"Regeringens jobbpolitik vid vägs ände"

Genom strängare a-kasseregler väljer regeringen i vårbudgeten att individualisera arbetslösheten i stället för att erkänna att man inte har tillräckliga resurser för att motverka den. Politiken har blivit för kameral. När det behövs en expansiv finanspolitik sköter staten sin budget som om den vore ett företag eller ett hushåll. Statsskulden till och med sjunker under en lågkonjunktur. I stället får arbetslösheten och sysselsättningen vara en buffert i ekonomin. Det är bara att erkänna att socialdemokraternas sysselsättningspolitik nu är vid vägs ände, skriver LO:s chefsekonom Dan Andersson tillsammans med LO-ekonomerna Lars Ernsäter och Anna Thoursie.

För ett drygt decennium sedan skedde en radikal omläggning av den ekonomiska politiken. Den fasta växelkursen övergavs och nu råder daglig marknadsprissättning av kronan. Riksbanken blev oberoende och inflationsmålet fick högsta prioritet. Staten införde ett nytt utgiftssystem med budgettak. Sverige gick med i EU och marknaderna liberaliserades. Nya institutioner infördes på lönebildningens område.

Ett underliggande syfte var att minska politikernas makt och öka experternas. Men blev det så bra som ekonomer och teknokrater lovade? Blev resultatet av finansminister Perssons stenhårda saneringsprogram jobb och välfärd?

LO-förbunden sade under 1990-talen till sina medlemmar att en förutsättning för att sysselsättningen skall öka och arbetslösheten minska är att löneökningstakten sjunker och anpassas till omvärlden. De avtal som nu sluts ligger på en historiskt låg nivå med endast cirka 3 procent i totala kostnadsökningar. Men arbetslösheten stiger till 8 procent och närmar sig åter nivån i övriga EU.

En oberoende riksbank har setts som en nödvändig förutsättning för prisstabilitet. Riksbanken har i stora delar lyckats med sitt uppdrag genom att inflationsförväntningarna nu är låga och stabila. En rad av de år som Riksbanken verkat i sin nya roll har dock inflationen hamnat väsentligt under sitt mål på 2 procent. Men meningen med ett inflationsmål är ju att man i snitt skall träffa rätt, inte systematiskt ligga fel. Eftersom det på kort och medellång sikt finns ett utbytesförhållande mellan inflation och arbetslöshet så innebär det att arbetslösheten blir onödigt hög.

Vi hävdar att Riksbanken bidragit till arbetslösheten. Vi tror att Riksbanken sett för mycket till mekaniska handlingsregler och använt osäkra prognoser om framtiden i stället för den mer säkra informationen om nuläget - om verkligheten om man så vill. Riksbanken har de sista åtta månaderna hamnat helt ur fas med den ekonomiska utvecklingen. Den har nu tvingats till skyndsamma och stora räntesänkningar. Inflationen blir mätt med KPI bara 0,4 procent i år och 1,4 procent nästa år, enligt regeringens vårproposition.

Vi menar att det nu är dags för en utvärdering av den ekonomiska politikens nya inriktning. Ett problem är balansen mellan finans- och penningpolitik. Det kan finnas tillstånd i ekonomin när penningpolitiska åtgärder är otillräckliga eller olämpliga. Vi skulle till exempel inte rekommendera att räntan sänks med ytterligare en procentenhet i dag. Det finns en risk för finansiella bubblor om räntan blir för låg. I stället bör finanspolitiken nu bli mer expansiv.

Men finanspolitikens, det vill säga finansministerns handlingsutrymme, är starkt begränsat genom att det nu inte finns några marginaler att motverka en långvarig lågkonjunktur. Det innebär att regeringspolitiken i dag inte påtagligt kan motverka lågkonjunkturen. Men det faller på sin egen orimlighet att dagens ekonomiska obalanser kan lösas enbart genom strukturinsatser, det vill säga utan att påverka efterfrågan.

Vad gör då regeringen? Jo, den uppmanar arbetslösa att intensivare söka arbete och myndigheter att strängare tillämpa regelverket. Och hur mycket tror man att de tuffare tagen kan sänka den öppna arbetslösheten? Jo, med hela 0,2 procentenheter, från 5,5 till 5,3 procent nästa år. I övrigt får regeringens politik inte någon avläsbar påverkan på den öppna arbetslösheten. Antalet arbetsmarknadsåtgärder i förhållande till arbetslösheten har aldrig varit så lågt som nu. Det finns helt enkelt inte pengar i budgeten. Vi tror att Ringholm vill vara aktivare men att regelverket är en tvångströja.

Regeringen väljer i vårbudgeten att individualisera arbetslösheten i stället för att erkänna att den inte har tillräckliga resurser för att motverka den.

LO-ekonomerna är de första att skriva under på att kraven på arbetslösa att aktivt söka arbete - inte bara på hemorten - skall vara mycket tydliga men nuvarande ensidighet i politiken är orimlig. Visst, gärna höga krav på arbetslösa men också möjligheter, det vill säga lediga jobb att söka.

