Wanja Lundby-Wedin skickar brev till franske presidenten Sarkozy

Vid träffen med president Sarkozy häromveckan lovade Wanja Lundby-Wedin att som Europafackets ordförande skicka ett brev med en tydlig beskrivning av fackets krav på ett socialt protokoll. Läs brevet i sin helhet här nedan.


Bryssel den 19 september 2008

President Nicolas Sarkozy
Palais de l’Elysée
Rue du Faubourg St.Honoré 55
F-75008 Paris


EG-domstolen: Fyra nya domslut och argumenten för ett socialt protokoll

Herr President,

Vid vårt möte nyligen inbjöd ni Europeiska Fackliga Samorganisationen (EFS) att i ett brev beskriva vår oro över fyra beslut nyligen i Europadomstolen, som, ur vår synvinkel, försvagar arbetstagarnas rättigheter – och också ange skälen för ett socialt protokoll. Vi skulle vilja tacka er för att ni tog emot vår delegation och för ert gensvar för vår oro i detta ärende, som ni beskrev som viktigt.

Besluten i dessa fyra fall har orsakat utbredd oro i den europeiska fackliga världen och påverkar negativt det fackliga stödet för den Europeiska Unionen i allmänhet. Detta var en faktor (bland andra) till att irländarna röstade nej till Lissabonfördraget. Och ett fall - Lavalfallet – gör den föreslagna svenska ratificeringen av Lissabonfördraget ännu mer problematisk.

Effekterna av EG-domstolens beslut

För EFS och dess medlemsorganisationer utgör utfallet av dessa fall en allvarlig utmaning: Hur ska man fastställa och försvara normerna på arbetsmarknaden i globaliseringens tidevarv. Enligt EFS åsikt erkänner inte EG-domstolen till fyllest att fackliga organisationer måste försvara sina medlemmar och arbetstagare i allmänhet mot ojust konkurrens beträffande löner och arbetsvillkor, att strida för lika behandling av migrerande och inhemska arbetstagare, och att vidtaga åtgärder för att förbättra levnads- och arbetsvillkor för arbetstagarna runt om i Europa, vare sig det sker i de gamla eller i de nya medlemsstaterna.

Dessutom begränsar EG-domstolen möjligheterna för medlemsstaterna att skydda kollektivförhandlingarnas roll och den egna arbetsmarknadslagstiftningen, då effekterna av arbetstagarnas och företagens ökade mobilitet över gränserna behandlas.

Dessa utfall visar i allt väsentligt på vissa svagheter i det nuvarande rättsliga ramverket (av fördrag och direktiv) på EU-nivå, som måste tas itu med:

1) EG-domstolen tycks befästa en normhierarki (i Viking- och Lavalmålen), där marknadsfriheterna finns högst upp i hierarkin och kollektiva förhandlingar och kollektiva åtgärder är underordnade. Även om kollektiva åtgärder erkänns som en grundläggande rättighet som kan begränsa de grundläggande friheterna, måste dessa i utövandet vara förenliga med gemenskapsrätten och de måste vara skäliga och proportionella. Detta innebär att den organiserade arbetskraften har begränsade möjligheter när den vill reagera mot att företagen, som tydligen inte behöver rättfärdiga sig, obegränsat utövar reglerna om fri rörlighet. EG-domstolen har dessutom gett fördragets fyra friheter en horisontell direkt effekt, vilket gör att varje företag som befinner sig i en gränsöverskridande tvist kan använda denna dom mot fackliga åtgärder, med förevändningen att åtgärderna är obefogade och icke-proportionerliga. När man i övrigt vet att det i många medlemsstater är mycket lätt att, på begäran av en part, få fram ett interimistiskt domstolsföreläggande för att stoppa en facklig stridsåtgärd (eftersom de annars riskerar stora skadestånd), blir det uppenbart att målen i EG-domstolen kan få en väldigt negativ effekt på balansen mellan kapital och arbete.

