En rättvis sjukförsäkring

Den borgerliga regeringens försämringar av sjukförsäkringen leder till att långvarigt sjuka människor inte längre får sjukpenning eller sjukersättning.

LO varnade tidigt för följderna av förändringarna av sjukförsäkringen. Bland annat uppvaktade LO samtliga borgerliga riksdagsledamöter med ett brev redan i maj 2008 med uppmaningen att inte försämra tryggheten i sjukförsäkringen.

LOs ordförande har nu följt upp med ännu ett brev i december 2009, den här gången till samtliga ledamöter i riksdagen. I brevet påpekar LOs ordförande att det är ovärdigt ett välfärdssamhälle att sjuka människor blir av med sin försörjning och riskerar att hamna i arbetslöshet.

Varför är sjukförsäkringen en viktig fråga för LO? Läs mer här:

1. Varför behövs en allmän försäkring som ger inkomstskydd vid nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom?

En fråga om trygghet
Vi riskerar alla att drabbas av sjukdom eller skada som leder till nedsatt arbetsförmåga. Att den som då inte kan jobba får kompensation för det inkomstbortfall som detta innebär är en viktig fråga om trygghet. I grund och botten handlar det om att den som kan försörja sig genom arbete ska göra det, medan den som inte kan ska garanteras en trygg tillvaro under den tid hon eller han är frånvarande från arbete.

Allmän sjukförsäkring ger trygghet för alla och envar
Ingen nekas inträde i den allmänna sjukförsäkringen. Till skillnad från försäkringar på den privata marknaden gör den allmänna sjukförsäkringen ingen skillnad på vem som löper hög risk att drabbas av ohälsa och vem som tvärtemot lever med en liten risk att bli sjuk eller skadad. Risken delas lika av alla försäkringstagare. Alla betalar vi till försäkringen utifrån vad vi har för inkomst, utifrån egen betalningsförmåga. På så vis garanteras trygghet genom försäkringen till alla och envar.

Rationellt för samhället med gemensam försäkring
Att alla har ett gott försäkringsskydd är framförallt en fråga om rättvisa och jämlikhet. Att alla står försäkrade, oavsett individuella förutsättningar att på egen hand skaffa sig ett gott försäkringsskydd, är den gemensamma försäkringens främsta styrka. Bara genom en allmän sjukförsäkring kan vi undvika att försäkringsskyddet skiljer sig åt hos olika grupper i samhället. För samhället i stort är det dessutom en välfärdsvinst att alla är försäkrade. Om människor saknar försäkring och råkar ut för sådan ohälsa att de inte kan arbeta måste ett välfärdssamhälle ändå gripa in. Det är därför effektivt med en allmän sjukförsäkring som alla bidrar till.

Liksom socialförsäkringssystemet i stort vilar den allmänna sjukförsäkringen på inkomstbortfallsprincipen. Det är den egna inkomsten som är försäkrad. En effekt av inkomstbortfallsprincipen och det faktum att försäkringen är generell är att alla får del av försäkringsskyddet, det gäller låg- och medelinkomsttagare likväl som höginkomsttagare.

En annan viktig effekt är att försäkringen stimulerar till arbete. Genom att arbeta tjänar vi in rätten till inkomstrelaterad ersättning från försäkringen. På så vis fungerar försäkringen inte enbart för att ge trygghet till den enskilde, utan också positivt för samhället i stort. Arbete lägger grunden för all välfärd, den egna likväl som den gemensamma.

Genom inkomstbortfallsprincipen bidrar försäkringen dessutom till att upprätthålla köpkraft. Efterfrågan på varor och tjänster kan upprätthållas hos dem av oss som drabbas av ohälsa och därför tillfälligt eller varaktigt inte kan arbeta. Det får betydligt mer positiva effekter på sysselsättning och tillväxt än om den som blev sjuk tvingades leva i fattigdom.

2. Vem ska ha rätt till ersättning från försäkringen?

Vår arbetsförmåga försäkrad
Sjukförsäkringen finns till för att ge ett skydd vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller skada. Det är helt enkelt vår förmåga att genom arbete stå för den egna försörjningen som är försäkrad.