För att politiken skall vara legitim så måste den uppfattas som att den långsiktigt leder till ökad välfärd. Om löntagare skall acceptera måttliga avtal så måste de veta att det också leder till att det blir fler jobb, inte färre. För att legitima krav skall ställas på arbetslösa att vara aktivare måste det finnas jobb att söka.

För det första har LO:s styrelse föreslagit ett införande av en sysselsättningsmarginal på 30 miljarder kronor så att resurser finns i statens budget att motverka en lågkonjunktur. Marginalen får absolut inte användas lättsinnigt för välfärdsutgifter, så kallade reformer. För det andra har LO:s styrelse föreslagit en kommunbuffert. Kommunerna säger nu upp i lågkonjunkturer och anställer i högkonjunkturer. Därmed förstärker kommunerna konjunktursvängningarna.

Socialdemokraternas riktlinjer till senaste kongressen innehåller en formulering om en sysselsättningsmarginal. Det är bra att vårens finansplan signalerar om att det kommer en ny marginal. Det brådskar. Regeringen bör därför redan under våren komma med förslag till en ny finanspolitisk regim där en sysselsättningsmarginal är en del.

För sysselsättningspolitiken befinner sig nu i ett skarpt läge. Politiken har blivit för kameral. Staten sköter alltmer sin budget som om den vore ett företag eller ett hushåll, det vill säga finanspolitiken fångar för alltför litet upp svängningar i efterfrågan. Det märks genom att statsskulden till och med sjunker under en lågkonjunktur med starkt stigande arbetslöshet. I stället får sysselsättningen och arbetslösheten vara buffert i ekonomin.

LO-ekonomerna förespråkar verkligen inte någon budgetopportunism. För att politiken skall vara trovärdig bör samtidigt överskottsmålet för de offentliga finanserna höjas från 2 procent till 2,5 procent. Att vi pläderar för en expansiv finanspolitik i dag innebär också att möjligheten för partierna att bedriva en expansiv finanspolitik under valåret 2006 minskar kraftigt. Om man skall planera för framtida underskott måste man också planera för överskott. Nuvarande 2 procent överskott i finanserna skapas av pensionssystemet och inte av statsbudgeten.

Vi bedömer att det behövs drygt 2 procents ökning av efterfrågan för att arbetslösheten skall minska. Enligt regeringens bedömning blir den reala ökningen av hushållens inkomster nästa år bara 1,3 procent. Enligt LO-ekonomernas bedömning blir inkomstutvecklingen ännu svagare. Det är därför LO:s uppfattning att en skattesänkning med 13 miljarder kronor behövs så snart som möjligt. Det går inte att en gång till möta en låg konjunktur med så begränsade medel så som är fallet i dag.

I stället för att öka så sjunker nu sysselsättningsgraden till under 77 procent. Arbetslösheten stiger och hamnar totalt på nära 8 procent. I stället för att öka så sjunker de konjunkturberoende åtgärderna i förhållande till arbetslösheten. Det är bara att erkänna att socialdemokraternas sysselsättningspolitik nu är vid vägs ände.

Självfallet har den förda politiken medfört stora framgångar. Det är stor skillnad mot sjuttio- och åttiotalspolitiken med hög inflation, stora bytesbalansunderskott och svag produktivitet och inte minst svaga ökning av reallönerna. Sverige har det senaste decenniet väsentligt högre produktivitet än EU och USA. Inflationsförväntningarna är låga. De som har jobb har kunnat glädja sig år en god reallöneutveckling De offentliga finanserna är i internationell jämförelse mycket goda.

Någon undrar om vi inte har råd att sysselsätta alla. Wigforss ställde ju den klassiska frågan: Har vi råd att arbeta? Har vi det? Finns det pengar för investeringar och risktagande? Sverige har under en följd av år haft stora överskott i bytesbalansen vilket är måttet på nationens sparande. Under en följd av år har överskottet varit kring 7 procent vilket innebär att Sverige exporterar cirka 185 miljarder kronor per år. Men det går inte att sätta av resurser till att skapa jobb åt befolkningen. Det är inte brist på sparande som är Sveriges problem. Däremot klarar politiken inte av att motverka lågkonjunkturer och att skapa hög sysselsättning

Vi uppmanar därför riksdagens finansutskott att utvärdera hur de ekonomiska instrumenten skall riggas för att bättre klara nästa lågkonjunktur så att sysselsättningen hamnar över 80 procent och arbetslösheten under 4 procent. LO-ekonomerna har tidigare i ett offentligt brev krävt att riksdagens finansutskott skall utvärdera Riksbankens politik. Vi har ännu inte fått svar på brevet. Vi kommer vid överläggning med socialdemokraterna i utskottet under onsdagen att på nytt kräva att finansutskottet tar initiativ till en utvärdering av politiken för full sysselsättning.

Dan Andersson, LOs Chefsekonom

Lars Ernsäter, LO-ekonom

Anna Thoursie, LO-ekonom