LO-Ekonomerna

Regeringens jobbavdrag är en kostsam rabatt


Publicerad i Dagens industri måndagen den 17 sept


Är jobbavdraget nödvändigt för att få fler i arbete? Fast egentligen gäller inte ifrågasättandet om jobbavdraget har effekter på arbetsviljan, utan frågan är till vilken kostnad. Det är omdiskuterat om skattesänkningar kan finansiera sig själva genom att skattebetalarna arbetar mer.

I budgetpropositionen kommer regeringen med all säkerhet att komma med förslag om en förstärkning av jobbavdraget med 10,8 miljarder kronor. Jobbavdraget är en mycket dyr väg att öka sysselsättningen. Enligt Finansdepartementets beräkningar ökar ett förstärkt jobbavdrag på 10,8 miljarder kronor sysselsättningen med 0,45 procent. Om vi översätter det till personer motsvarar det cirka 19.000 personer.

Slutsatsen av detta är att regeringen räknar med att betala 118 kronor i skattsänkning för varje ny arbetad timme. Det kan jämföras med att medellönen för en LO-arbetare är 117 kronor i timmen. Att skattsänkningen blir så dyr per timme visar att pengarna huvudsakligen förväntas gå till heltidsarbetande som inte tänker jobba mer utan bara tackar för skattesänkningarna.

Hushållen, och sannolikt inte heller politikerna, har ännu inte insett hela räckvidden av förändringarna. I sitt avskedstal som partiledare i Marstrand för några veckor sedan summerade Leijonborg sitt värv och var stolt över att han kunnat försvara 80 procents ersättningsnivå i socialförsäkringarna. Men det är inte sant. Det högre skatteuttaget för försäkringsinkomster innebär att 80 procents ersättningsnivå vid till exempel arbetslöshet eller sjukdom, i praktiken, är cirka 5 procentenheter lägre efter skatt.

Jobbavdraget innebär lägre skatt för dem som arbetar men får också effekter för pensionen som de flesta nog inte tänker på. Det man förlorar på gungorna tar man nämligen igen på karusellerna. Om du vill behålla den levnadsstandard som du hittills trodde att du ändå skulle komma att ha när du är pensionär, kan du behöva spara ett par hundratusen kronor framöver, eftersom högre skatt på pension än lön ger en lägre kommande pension än vad många räknar med.

Min syn är att jobbavdraget måste avskaffas. Om riksdagens ledamöter i höstens budgetbehandling accepterar regeringens jobbavdrag godtar de både att välfärdstatens åtaganden mot individerna skall minska och att individen får ta ett större eget ansvar för sin framtida pension, samtidigt som de accepterar en orimligt dyr jobbpolitik.

Dan Andersson, LOs chefsekonom