Riksdagsdebatten om det nya Lissabonfördraget - ur ett fackligt perspektiv

Den svenska Riksdagen antog igår Lissabonfördraget med 243 röster för, 39 mot och 13 som avstod. Jag bestämde mig för att följa debatten på plats och inte via webb-TV. När beslutet togs klockan 23.30 var vi nio tappra som satt kvar på åhörarläktaren.

Det är naturligtvis omöjligt att sammanfatta en debatt på 9 timmar men en del intryck fick man ändå av en så lång debatt. De fackliga rättigheterna och den svenska kollektivavtalsmodellen var den fråga som togs upp av flest av de 36 debattörerna. Försvarspolitiken och förstås förslaget till så kallad vilandeförklaring var andra frågor som togs upp av många.

Sven-Erik Österberg som var förste talare satte tonen genom att tala om den dagliga kampen för den svenska kollektivavtalsmodellen. Han gjorde klart att vi ska ha nolltolerans mot attacker mot den svenska modellen och att EG-domstolens utslag i Laval-fallet skapat en osäkerhet som kräver politiska åtgärder. Sven-Erik Österberg menade dock att oron inte grundar sig på Lissabonfördraget utan det nuvarande fördraget och att hoten är riktade mot alla arbetare i EU. Hotet består också av att den moderatstyrda regeringen i praktisk politik inte gör något. Sven-Erik Österberg underströk att regeringen borde ha lyssnat på LOs förslag att lägga debatten efter presentationen av Stråthutredningen.

Vidare menade han att utstationeringsdirektivet måste ändras så att man får lika lön för lika arbete oberoende av nationalitet. Han ställde sig bakom LOs och Europafackets krav på ett socialt protokoll så att de fackliga rättigheterna överordnas den inre marknaden. Likabehandling måste säkerställas i den svenska lagstiftningen. ILOs konvention 94 som gör att man kan kräva kollektivavtal vid offentlig upphandling måsta antas av Sverige. Regeringen måste agera mot hoten mot de fackliga rättigheterna i Bryssel även om det inte står på dagordningen för mötena, menade Sven-Erik Österberg.

Hans Linde (v) beskrev med siffror vad han kallade för en enorm maktöverföring från Sverige till EU. 16 nya områden med kvalificerad majoritet, 37 fler områden där Europaparlamentet får medbestämmande och 56 nya områden för EU-beslut. Men Hans Linde sa ingenting om hur omfattande varje område är eller om det har stor eller liten betydelse. Alla förändringar förutsätts dessutom vara negativa.

Med en sådan uppräkning blir det exempelvis negativt att en särskild kommitté ska granska nya ledamöter i EG-domstolen. Om det är bra eller dåligt med en ökning av parlamentets rätt till medbeslutande är beroende av vilken syn man har på EUs interna demokrati. Frågan är hur man kan se det som negativt att parlamentet får inflytande jämfört med att all makt ligger i Ministerrådet?

Vänsterpartiet krävde att Riksdagen skulle kräva en garanti för det svenska kollektivavtalssystemet. Som vanligt användes felaktigt begreppet undantag. Undantag kan begäras för ett beslutsområde. Avtalssystemet är ett sätt att införa EU-regler, inget beslutsområde. LOs och Europafackets krav är ett socialt protokoll för att garantera förhandlingsrätt, strejkrätt och kollektivavtal för alla löntagare i EU.

Max Andersson (mp) hade ett liknande inlägg. Dessa två plus Ulf Holm (mp) var de som hade mest replikskiften med övriga talare.

Ronny Olander (s) var nog den ende som nämnde Svenskt Näringslivs juridiska stöd till det lettiska företaget Laval. Utan det stödet hade Laval-fallet aldrig hamnat i EG-domstolen. Han och övriga medlemmar i Byggnads i Riksdagen hade ett särskilt förslag om socialt protokoll, men han påpekade att det även fanns med i den alternativa skrivning till beslut som lämnats in av s-riksdagsgruppen.

Ett annat väl använt citat var från den svenska domaren i EG-domstolen, Pernilla Lindh. Hon hade i tidningen Kommunalarbetaren sagt att domstolen redan i elva fall tagit hänsyn till den rättighetsstadga som blir bindande i Lissabonfördraget. Det citatet togs till intäkt för att det inte hade någon betydelse att stadgan nu skulle bli bindande.

Juridiskt sett är regler i fördraget överordnade andra EU-regler. Därför är det svårt att förstå hennes uttalande. Om man sedan ser på hur domstolen stödjer sig på artiklarna om den inre marknaden just för att de står i fördraget framstår hennes uttalande mer som politiskt än juridiskt.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet föreslog en så kallad vilandeförklaring som man menade skulle betyda att beslutet om det nya fördraget skulle bli vilande i ett år. Under debatten visade det sig att en sådan vilandeförklaring bara kan användas om de mänskliga rättigheterna hotas av ett förslag, exempelvis integriteten i FRA-lagen. Att det skulle föreligga ett sådant hot mot de mänskliga rättigheterna i Lissabonfördraget kunde dock ingen ange.

Vilandeförklaring betyder att ett sådant eventuellt hot ska diskuteras i konstitutionsutskottet, därefter skulle frågan tas upp i Riksdagens plenum. Eftersom ingen kunde se något hot mot rättigheterna skulle det alltså i praktiken bli en förskjutning med kanske en vecka. Detta var med andra ord ett hugskott.

Till sist så blev jag imponerad av det inlägg som hölls av Patrik Björck (s). Han gjorde en tydlig beskrivning om vad debatten gällde och hade en klar facklig-politisk inriktning. Läs gärna det inlägget på Riksdagens hemsida när det publiceras där.


Lars Nyberg, LO