Riksbanken tvingas tvärbromsa ekonomin

Artikel publicerad i Dagens Nyhter onsdagen den 20 juni 2007

Det är befogat att Riksbanken höjer räntan från nuvarande nivå. Men frågan är om det behövs en kraftigare ökning av räntan än de flesta hushåll väntar sig och i så fall varför.

Att arbetslösheten sjunker överraskande snabbt kan tyda på att regeringens politik för ökat jobbutbud inte fungerar så bra som den hade förväntat sig .

Risken är uppenbar att regeringens skattesänkningar ovanpå löneökningarna får Riksbanken att tvärbromsa ekonomin och att det blir en hårdlandning. Jag menar att det är önskvärt med ett mjukare konjunkturförlopp. Snabbheten i förändringen är i sig självt ett problem.

Ju mindre ledig arbetskraft det finns kvar i ekonomin, desto viktigare är det att tempot i konjunkturförloppet inte är för snabbt. Arbetsgivarna måste få tid att finna ny arbetskraft och skola in den, inte främst bjuda över lönen på grannföretagets arbetskraft.

Regeringens politik hänger inte riktigt ihop. Den säger att arbetsmarknaden är stram och är orolig för löneökningarna. Samtidigt har regeringen redan underbalanserat budgeten med 13 miljarder kronor för 2007 och vill därutöver, mitt i en dånande högkonjunktur 2008, genomföra ytterligare skattesänkningar. Den vill sänka skatterna för hushållsnära tjänster, som restauranger, med 7,5 miljarder kronor och ett ytterligare jobbavdrag på ca 8 miljarder.

Som statlig utredare lade jag ett snarlikt förslag, men det är oklokt att införa detta i en högkonjunktur. Regeringen och dess rådgivare anser alltså att ekonomin nu nått jämviktsarbetslösheten, att det inte finns några resurser kvar, men att det ändå finns utrymme för expansiv finanspolitik!

Få har uppmärksammat de inflationseffekter som följer av borttagande av fastighetsskatten. Sänkt fastighetsskatt innebär att hushållen med oförändrad låneandel i sin ekonomi kommer att konsumera för ytterligare 30 miljarder kronor.

Jag vill att regeringen dämpar konjunkturen så att Riksbanken inte behöver snabbhöja räntan. Höjd ränta pressar upp vinstkraven i företagen samt dämpar investeringarna. Detta hotar jobben, gör det dyrare att bo och ger mindre över av lönehöjningarna.

Nu får Anders Borg försöka bli finansminister på allvar och inte främst vara språkrör för opportunistiska uppgörelser mellan de fyra partiledarna. Finansministern kan hävda att det är riksbankens sak att stabilisera ekonomin och förväntningarna om stabil inflation. Men en oberoende riksbank är inte skäl för finansministern att två sina händer när finanspolitiken är för expansiv.

Jag vill påminna om att två socialdemokratiska finansministrar tröttnade när de ansåg att statsministrarna lovade för mycket. Anders Borg, säg som det är, att konjunkturen är så stark att utlovade skattesänkningar inte kan genomföras just nu.

Det naturliga är att regeringen skjuter upp skattesänkningarna till när konjunkturläget är lugnare, sannolikt 2009 eller 2010. Finanspolitiken får verkligen inte föras hur oansvarigt som helst.

Den ihållande höga efterfrågan ger rätt hanterad goda möjligheter att varaktigt få ner arbetslösheten och öka sysselsättningen. Norge och Danmark har klarat en lång period av god sysselsättning med stabil inflation. Sveriges ekonomiska beslutsfattare måste börja lära sig att leva i en ekonomi med nästan fullt resursutnyttjande. Att det går med bevarad prisstabilitet visar utvecklingen i våra grannländer.

Dan Andersson