Vad som anses vara sjukdom och hur arbetsförmåga bedöms avgör vilken sjukförsäkring vi har. Det avgör i vilka fall försäkringen träder in för att ersätta det egna försörjningsansvaret. För att alla ska kunna känna tilltro till försäkringen krävs att vi är överens om vad som är sjukdom, och framförallt vad som menas med arbetsoförmåga.

Att avgöra vad som är arbetsoförmåga är i grund och botten en politisk fråga. Det handlar om synen på vem som på grund av sin ohälsa ska befrias från att försörja sig själv, för tillfället eller för all framtid. Detta bottnar i synen på det som kallas arbetslinjen.

Arbetslinjen handlar enligt LO om att ta till vara varje människas vilja och förmåga att arbeta. Den innebär ett ansvar för var och en av oss att tillvarata den egna förmågan, men också ett ansvar för samhället att skapa bästa möjliga förutsättningar för det. I sjukförsäkringen krävs en balans mellan krav och rättigheter. Å ena sidan finns kraven på den enskilde att arbeta, ibland trots ohälsa, och att ställa om och att anpassa sig. Å andra sidan kan man då ställa krav på samhället att skapa förutsättningar för den enskilde att delta arbetslivet.

3. Hur fungerar sjukförsäkringen i dag?

Alltför ensidig press på den som är sjuk
Att drabbas av sjukdom och inte kunna arbeta är en tuff situation för den enskilde. Såsom sjukförsäkringen är utformad i dag sätts dessutom en mycket stark och ensidig press på den som drabbats av sjukdom och arbetsoförmåga att ta sig ur ohälsa och tillbaka till arbete. Denna press skapas genom de strikta och oflexibla tidsgränser som infördes i sjukförsäkringen 2008 genom den så kallade rehabiliteringskedjan och tidsgränsen för sjukpenningen.

Människors faktiska förutsättningar att ta sig ur ohälsa har dock inte förbättrats i den utsträckning som krävs. Det saknas garantier om att samtliga aktörer gör sitt för att först och främst förhindra sjukfall samt för att underlätta återgång i arbete för den som haft oturen att drabbas. Inte minst saknas drivkrafter för arbetsgivare att leva upp till sitt ansvar för rehabilitering och arbetsanpassning.

Det råder alltså en obalans mellan vilka krav som ställs på den enskilde och vilka möjligheter som faktiskt står henne eller honom till buds. Arbetslinjen i sjukförsäkringen har blivit en ensidig kravlinje.

Bristande ekonomisk trygghet
Den ekonomiska tryggheten genom sjukförsäkringen står urholkad och försäkringen lever med svårhet upp till principen om skydd mot inkomstbortfall. Att så är fallet har sin grund i den begränsning av vilka inkomster som ersätts men också i de ersättningsnivåer försäkringen innebär.

Från och med 2007 sänktes det så kallade inkomsttaket i sjukförsäkringen från 10 till 7,5 prisbasbelopp. Försäkringstagare med en månadsinkomst som överstiger 26.750 kronor före skatt får därför inte 80 procent av denna i sjukpenning från Försäkringskassan om hon eller han drabbas av sjukdom och arbetsoförmåga. Med det tidigare inkomsttaket skulle gränsen gå vid cirka 35.600 kronor. Långt fler skulle alltså ha ett bättre skydd mot inkomstbortfall.

Sedan 2008 kan nivån på sjukpenningen sänkas efter ett års sjukskrivning, från 80 till 75 procent, för den som inte beviljas fortsatt sjukpenning men istället får det som kallas förlängd sjukpenning. Också detta innebär en försämrad ekonomisk trygghet genom försäkringen. Sedan 2007 är det dessutom så att det inte är de hela 80 eller 75 procenten av sjukpenningen som betalas ut till den som har rätt till ersättningen. En särskilt beräkningsregel innebär ett avdrag motsvarande 3 procent. Till detta ska läggas att den som är sjukskriven dessutom tvingas betala högre skatt än den som arbetar, detta genom det så kallade jobbskatteavdragets utformning.

