Lön för mödan

Är pengar allt? Det är väl frågan man ställer sig när det är dags för avtalsrörelse. För det handlar om hur mycket pengar du skall ha att röra dig med de närmaste åren. Lönerörelsen är viktig eftersom att om ditt förbund inte gör rätt så blir du förlorare. Jag skall förklara.

Först, hur skall man då bedöma utrymmet för löneökningar de kommande åren? Avgörande är näringslivets konkurrenskraft det vill säga att det finns tillräckligt med vinster för investeringar. LOs och det statliga konjunkturinstitutets bedömning är att vinstandelen i näringslivet är helt tillräcklig och att det inte ger anledning till moderation av lönekraven.

Ibland hävdas att arbetarna skall hålla tillbaka lönekraven för att köpa jobb. Vid vissa tillfällen finns det fog för det till exempel om lönekostnaderna är för höga. Men så är det inte nu, men det finns ett problem till med den tanken. Om bara arbetarna väljer en reallönemoderation för att öka sysselsättningen och inte andra följer efter så leder det till en kontinuerlig förlust i lönerelationen till tjänstemännen. 1995 så hade tjänstemännen 36 procent högre lön än arbetarna, medan de år 2005 hade 43 procent mer. Med en fortsatt sådan utveckling kommer efter 20 år tjänstemännen att ha 60 procent högre lön än arbetarna.

Slutsatsen blir att om arbetarna påtagligt modererar sina lönekrav utan att också tjänstemännen gör det, leder det till en måttlig ökning av sysselsättningen men till stor förlust i reallön. Nu skall alltså facket sträva efter att få ut minst lika mycket som tjänstemännen.

Men har lönen egentligen så stor betydelse. Du undrar vad jag menar, kanske t om. sätter kaffet i vrångstrupen. Lönen! Det är ju därför jag arbetar! Ta det lugnt, jag skall visa att lönen är kollosalt viktig, men ändå inte allt och att den är viktig på andra sätt än du tror. Att synen på lönen och arbetets värde också är partiskiljande. Och att arbetsgivarna har goda skäl till att betala en bra lön!

Först, skulle du gå till jobbet även om du inte behövde pengarna? Om det är kallt ute och sängen är skön, kanske en del svarar nej. (Nu snöar det friskt på söndagsmorgonen när jag skriver detta, och intresset för att ta på joggingskorna och plumsa ut i parken är begränsad. Gubbarna på båten på andra sidan av kanalen verkar frysa.) Ändå hävdar jag att ni som läser detta inte bara arbetar för lönen. Det bekräftas av svaren forskare får när de ställer frågor till medborgarna i en rad länder.

På frågan om huruvida man skulle uppskatta att ha ett arbete även om man inte behövde pengarna svarar 75 procent i Sverige ja. Motsvarande siffror är 74 procent i Tyskland, 65 procent i USA och 58 procent i Storbritannien. I Sverige är det mindre vanligt än i många andra länder att löntagarna anser att arbete bara är ett sätt att tjäna pengar. 18 procent har den uppfattningen i Sverige, mot 34 procent i Storbritannien.

Det lär oss att i länder där löneskillnaderna är större, som i USA och Storbritannien, så är intresset för arbete mindre än i de något mer jämlika länderna. Inkomstskillnader leder således inte vilket många arbetsgivare eller borgerliga personer tror till att medborgarna blir mer intresserade av arbete.

Den nya regeringen hävdar att man måste sänka ersättningsnivåerna för att människor skall arbete mera. Men den skenbara motsägelsen är att i välfärdsstaterna söker sig fler människor till arbetsmarknaden. Det är till och med så att arbetslösa i välfärdsregimer är mer arbetsorienterade än i mer marknadsorienterade länder som USA och att höginkomsttagare och högskoleutbildade är mer arbetsorienterade i välfärdsregimer än i andra regimer.

Vilken är den rätta lönen för ett jobb?

Betalar arbetsgivaren skitlön så utför man skitjobb är en vanlig tanke. Det är något som ekonomer förstår. För ekonomers uppfattning är att man utför sitt arbete mer effektivt om man upplever att lönen är rimlig. Får man hundra kronor i lön mer än för andra jämförbara arbeten så producerar man för mer än de hundra kronornas i skillnad i lön. För arbetsgivarna är det alltså inte klokt att på marginalen snåla och underbetala de anställda, det straffar sig genom lägre produktivitet.

Sedan är alla löner relativa det vill säga det är inte hur mycket vi tjänar utan hur mycket vi tjänar i förhållande till andra som avgör hur nöjda vi är. För detta finns det flera förklaringar. För det första så är lönen i jämförelse med andra ett mått på hur vår arbetsinsats värderas i förhållande till andras. Vi är mycket känsliga för detta. Tänk på följande exempel. Det finns två nivåer för löneökningar. Du får 1.000 kronor i löneökning i månaden men några andra får 1.100 kronor. Alternativt alla får 900 kronor mer. De flesta skulle nog vara mer tillfreds med 900 kronor i ökning därför att känslan av att ha fått mindre än andra ger oss så mycket olust att vi föredrar att avstå 100 kronor i månaden för att vinna att andra inte får mer. Ja, sådana är vi människor.

Den relativa lönen är också viktig därför att den bestämmer lönens köpvärde. Om du får lönen höjd till 30.000 kronor i månaden så verkar det mycket bra. Men om andra löntagare, som tillverkar de varor och den service du behöver, samtidigt tjänar 40. 000 kronor i månanden så betyder det att köpvärdet av din lön är måttlig.

Visst skulle du bli lycklig av att få en stor löneökning, eller? Reallönerna har ökat kraftigt sedan 1997. En LO-arbetare har fått 5.000 -7.000 kronor i ökad reallön. Det har varit mycket goda år vad gäller reallönerna. Och de goda åren för de som har jobb fortsätter. Din reallön har således ökat med mer än 1/3, men har du blivit 1/3 lyckligare. Kommer du ihåg hur då mådde 1997? Var du mer olycklig då?

Jag tror att forskningen visar att man blir olycklig av fattigdom, men inte lycklig av rikedom.
Om det vore så att mer pengar gav mer lycka så skulle befolkningen i de rika länderna vara lyckligare än i till exempel de medelrika länderna och vår lycka skulle kontinuerligt öka.

Som läsaren kanske själv har observerat så är det många andra saker som bestämmer hur lyckliga vi är. Om jobbet är bra, om kollegorna i fikarummet är justa. Inte minst har släkt- och vänkrets betydelse. En sammanboende att gnata tillsammans med höjer lyckan avsevärt!
En slutsats av detta något filosofiska resonemang är att vi behöver pengar men de ger oss inte allt.

Till sist så behöver du din fackliga organisation för att få din rättmätiga del av det företaget producerar. I de länder där den fackliga organisationsgraden sjunker så ökar höginkomsttagarnas andel av kakan kraftigt. I USA är facket numera mycket svagt och lönefördelningen i USA är de senaste 40 åren extrem. Mellan 1961 och 2001 gick mer av inkomstökningen till den översta procenten än till hela den lägre halvan av de arbetande och mer till den översta tusendelen än den de lägsta 20 procenten. Mindre än 12 procent av inkomster gick till den lägre halvan av dem som arbetade. Så facket behövs.

Dan Andersson