Kontrollera obalanserna men inför inte fler regler

Artikel av Dan Andersson, LOs chefsekonom, införd i Dagens Industri 1 oktober 2008.


De politiska regelverken och institutionerna, som Internationella valutafonden, IMF, är skapade för en annan tid och för andra problem, när världens ekonomier inte var lika sammanflätade. IMF ägnar sig mest åt små välskötta ekonomier som Sverige eller underutvecklade länder – inte bjässar som USA. USAs slappa finanspolitik och svaga reglering av sina finansmarknader har veterligen inte utvärderats av IMF. Det som inte får hända nu är en kollaps i efterfrågan så att arbetslösheten stiger och pensionssystem och trygghetssystem rasar samman. Konsumenternas konsumtionsvilja måste hållas uppe. Lösningen ligger inte i mer regleringar utan i mer samverkan mellan USA, EU och Kina för att undvika ekonomiska störningar och överreaktioner på marknaderna.

Ett problem är att de globala finansiella tillgångarna har ökat snabbare än BNP-utvecklingen. För att relationen mellan finansiella papper som obligationer och växlar, BNP ska vara oförändrad bör de öka i samma takt. Enligt professor Anthony M Santomero, McKinsey & Company, ökade de globala finansiella tillgångarna ungefär lika snabbt som BNP under 1980-talet, dubbelt så snabbt 1995 och drygt tre gånger så snabbt som BNP 2006. 2002 var de globala finansiella tillgångarna 96.000 miljarder dollar. 2006 hade de ökat till 167.000 miljarder dollar.

Detta återspeglar de stora finansiella obalanserna mellan länder med långvariga och stora underskott i sparandet, som USA samt i viss omfattning i EMU-området, och långvariga överskott i sparandet i snabbväxande länder, som Kina och de oljeproducerande länderna. En orsak till problemen är den stora skulduppbyggnaden i USA. Vid ett besök på kongressens budgetkontor i Washington svarade den ledande tjänstemannen på min fråga om de uthålliga underskotten i bytesbalansen: Vad är det för problem för oss om andra länder vill finansiera vår konsumtion?

Det är obalanserna som man bör kontrollera. USA behöver anpassa sig till EMU-liknande krav på sunda statsfinanser. Sverige ska fortsätta med sina överskottsmål. Det finansiella systemets kontrollmekanismer är ett problem. Ett finansiellt system består av många delar. Bankerna har regler för kreditgivning och säkerheter. De har krav på kapitaltäckning i förhållande till hur mycket de lånar ut. De har kort och lång finansiering av sin utlåning mot säkerhet i bankens tillgångar. Det finns en marknad mellan banker för att utjämna tillgångar på likviditet. Obligationer och andra finansiella värdepapper finansierar banker och stora företag. Dessa marknader ska klara av att värdera tillgångarna och riskerna.

De finansiella företagen har auktoriserade revisorer som garanterar att de följer reglerna för att tillgångarna är rätt värderade och bokförda. Kreditvärderingsinstitut värderar företagen och deras tillgångar. Statistiska risktester varnar bankerna för stora risker. Det finns lagstiftning och finansiella tillsynsmyndigheter. Det finns en stor grupp välutbildade och högt avlönade ekonomer som arbetar med ekonomiska analyser för att förutse risker. I princip har inget visat sig fungera i USA. Det finns flera stora problem:

Investmentbanker och liknande företag har varit svagt reglerade.

Det saknas adekvat information om underliggande pappers säkerhet och därmed om risker som möjliggör prissättning på marknaden.

Lånekunder kan lämna tillbaka huslånet och huset till banken. Lånen står inte på individen. Det sociala skyddsnätet är väsentligt svagare än i Sverige. Det gör att låginkomsttagare kan ta mindre finansiella risker. Dessa hamnar i stället i den finansiella sektorn. De sociala skyddsnäten måste beaktas vid regleringen av finansmarknaden.

Jag har förståelse för kongressens ledamöter som inte vill skicka pengar till finanssektorn när många av deras väljare inte har ett fullgott eget skyddsnät. Politiker är inte bara okunniga opportunister.

Kraven på kapitaltäckning innebär en kostnad för finansföretagen. Det finns starka drivkrafter att låna ut mycket i förhållande till det egna kapitalet, att förlänga den finansiella hävstången och att öka avkastningen på det egna kapitalet. Aktieägarnas ansvar minskar ju längre hävstången är. Samtidigt ökar vinsten för dem. Rörlig lön i finansföretagen driver systemet mot mer obalans. Regler kan förvärra och som nu utlösa att banker och försäkringsbolag av solvensproblem säljer tillgångar och på så vis förstärker en finansiell kris.

Regler, riskvärderingsinstrument och rating gäller varje institut för sig och inte hela det finansiella systemet. De externa effekterna av att en bank får problem och det ömsesidiga beroendet mellan de finansiella företagen och inte minst mellan länderna underskattas. Det finns ingen global tillsynsmyndighet eller global systemtillsyn.

Dan Andersson, chefsekonom LO