"Vi måste skärpa kraven på att folk ska arbeta mer"

Publicerad i DN-debatt, 05-08-25

Den goda nyheten är att alla undersökningar visar att vi kommer att leva allt längre och efterfråga allt bättre kvalitet i vården och omsorgen. Den dåliga att det inte finns en samsyn om hur kostnaderna för vår ökade livslängd skall finansieras. Feministiskt initiativ, vänsterpartiet, det socialdemokratiska kvinnoförbundet och en del fackliga organisationer har krav på sex timmars arbetsdag i sina program. Men hur får de välfärdsstatens ekvation att gå ihop? Det är mer modernt att resa krav på en stärkt monarki än att kräva sex timmars arbetsdag.

Hotet mot den svenska välfärdstaten kommer inte, som många inom vänstern tror, främst från den ökade internationaliseringen, från EU eller ens från moderaterna. Den stora utmaningen är om den tid den vuxna befolkningen faktiskt är närvarande på ett arbete kan öka jämfört med i dag. Denna ”i arbete”-grad är nu cirka 65 procent i åldersgruppen 20 till 64 år. ”I arbete”-graden behöver öka med omkring 5 procentenheter fram till år 2030 för att klara kraven som ställs på sjukvården och äldreomsorgen på grund av den åldrande befolkningen. Vi menar att målet om 80 procents sysselsättning bör kompletteras med ett mål som anger hur många som ska vara på jobbet en normal dag. Det nu gällande målet inkluderar sjukfrånvarande.

Men de som säger att Sverige på grund av sjukskrivningarna har en internationellt sett låg andel som arbetar har dock fel. Fler i befolkningen, 20-64 år, är på arbetsplatsen i Sverige än i nästan något annat land. Denna förmåga att ha en stor del av befolkningen i arbete måste utvecklas. Det är nyckeln till finansieringen av framtidens välfärd. Det är inte hållbart om många studerar tills de är 30 år, arbetar till 60 års ålder och sedan är pensionärer i 30 år. Det går inte att möta framtiden med kortare arbetstid och därmed ökade skatter, utan vägen framåt måste vara fler arbetade timmar.

Om framtidens sjukvård och äldreomsorg ska vara möjlig att finansiera måste man göra tre saker samtidigt. För det första måste vi acceptera att vår faktiska livsarbetstid förlängs jämfört med tidigare generationers. Detta är naturligt med tanke på att livslängden har ökat. Om vi som individer väljer fritid framför arbete påverkar vi andra genom att Sverige då får råd med mindre offentlig konsumtion. Arbetslivets villkor och normer måste styra mot att fler arbetar till 65 års ålder. För det andra måste de som inte orkar med arbetslivets högre krav beredas arbetsuppgifter som motsvarar deras förmåga, i stället för att bli sjukskrivna eller förtidspensionerade.

För det tredje måste arbetsfördelningen mellan kvinnor och män göras jämnare. Kvinnor utför 40 procent av allt marknadsarbete och männen 60 procent. I hemmet är det tvärtom. Män utför 42 procent och kvinnor 58 procent av hemarbetet. Svenska män arbetar visserligen mer hemma än män i andra länder men långtifrån så mycket som behövs för att kvinnor ska kunna delta på arbetsmarknaden fullt ut.

Kvinnors möjlighet till marknadsarbete påverkas av hemarbetets fördelning. Idag arbetar kvinnor ungefär en halvtimme mer per dag med hemarbete än män. Om männen tog på sig en större del av hushållsarbetet så skulle kvinnor kunna förvärvsarbeta mer. Om närmare hälften av kvinnorna på arbetsmarknaden skulle arbeta en halvtimma mer per arbetsdag (2,5 timmar mer i veckan) så motsvarar det cirka 60.000 fler heltidssysselsatta. Detta förutsätter att männen inte min­skar sitt arbetsutbud när de ökar hemarbetet. Det är inget orealistiskt antagande med tanke på att den ökning av mäns hemarbete som skett historiskt inte har påverkat mäns marknadsarbete.

Är det rimligt att skatteavdrag för hushållstjänster tar en så stor plats på den politiska dagordningen? Att öka jämställdheten i hemmet har betydligt större betydelse för kvinnors arbetsutbud än att införa avdrag för hushållsnära tjänster. Ett avdrag liknande det som nyligen har införts i Finland skulle, om det fick samma genomslag här, skapa omkring 1.000 helårsarbetstillfällen vad gäller städtjänster i hemmen. En sådan reform skulle alltså endast beröra några få tusen hushåll och konsekvensen för dubbelarbetande kvinnor vore således försumbar jämfört med om hemarbetet fördelades jämnare mellan könen.

