Ensidig fokusering på statsskulden

Tiden, nummer 1 2007

Vi ska i denna artikel visa hur diskussionen kring lönerna och sysselsättningen hänger samman med statens budget. Lägstlönernas effekt på sysselsättningen är på intet sätt given utan avgörs av individernas kunskaper och hälsa. En offentlig politik för bättre kunskaper och hälsa är därför alternativet till en politik för lägre löner. Vi menar att en sådan politik kräver ett omtänkande när det gäller de offentliga finanserna.

Det sker nu en radikal förändring i Sverige av synen på hur sysselsättning och välfärd skapas. De flesta är eniga om att alldeles för många saknar ett jobb att gå till men frågan är om detta beror på att lönerna är för höga?

För facket är minimilönerna centrala för att åstadkomma en låg lönespridning och hålla lönerna för stora delar av LO-kollektivet uppe. Under de senaste 10 åren har löneökningarna varit historiskt sett goda utan att konkurrenskraften hotats. Även om alla löntagare fått del av detta så har inte alla fått lika mycket. Under perioden 1999 till 2004 ökade lönerna för tiondelen med de lägsta lönerna med 20 procent medan de ökade med 22 procent för tiondelen med de högsta lönerna. Tittar man på hur mycket i kronor som olika grupper fått ut så blir dock skillnaderna mycket större. Femtedelen med de högsta lönerna har fått ut lika mycket av den totala ökningen i lönesumman som hela den nedre halvan! Det är därför lätt att förstå LO-förbundens önskan om att garantera rimliga löneökningar även för dem med lägst löner.

Men lägstlönerna påverkar inte bara inkomstfördelningen utan även sysselsättningen. I en ny LO-rapport diskuterar vi lägstlönernas effekt på sysselsättningen. Självklart har priset på arbete (lönen) betydelse för hur många som efterfrågas. Frågan är dock om det bästa sättet att åstadkomma ökad sysselsättning för unga och utrikes födda är via lägre lägstlöner. De lägsta lönerna är också en lön som en vuxen person ska leva på och kanske till och med kunna försörja sina barn på. Det går därför inte att säga att ju lägre löner desto bättre även om det då skulle sysselsättas fler. Låga lägstlöner påverkar nämligen fler än de som får jobb till följd av de lägre lönerna. Dessa löner påverkar stora delar av den nedre delen av lönefördelningen. Syftet med ”höga” minimilöner är att det ska finns få arbetande fattiga. Är det rimligt att de 80 procent av ungdomarna som får jobb ska få försämrade villkor för att fler unga ska få jobb om det finns en annan väg?

Det låter sig lätt sägas att det är bättre att ha ett jobb till låg lön än inget jobb alls men är en ökning av sysselsättningen värd kraftigt ökade inkomstskillnader? Hur många jobb ska man behöva ha för att försörja sig? Till sist handlar det om hur man värderar de intäkter som följer av en något ökad sysselsättning via lägre löner mot de kostnader som följer av låglönefällor för vuxna arbetare och den lönesmitta det får på en större grupp. Det är dessutom inte den enda möjliga vägen.

För att förbättra arbetsmarknadsutsikterna för dem som ligger nära lägstlönerna krävs åtgärder för både ökad efterfrågan och för minskat utbud på denna grupp. Det minskade utbudet måste bygga på uppkvalificering och inte att denna grupp lämnar arbetsmarknaden. För att öka efterfrågan på dem med en relativt låg produktivitet förespråkar vi ett ökat användande av olika former av anställningsstöd. Dessa sänker lönekostnaderna men påverkar inte andras löner på samma vis som sänkningar av lägstlönerna.

Vår syn är att huvudvägen bör vara att öka arbetskraftens värdeskapande förmåga, dvs. att minska utbudet av personer med låga kvalifikationer. Att inte förbättra arbetskraftens kunskaper och hälsa kommer att leda till ökade sysselsättningsproblem och press nedåt på lägstlönerna. Om Sverige även i fortsättningen ska välja en värdeskapande väg så kommer detta att ställa krav på reformer som på kort sikt kommer att kosta. En del ställer därmed frågan om vi har råd att satsa. Vi menar istället att frågan bör formuleras; har vi råd att inte satsa på människors förmåga?

