Är Riksbankens politik väl avvägd?

Publicerad i DN 040113

Få är mer intresserad än löntagarna av att inflationen är låg och stabil. Det är främst de som har låga inkomster och små marginaler som tjänar på den förutsägbarhet som en låg och stabil inflation innebär. Vi ser dock en risk för att riksbankens nuvarande politik kommer att bibehålla en låg inflation men till ett pris av lägre tillväxt. Under hösten har arbetslösheten stigit påtagligt och ligger på 5.5 procent. Dollarfallet och stigande euro håller tillbaka tillväxten i Europa. Den svenska räntan ligger 0.75 procent över EMU räntan.

Marknaden litar på riksbanken men kan löntagarna göra likaså? I vår börjar en ny avtalsrörelse då både inflation och tillväxt är vikiga förutsättningar. Vad finns det för motiv att leverera samhällsekonomiskt rimliga löneutfall om riksbanken ändå bestraffar löntagarna via en hög ränta? En trovärdig penningpolitik måste vara symmetrisk, dvs. inflationen skall vare sig hamna väsentligt över målet på 2 procent men inte heller hamna under målet. Riksbanken får inte se 2 procent som tak för inflationen, det måste vara ett genomsnitt.

Det bör initieras en diskussion om hur riksbanken bedriver penningpolitik. Den viktigaste frågan är om det bör läggas mindre vikt på att mekaniskt tillämpa en handlingsregel och mer vikt på att tolka ekonomin. Vi menar att riksbanken bör gå över till att betona fler indikatorer än enbart inflationsprognosen på 1-2 års sikt.

Riksbanken har på ett skickligt sätt bidragit till att inflationen och inflationsförväntningarna har gått från tvåsiffriga tal till 2 procent. Penningpolitiken har gott rykte och Riksbanken har arbetad sig till ett välförtjänt förtroende. Det förtroendet riskerar att naggas i kanten när banken inte agerar i en situation där flertalet bedömare, däribland Konjunkturinstitutet, ser en räntesänkning som önskvärd.

En tolkning kan vara att Riksbankens ledning med ny ordförande och ny ansvarig för penningpolitiken försöker övervinna ett trovärdighetsproblem med en penningpolitik som är stramare än som krävs för att nå inflationsmålet. Flera ledamöter i direktionen verkar också tveksamma till nuvarande penningpolitik

Det vore i så fall inte första gången så sker. I prop. 2000/01:100 Bilaga 5, Finans- och penningpolitiskt bokslut för 1990-talet, görs följande bedömning: I efterhand kan det således konstateras att penningpolitiken under 1994 och 1995 var stramare än vad som hade krävts för att nå inflationsmålet 2 procent under 1996-1997. Bakgrunden var att penningpolitiken stramades åt för att övervinna ett trovärdighetsproblem. Vi delar bedömningen och menar att Riksbanken i dagsläget riskerar att åter hamna i samma fälla.

Riksbanken önskar ökad och bredare förståelse för sin politik men bankens agerande reser flera frågetecken. Nuvarande situation belyser ett dilemma som penningpolitiken står inför. Riksbanken arbetar med en handlingsregel som säger att räntan ska höjas/sänkas om inflationsprognosen på två års sikt ligger över/under målet. Denna enkla regel har säkert varit ett viktigt förtroendeskapande instrument men i dagsläget framstår och upplevs inte en politik baserad på handlingsregeln som självklar. Två omständigheter bidrar till oklarheten. Dels har själva måttet på inflationen ändras från en tid till en annan, dels är skillnaden för närvarande stor mellan det säkra nuläget, som alla kan se, och den osäkra prognosen på två års sikt.

Inflationsmålet är uttryckt i termer av KPI, men Riksbanken har valt att styra efter andra mått på inflationen; först UND1X och på senare tid UND1X exklusive energi. Syftet tycks vara att till varje pris motivera penningpolitikens utformning med utgångspunkt i handlingsregeln.

Konjunkturläget kännetecknas för närvarande av en medioker tillväxt och en allt svagare arbetsmarknad med stigande arbetslöshet och rekordlåga bristtal. Starkare krona, avtagande löneökningstakt och kraftigt stigande produktivitet dämpar ett redan svagt underliggande inflationstryck. Det kan alla se. Samtidigt bygger Riksbankens signalering om penningpolitikens inriktning på tiondelsavvikelser från 2 procent på två års sikt. Går det att dra så stora växlar på en osäker prognos?

En möjlighet värt att diskutera är om penningpolitiken fortfarande med inflationsmålet 2 procent som grund - skall styras mer av allmänna analyser av det makroekonomiska läget och inflationstrycket.

Vi föreslår att riksdagen finansutskott kallar Riksbankens ledning till en extra hearing om penningpolitiken.

Vi förslår också att riksbankens fullmäktige ber att få information om den aktuella penningpolitiken. Dessutom bör det i fullmäktige diskuteras huruvida mandatperioderna är väl avvägda. Idag har såväl riksbankschefen som vice riksbankschefen startat sina mandatperioder ungefär samtidigt.


Dan Andersson, LOs Chefsekonom

Lars Ernsäter, LO-ekonom

Albin Kainelainen, LO-ekonom