå till heltidsarbetande som inte tänker jobba mer utan bara tackar för skattesänkningarna.

Dan Andersson, LOs chefsekonom