Frågan är då vilka förslag moderaterna, de pretentiösa utmanarna i svensk politik, har för att öka antalet arbetade timmar? De säger att de efter att ha tagit till sig forskningsresultat har bytt politik och att deras politik numera syftar till att öka arbetsutbudet genom skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagarna. LO-ekonomerna har gjort den mest omfattande analysen hittills av moderaternas ekonomiska politik och den visar en helt annan bild än den de själva ger.

Moderaternas huvudnummer är ett förvärvsavdrag riktat till alla som har arbetsinkomster. Ett riktat förvärvsavdrag kan ha positiva effekter på arbetsutbudet bland låginkomsttagare. Det synes ha haft effekt i länder som inte har en utvecklad arbetslinje. Men de skattesänkningar moderaterna föreslår riktar sig inte i första hand till dessa grupper. Nya beräkningar från LO-ekonomerna visar att av de 53 miljarder kronor som skatteförslagen riktade till hushåll kostar (frånräknat besparingen genom höjningen av a-kasseavgifterna) så fördelas 90 procent till löntagarna. Omkring två tredjedelar (66 procent) fördelas till den hälft av löntagarna som har högst löneinkomst och endast 24 procent till den hälft av löntagarna som har lägst löneinkomst. Nästan 35 miljarder kronor satsas alltså på högavlönade som är relativt okänsliga för marginalskatter. Vidare kan påpekas att det förvärvsavdrag som moderaterna har konstruerat inte skulle ge några marginalskattesänkningar på förvärvsinkomster större än 300.000 kronor utan enbart skulle sänka den totala inkomstskatten i dessa inkomstlägen.

Ett annat inkonsekvent inslag i moderaternas politik är att de förbiser behovet att minska de omfattande skattesubventioner som gynnar tidig pensionering samt de regler som gör det möjligt att pensionera sig redan vid 55 års ålder med hjälp av detta sparande. Moderaterna väljer att prioritera höginkomsttagarnas ekonomiska intressen framför en konsekvent arbetsutbudslinje. Ytterligare exempel på detta är förslag om sänkt skatt på fastigheter och förmögenheter. När dessa skatter minskar kan de som betalar dem arbeta mindre utan att deras ekonomiska utrymme minskar. Välbärgade personer ges alltså utrymme att arbeta mindre medan låginkomsttagare avkrävs fler arbetstimmar.

Men det stora problemet med moderaternas ekonomiska politik är att den är så fast rotad i en socialkonservativ syn på arbetsfördelningen mellan män och kvinnor. Sverige har en världsledande position när det gäller kvinnors deltagande i arbetslivet, både för mödrar med små barn och äldre kvinnor. Huvudskälet till detta är den starka individualiseringen i skatte- och bidragssystemen, dvs. att mannen och kvinnan betalar skatt var för sig och har sina inkomster försäkrade var för sig, även om de lever i en familj.

Föräldraförsäkringen är en nyckel för normen om gemensamt ansvar för barn och för att nå ett mer jämställt arbetsliv. Föräldraförsäkringen är en het fråga för socialdemokraterna medan moderaterna är emot all individualisering av föräldraförsäkringen och inte vill höja taket för ersättningen. De vill även sänka ersättningsnivån och förkorta föräldraledigheten. Som kompensation för den förkortade föräldraledigheten vill moderaterna införa ett barnomsorgskonto om 3 000 kr/barn i åldrarna 1- 3 år. Dagens ojämna uttag av föräldraledighet visar tydligt att en knytning av månader till vardera förälder är nödvändig för att öka jämställdheten på arbetsmarknaden.

Ett stort steg mot kvinnors jämställda deltagande på arbetsmarknaden togs, på 1970-talet, genom att makars inkomster började särbeskattas. Den sambeskattning som gällde tidigare innebar att den andra huhållsförsörjarens inkomst lades ovan på den första och därmed gav upphov till en högre marginalskatt.

Det är inte särskilt känt att moderaterna föreslår en återgång till ett system baserat på familjen när det gäller pensioner. Moderaterna vill öka möjligheten att dela pensionsrättigheten mellan makar. Moderaterna föreslår att gemensam premiepension ska vara det normala och att individuell premiepension ska vara något som kräver ansökan. Det är en följd av en speciell syn på jämställdhet. Moderaterna anser att: ”En bättre möjlighet att överföra inkomstpension mellan makar skulle underlätta för familjer att låta en förälder arbeta mindre under småbarnsåren. Det skulle kompensera något på familjenivå att arbetsmarknaden inte är jämställd och kvinnor generellt sett därför tjänar mindre än män” (Motion 2004/05:Sfs357).

