Angående Riksbankens roll i lönebildningen

060823

Bakgrunden till detta brev är den stundande avtalsrörelsen. Nästa år skall en mängd avtal slutas på arbetsmarknaden. Med tanke på den makroekonomiska bakgrunden kommer det krävas en väl fungerande lönebildning för att leverera samhällsekonomiskt ansvarsfulla löneökningar. I nästa års avtalsrörelse kommer givetvis Riksbanken precis som tidigare att ha en nyckelroll.

En mer välfungerande lönebildning har spelat en avgörande roll för etablerandet av den nya ekonomisk-politiska regimen. Såväl arbetsmarknadens parter som Riksbanken har bidragit till den mer välfungerande lönebildningen. För att i nästa års avtalsrörelse nå samhällsekonomiskt ansvarsfulla löneökningar krävs att det även i fortsättningen finns ett fungerande samspel mellan arbetsmarknadens parter och Riksbanken.

Vi stödjer systemet med en oberoende Riksbank med prisstabilitet som överordnat mål. I nuvarande ekonomiska regim har Riksbanken ett avgörande inflytande över lönebildningen i sin roll som ”domare”. Detta eftersom inflationen på lång sikt främst avgörs av löneökningstakten.

Arbetsmarknadens parters respektive Riksbankens roller i lönebildningen är tydliga men det har vuxit fram en oroande otydlighet i de spelregler som Riksbanken sätter upp för arbetsmarknadens parter. De vill när de sluter avtal kunna förutse hur Riksbanken kommer att agera utifrån resultatet av dessa avtalsförhandlingar. Annars uppfyller inte Riksbanken sin roll i lönebildningen.

Utvecklingen i Sverige har under senare år kännetecknats av hög tillväxt, stigande huspriser och kreditexpansion samtidigt som inflationen varit låg och arbetsmarknaden svag. Den låga inflationen har primärt orsakats av inhemska faktorer, inte internationella. Stark produktivitetsutveckling, svag efterfrågan på arbetskraft, lågt resursutnyttjande och dämpade löneökningar har hållit tillbaka inflationen. Denna utveckling kan sättas i samband med strukturförändringar och globaliseringens effekter på svensk ekonomi och arbetsmarknad.

Riksbanken har haft problem med inflationsprognoserna de senaste åren. Det är förståeligt, mot bakgrund av de strukturella förändringar som skett under senare år och den högre produktivitetstillväxt som etablerat sig, men som ändå fortsatt att överraska Riksbanken med flera prognosmakare. Vi ifrågasätter därför om Riksbanken dragit de rätta lärdomarna. Analysen av strukturomvandlingen och effekter av globaliseringen på svensk ekonomi, arbetsmarknaden och lönebildningen på både kort och lång sikt är central för den inhemska inflationen och därmed för penningpolitikens utformning. Vi menar att Riksbanken lagt för stor tonvikt på förändringar i tillgångspriser och andra finansiella variabler i jämförelse med utvecklingen på arbetsmarknaden. Vår syn är att kommunikationen kring räntebesluten blir tydligare om den förs i termer av inflation i förhållande till målet och resursutnyttjande i förhållande till tillgängliga resurser. Informationen måste vara förståelig för dem som förhandlar om löneavtalen på arbetsmarknaden. Tillgångspriser är viktiga när det gäller prognoserna för konsumtion och investeringar och därmed för resursutnyttjande och inflation. Tillgångspriserna är också en viktig del av hur penningpolitiken får effekt på den reala ekonomin. Men det finns en fara i att fokusera allt för mycket på tillgångspriserna och allt för lite på inflationstrycket från arbetsmarknaden. Vi undrar om Riksbanken menar att lönebildningen spelar en mindre roll i inflationsutvecklingen nu jämfört med tidigare.

Det finns idag en för lönebildarna olycklig osäkerhet om vad som är Riksbankens målhorisont. En förlängd målhorisont gör det svårare att sluta längre avtal eftersom det ökar osäkerheten när det gäller inflationen.

Vi anser att Riksbanken måste utveckla sin metodik och tydlighet när det gäller synen på strukturomvandlingen och arbetsmarknaden. Inför avtalsrörelsen behöver arbetsmarknadens parter känna till Riksbankens bedömning av globaliseringens effekter, arbetsmarknadens funktionssätt och arbetskraftsreserverna samt hur man ser på riskerna för löneinflation. I Riksbankens senaste inflationsrapport fanns knappast någon analys av de strukturförändringar som vi sett under de senaste tio åren, hur Riksbanken tolkar dessa förändringar och hur de påverkar arbetsmarknaden och inflationen. Det finns nu ett stort behov av att Riksbanken öppet börjar redovisa sina bedömningar av strukturförändringar och deras påverkan på arbetsmarknaden och effekterna på inflationen. Det skulle skingra den ökade osäkerhet som vuxit fram utanför Riksbanken, bland annat hos arbetsmarknadens parter, om Riksbankens inflationsbedömningar och vad som bestämmer penningpolitiken.

Vi efterlyser därför en fördjupad analys av den svenska arbetsmarknaden, i kombination med de strukturförändringar vi sett under senare år, särskilt med avseende på tillgänglig arbetskraft och globaliseringens betydelse.

Dan Andersson, chefsekonom, LO
Lena Hagman, chefsekonom, TCO