4. Hur vill LO förändra sjukförsäkringen?

En trygg, rättvis och rättssäker sjukförsäkring
LO vill se en sjukförsäkring som skapar trygghet. Försäkringens värde ligger i just detta. Inte bara för den som drabbats av sjukdom eller skada, utan för oss alla. Vi behöver alla vetskapen om att vi omfattas av en försäkring som träder in om vi drabbas av ohälsa. Vi behöver också vetskapen om att försäkringen träder in med kraft när den behövs.

Att försäkringen är allmän, att den finansieras solidariskt och innebär riskspridning över hela arbetstagarkollektivet, är en förutsättning för en rättvis försäkring. Att vi alla behandlas lika i försäkringen och på förhand vet vad som gäller handlar om rättssäkerhet och är ett absolut krav på vår gemensamma försäkring.

Ekonomisk trygghet genom försäkringen
Sjukförsäkringen ska ge skydd mot inkomstbortfall vid sjukfrånvaro på grund av nedsatt arbetsförmåga. Den som haft oturen att drabbas av ohälsa som gör att hon eller han inte kan arbeta ska inte tvingas leva med ekonomisk oro, det gör ingen friskare.

Den som blir sjuk eller skadad, och som därför tillfälligt inte kan arbeta, bör kunna upprätthålla sin levnadsstandard under tiden som sjukfrånvarande. LO vill se att 90 procent av löntagarna garanteras en ersättning vid sjukfrånvaro som utgör 90 procent av inkomsten, i första hand genom den allmänna försäkringen.

Den som på grund av ohälsa aldrig kunnat ta sig in på arbetsmarknaden bör genom sjukförsäkringen garanteras en skälig levnadsnivå. LO menar att nivån på sjukersättningen, den ersättning som riktar sig till den som aldrig bedöms kunna arbeta, bör höjas från dagens 64 procent av den så kallade antagandeinkomsten som bygger på ett genomsnitt av tidigare inkomster.

En viktig del i den ekonomiska tryggheten genom försäkringen är också att ersättningarna följer hur den ekonomiska standarden utvecklas för oss alla som arbetar. Såväl sjukpenningen som sjukersättningen bör därför följa löneutvecklingen i samhället, och inte som i dag enbart prisutvecklingen.

Kollektivavtalade försäkringar, som omfattar alla inom ett avtalsområde eller till och med större kollektiv ändå och som kommer till genom förhandlingar mellan arbetsgivare och fack, är komplement till den allmänna försäkringen. Viktigast är att den ekonomiska tryggheten genom vår gemensamma sjukförsäkring är god.

Trygghet genom vetskap om stöd och hjälp
Genom sjukförsäkringen bör också lugn skapas om att den som blivit sjuk eller skadad och därför inte kan arbeta ges stöd och hjälp för att kunna återgå i arbete. Ibland handlar det om att återvinna sin arbetsförmåga, ibland handlar det om att ta tillvara den arbetsförmåga som trots ohälsa finns. Oavsett vilket ska den enskilde vara garanterad aktiva insatser som ger stöd i riktning mot det som alltid är målet, återgång i arbete.

LO menar att mer måste till för att säkerställa att varje person som drabbas av ohälsa ges nödvändigt stöd för att kunna komma tillbaka. Hälso- och sjukvården har ansvar för att medicinsk rehabilitering kommer till stånd och att rätt insatser ges i rätt tid. Arbetsgivare har ansvar för att arbetslivsinriktad rehabilitering ges och att arbetsplatsen anpassas om det är vad som behövs. Fackets uppgift är att stötta den medlem som går igenom rehabilitering och kanske också omställning till annat arbete om så är nödvändigt. De oflexibla tidsgränser som i dag finns innebär en ensidig press på den enskilde att ta sig ur ohälsa innan dagarna med ersättning från försäkringen helt enkelt tar slut, dessa rigida tidsgränser måste därför tas bort.


Text: Linda Grape