Detta förslag skulle få flera effekter. Individen blir beroende av äktenskapet för pensionspoängen och drivkrafterna att kvalificera sig för pensionspoäng genom eget arbete minskar. När pensionsrättigheterna delas behöver makar inte tänka på hur arbetsfördelningen i familjen påverkar framtida pensionsinkomster. Det blir då mer lönsamt att den som tjänar mest arbetar mycket och att den som tjänar minst förvärvsarbetar mindre och tar på sig en större del av hushållsarbetet.

När man i ett hushåll fattar beslut om hur mycket var och en ska förvärvsarbeta och arbeta i hemmet påverkas den ena makens beslut av den andras. Det betyder att om hushållets inkomster ökar t.ex. till följd av skattesänkningar så kan den make vars inkomster ökar mest antingen välja att arbeta mer för att det blir mer lönsamt eller mindre för att pengarna räcker längre. Men den i hushållet som kan väntas minska sitt förvärvsarbete mest är den som tjänar minst eftersom det påverkar hushållets inkomster minst. Den i hushållet som tjänar minst (vanligen kvinnan) blir mer beroende av höginkomsttagar­maken. Moderaterna tar inte hänsyn till detta i sin analys och överskattar därför de positiva effekterna på arbetsutbudet av sin politik.

Effekten av en försämrad föräldraförsäkring och gemensamma pensionsrättigheter bör bli en påtaglig reduktion av arbetsutbudet för kvinnor. Effekten kommer att skilja sig åt beroende på hushållets inkomster. En kvinna som bor med en man med relativt höga inkomster kommer lättare att kunna välja bort förvärvsarbete till förmån för hushållsarbete än kvinnor som lever med män med lägre inkomster.

I stället för att se ökat ekonomiskt beroende mellan makar som ett problem så räknar moderaternas experter med det gemensamma försörjningsansvaret inom hushåll när de analyserar fördelningseffekterna av sina förslag. Moderaterna förespråkar alltså en tillbakagång till ett samhälle med en huvudförsörjare för familjen och understöd till familjen i stället för egentliga inkomstförsäkringar. Kvinnor får som grupp sämre ställning på arbetsmarknaden när inte bara större frånvaro för vård av barn utan också risk för ett ytterligare minskat arbetsutbud ger arbetsgivarna skäl att välja bort kvinnor vid anställning eller befordran.

Men hur kan man då förklara att så många kvinnor, kortutbildade och framför allt äldre arbetar i Sverige? Kvinnorna i Sverige arbetar mer än i andra länder, eftersom det är mer lönsamt att arbeta här än i andra länder. Subventionerad barnomsorg och en omfattande föräldraförsäkring gör det mer lönsamt för kvinnor att arbeta i Sverige. Därtill kommer det som moderaterna och många ekonomer som bara tänker på marginaleffekter helt obegripligt förbiser. Utöver den lön man arbetar ihop så kvalificerar man sig genom arbete för förmåner till ett värde av 25-40 procent utöver lönen, bland annat avtalad och lagstiftad pension. Löntagarna har således mycket mer drivkrafter till arbete än vad moderaterna förstår. Rationella löntagare vill säkra en god pension och det kan de i första hand göra genom att arbeta och tjäna in rättigheter.

Vår bestämda syn är att det måste löna sig att arbeta. Sverige behöver en konsekvent politik för att öka närvaron på jobbet, göra studietiden kortare, höja den effektiva pensionsåldern och som framför allt gör att män och kvinnor delar mer lika på arbetet hemma. Jämställdhet är en av det moderna samhällets viktigaste krafter och det är en avgörande förutsättning för att klara välfärdsstatens finansiering. Snart har moderaterna sin partistämma. Den som läser på kommer att förvånas över hur omodern och patriarkal moderaternas politik fortfarande är. Moderaterna inte har en sammanhängande politik för fler äldre i arbetslivet och för en jämnare fördelning av arbetsinsatserna mellan kvinnor och män. Den bistra sanningen är att moderaterna främst bedriver fördelningspolitik och inte skapar drivkrafter till arbete för alla samhällsgrupper.

Dan Andersson, LOs chefsekonom
Åsa-Pia Järliden Bergström, LO-ekonom
Albin Kainelainen, LO-ekonom
Anna-Kirsti Löfgren, LO-ekonom