2) EG-domstolen tolkar utstationeringsdirektivet på ett mycket restriktivt sätt. För det första så minskas (i Lavalmålet ) utrymmet för fackliga organisationer att vidta åtgärder mot illojal konkurrens med löner och arbetsvillkor och att i värdlandet garantera likabehandling för lokala och migrerande arbetstagare. Särskilt fackliga åtgärder i syfte att förbättra villkoren för dessa arbetstagare över minimireglerna i utstationeringsdirektivet skulle vara olagliga. Som ni inser, uppfattas detta allmänt som ett berättigande för arbetsgivare att hyra arbetstagare via utländska underleverantörer och förmedlare till lägre löner än den lokala nivån och också som ett direkt hot mot de inhemska arbetstagares kollektivavtalade villkor. För det andra, så begränsas (i Rüffertmålet och i målet med Kommissionen mot Luxemburg) medlemsstaternas möjligheter att i utstationeringssituationer tillämpa sin lagstiftning om offentlig upphandling eller regler om allmän ordning, i syfte att hindra splittringar på arbetsmarknaden och illojal konkurrens mellan lokala och utländska företag - fenomen som missgynnar dels arbetstagarna men också de lokala företagen (särskilt små och medelstora företag).

En revidering av utstationeringsdirektivet

EFS anser att EUs institutioner måste ta på allvar den oro som finns vad gäller EG-domstolens sätt att tolka utstationeringsdirektivet och ta upp för diskussion huruvida denna tolkning på ett tillfredsställande sätt återspeglar och tillgodoser direktivets ursprungliga syfte, enligt vad som beskrivs i inledningen: (5) att främja tillhandahållandet av tjänster över gränserna kräver lojal konkurrens och åtgärder som garanterar att arbetstagarnas rättigheter respekteras.

Så länge detta inte är fallet, måste vi räkna med en revidering. EFS vädjar till er att i egenskap av ordförande för Rådet stödja en seriös diskussion.

Ett socialt protokoll – ett nytt protokoll

I syfte att justera balansen mellan den inre marknadens friheter och grundläggande rättigheter föreslår EFS att ett socialt protokoll fogas till EU-fördraget. (Idén om ett sådant protokoll övervägdes ursprungligen av förbundskansler Merkel och Jean-Claude Juncker i kölvattnet av Frankrikes och Hollands nej-röster till det gamla konstitutionsfördraget.)

EFS menar att EG-domstolens restriktiva tolkningar inte är de enda möjliga tolkningarna av EU-fördragen, som har en tydlig social dimension som kommer att förstärkas i Lissabonfördraget. Ett socialt protokoll borde otvetydigt klarlägga och fastställa relationer mellan grundläggande sociala rättigheter och ekonomiska marknadsfriheter. Ett sådant protokoll måste vara rättsligt bindande på den högsta nivån i syfte att säkerställa att det har påverkan på EG-domstolens domar. Endast ett protokoll kopplat till fördragen kan ge tillräckliga garantier i detta avseende.

Det borde innehålla följande kärnpunkter:

a) Det bör bekräfta att den inre marknaden inte är ett mål i sig, utan den har skapats i syfte att uppnå sociala framsteg för EU-medborgarna;

b) Det bör klarlägga att ekonomiska friheter och konkurrensregler inte får vara överordnade grundläggande sociala rättigheter och sociala framsteg. I händelse av regelkonflikt ska sociala rättigheter äga företräde;

c) Det bör klarlägga att ekonomiska friheter inte får tolkas som att företag ges rätt att utnyttja dem i syfte att undvika eller kringgå nationella sociala och anställningslagar och praxis, eller för att konkurrera med lägre löner och sämre arbetsvillkor.

Vi accepterar till fullo om ni inte åter vill öppna frågan om Lissabonfördraget. Ratificeringsprocessen är svår nog. Dock, ifall ni måste öppna den frågan på nytt för att nå en kompromiss med Irland, vore det ett tillfälle att lägga till den av oss föreslagna klausulen som ett protokoll. Men i den händelse att ni inte gör några ändringar vill vi föreslå att det sociala protokollet fogas till nästa fördrag, förslagsvis det kroatiska anslutningsfördraget. Ett tidigt tillkännagivande om detta vore till stor hjälp.

Ett förslag till text till det sociala protokollet bifogas och vi vore glada att fortsätta diskutera det med er och era kollegor.

Vi sänder en kopia av detta brev till Mr Bertrand, Mr Jouyet och även till ordförande Barroso och kommissionär Spidla.

Högaktningsfullt,


Wanja Lundby-Wedin Ordförande EFS
John Monks Generalsekreterare EFS