Jämför inte äpplen och päron i EMU-debatten

Publicerad i LO-tidningen nr 5, 030207
I LO-tidningen den 24 januari menar Jonas Sjöstedt (v) att vi idag klarar oss bättre än de flesta EMU-länder och att det därför inte finns några ekonomiska vinster med EMU för Sverige. Många andra debattörer på nej-sidan säger detsamma. Vi tycker emellertid att dagens situation inte är en rimlig ekonomisk grund vare sig för ett nej eller ja till EMU.

Verkligheten bör inte förenklas och tidsperspektivet förkortas på ett sådant brutalt sätt som Sjöstedt gör. Mer måste vi kunna begära av EMU-debattörerna.

Sjöstedt diskuterar den ekonomiska politik som kommer att föras om Sverige går in i EMU utifrån ett hopplock av äpplen och päron. Alltifrån EU-kommissionens kritik mot svensk skattenivå och deras beröm för pensionsreformen, till att riksbanken gått med vinst och politikerna därför kunnat stärka välfärden med 40 miljarder tas upp. Som läsare blir man bara alltmer förvirrad. Vad har med EMU att göra?

Låt oss mycket kort reda ut några avgörande ekonomiska aspekter. EMU ger vissa säkra ekonomiska effektivitetsvinster för Sverige. De är små idag och var för sig, men de kan växa sig större med ökad ekonomisk integration mellan Sverige och EMU. Den tydliga vinst, som alla ekonomer ser, består av lägre omkostnader för utbyte med euro-området som följd av avskaffade växlingskostnader och valutarisk. Övriga ekonomiska vinster kan också uppstå, men här är ekonomkåren mer oense. De handlar främst om en möjlig lägre realränta, ökade investeringar, ökad export och lägre konsumentpriser.

Vi gör bedömningen att dessa faktorer sammantaget kan bidra till en liten höjning av vår ekonomiska tillväxt varje år. På sikt kan det bli betydande belopp - och EMU är ett projekt som just måste värderas på lång sikt.

Men de möjliga positiva effekterna på svensk ekonomi kan enbart slå igenom om vi klarar av stabiliseringspolitiken på ett både rättvist och effektivt sätt i EMU. Det är där den svaga länken sitter och det är en viktig riskfaktor att diskutera och åtgärda.

Det nya i EMU blir, som vi ser det, inte högerpolitik, utan ökade krav på stabilisering genom finanspolitiken. Det betyder att regering och riksdag måste agera mer än idag. Om de inrättar nya beslutsramar, stärker sin analyskapacitet och bygger politisk konsensus kring vilka skatter som ska användas, så kan de snabbt och legitimt fatta de beslut som kommer att krävas i EMU. De måste också säkra tillräckliga resurser till finanspolitikens stabilisering.

Både för lite och för mycket påspädning av efterfrågan kan leda till allvarliga problem. Att skickligt kunna följa svensk ekonomis olika svängningar de som skiljer sig från övriga EMU och snabbt fatta beslut om insatser blir ett viktigt jobb för regering och riksdag. En del av riskfaktorn ligger i tidsfördröjningar mellan upptäckt av problem, beslut och effekt av åtgärder. De är ett genuint problem.

En annan del av riskfaktorn ligger i att det kan bli för lite stabilisering av arbetsmarknaden vid en nedgång. Vår bedömning är att om man bibehåller dagens praxis för budgeten och mål för den ekonomiska politiken är denna risk påtaglig. Om en nedgång som är specifik för Sverige inte möts genom att staten tillräckligt främjar konsumtion och investeringar, får de med svagast ställning i samhället bära den tyngsta bördan. LO-medlemmar har minst dubbelt så hög risk att bli arbetslösa som andra grupper.

Det är dock inte bara politiken som måste stabilisera i EMU, utan lönebildningen måste också vara stabil. Att den och arbetsmarknadspolitiken fungerar effektivt är nyckelfaktorer för att undvika överhettning.

LO-kongressens beslut för drygt två år sedan om att inrätta buffertfonder handlar om de större arbetslöshetsrisker som framförallt de i LO-yrken har. Med den kunskapen bör regering och riksdag säkerställa att det finns stötdämpare, som verkar snabbt när svensk ekonomi går en annan väg än övriga EMU-länders. Resurser kan öronmärkas för att göra svängningarna på arbetsmarknaden små i EMU. De som är mest utsatta på arbetsmarknaden är de största vinnarna på det. Men alla är vinnare genom en balanserad ekonomisk utveckling.

LO vill inte ha buffertfonder som byggs upp av löntagarnas pengar, utan av statliga medel och som regering och riksdag bestämmer över. Ett höjt överskottsmål i budgeten betyder att resurser över tiden till exempel kan skapas till en fondering. Att skapa resurser till buffertfonder betyder inte att nedskärningar måste ske i välfärden, som Sjöstedt hävdar. Med ett ökande antal arbetade timmar stiger överskotten i statsfinanserna.

Sjöstedt övertygar inte oss om att EMU driver svensk ekonomisk politik in i en högerfålla. Det går inte att säkert säga att EMU skulle påverka välfärdssystemen och våra offentliga resurser. En skattepress nedåt finns idag på vissa skatter som en följd av vår öppna ekonomi. Det förändras inte med EMU. Våra värderingar bestämmer vilka skattesatser och skattebaser vi använder i Sverige i eller utanför EMU.

Välfärden styrs inte av vilken valutaregim vi väljer i Sverige, utan av hur väl vi förmår utnyttja våra ekonomiska resurser. Med EMU och en bra stabiliseringspolitik kan resurserna till välfärden bli goda, utanför EMU kan de också bli det.

Som ekonom kan man inte annat än att vara rätt kluven när det gäller svenskt medlemskap i valutaunionen. Det finns nämligen både tydliga ekonomiska fördelar och nackdelar. Beroende på hur man bedömer olika faktorers betydelse och hur man spår framtiden i kristallkulan, så kan man komma fram till antingen ett ja eller ett nej. Därför kommer inte ekonomerna att ge den villrådige särskilt mycket vägledning i debatten om EMU inför folkomröstningen.

Vårt bästa råd är att söka information och lyssna till debatten mellan de som är för respektive emot svenskt EMU-medlemskap. Men om debatten ska vara till någon hjälp för den osäkre, så måste debattörerna vara mer korrekta än Sjöstedt.

Monika Arvidsson, LO-ekonom
Lena Westerlund, LO-ekonom