En svartblogg som ett personligt vittnesmål om ett kallare Sverige

Eldkvarn nya CD Svartblogg har väckt berättigad uppmärksamhet. Skivan bildar en helhet där det utlämnade personliga som Plura beskriver i sina texter också blir en spegel av stämningar i ett allt kallare Sverige. Bara omslaget med den lille pojken som står och fingrar på den, ännu så länge, oladdade revolvern ligger helt i linje med det genomgående temat på skivan, som är alienation och ensamhet.

Kryper in under skinnet
När Eldkvarns förra skiva Atlantis kom var den också mörk i sin karaktär och den utvecklingen fortsätter även på Svartblogg men utifrån ett mer personligt och privat perspektiv. Det märks att Plura är en man som sakta närmar sig ålders skymningsland. Hans texter kryper in under skinnet på lyssnaren och det landskap han tecknar i de åtta spåren, det nionde har broder Carla skrivet, påminner om det Håkan Nesser tecknar i sina böcker om van Veeteren – ett anonymt oidentifierat tänkt Europa där dystopins regnskyar präglar upplevelsen.

Vemodet är en privat känsla hos Nesser men hos Eldkvarn på Svartblogg blir den även en kollektiv upplevelse. Den vemodiga kärlekssången till Bodil Malmsten får mig att rysa, ordsmideriet i Mörkret knackar på min dörr är mästerligt, Fulla för kärleken skull är majestätisk och den på CD:n genomgående mörka, eftertänksamma poesin som är Pluras adelsmärke gör Svartblogg till en av Eldkvarns bästa plattor på många år.

Episka nio spår
Det är vuxen musik som talar till hjärtat, till känslan som det inte är svårt att ta till sig. Detta mitt i vemodets, sorgens landskap som Eldkvarn rör sig med de majestätiska och närmast episka nio spår som är så bra att det inte är sant. Efter alla dessa år finner gruppen och Plura ny inspiration till sin hittills mest vuxna platta någonsin. Producenten Jari Haapanainen har också lyckats fånga allt detta på ett utmärkt sätt. En platta värd att ta till sig och spela gång efter gång efter gång efter gång – det går inte att tröttna helt enkelt.

Ingemar E L Göransson