Sverige står nämligen inför en demografisk utmaning i och med den ökade medellivslängden samt den stora gruppen födda på 1940-talet som börjar närma sig pensionsåldern. Få vet att regeringens politik bygger på att kommunernas ökade kostnaderna för sjukvård och äldreomsorg, från år 2020 och framåt, skall finansieras genom att staten varje år lånar tiotals miljarder kronor. Går det verkligen att lita på att regeringen kommer att låna sammanlagt 800 miljarder kronor mellan 2020 och 2050?

För att förbereda staten för att låna längre fram finns ett överskottsmål, motsvarande 2 procent av BNP ska den offentliga sektorn som genomsnitt spara varje år. Utan att spara idag är det inte möjligt att kunna låna så mycket som planerat i framtiden. Detta överskottsmål har medfört att den statliga skulden har minskat snabbt de senaste 10 åren och förväntas fortsätta att minska snabbt fram till 2020. Tanken är att 1940-talisterna ska spara ihop till sina egna kostnader men inom de fem närmsta åren kommer majoriteten av 1940-talisterna att ha gått i pension.

Syftet med att bygga upp statlig rikedom nu är att staten skall bli så rik att det är trovärdigt att den i framtiden kan låna till de löpande utgifterna. Nyckelordet här är trovärdighet. Om strategin ska fungera måste både långivare och olika generationer i befolkningen tro på att en lånefinansierad välfärdspolitik under flera decennier är möjlig. Vi menar att en sådan trovärdighet kräver en blocköverskridande överenskommelse redan i dag om hur det ska gå till när staten ska låna för att finansiera kommunernas utgifter. Så frågan är om regeringen tänker erbjuda socialdemokraterna en överenskommelse som garanterar väljarna att staten lånar till välfärden efter 2020 när det är fler äldre?

Även om en sådan överenskommelse sluts och gör den nuvarande strategin mer trovärdig så är fortfarande frågan om det är den bästa strategin? Vi menar att dagens ensidiga fokusering på statens finansiella skulder ger medborgarna en falsk trygghet om den framtida välfärden. Välfärdsstatens stabilitet garanteras inte främst av en låg statskuld utan av många som arbetar. Problemet är långsiktigt få arbetade timmar för att försörja en befolkning som lever allt längre. Statens uppgift är inte att göra sig själv rik utan att öka nationens välstånd. Det sker främst genom att så många som möjligt varje dag går till rimligt betalda jobb.

Det arv nationen nu håller på att lämna över till framtiden är visserligen finansiella överskott men samtidigt en generation med många som inte klarar gymnasiet, en grupp vuxna med för låga kunskaper, fortsatt ojämlika förhållanden mellan män och kvinnor samt en stor grupp som inte deltar i arbetet utan är förtida pensionerade. Det är något allvarligt fel på ett samhälle där varje år 10 000-tals människor i åldrarna 30 till 50 år förklaras vara så sjuka att de aldrig mer kan utföra ett arbete.

Vi tror inte att individernas vilja att arbeta har minskat, däremot har det skett stora förändringar i normen om vad som är det offentligas respektive individernas skyldighet när det gäller att se till att så många som möjligt arbetar. Såväl den ökade ohälsan och låga sysselsättningsgraden hänger till stor del samman med att staten retirerat från att ha full sysselsättning som överordnat mål till att istället lasta individerna för ohälsa och arbetslöshet.

En del av befolkningen har problem som inte enkelt löses genom ökade drivkrafter att ta jobb utan som tyvärr kräver kostsamma offentliga insatser. Viljan att anställa Jeppe som har problem är begränsad. Få med fysiska handikapp efterfrågan idag i arbetslivet. Det finns en betydande spridning i de utrikes föddas kunskaper. Många diskrimineras trots att de har en mycket god förmåga men det finns många med låga kunskaper både när det gäller läsförståelse och kunskaper i det svenska språket. Dagens undervisning i svenska för utrikes födda leder inte till tillräckligt goda resultat. Det krävs mer resurser och en ny organisation.

I början av 1970-talet var färre i arbete än i dag. Detta beroende på att de flesta kvinnor inte var ute på arbetsmarknaden. Sverige har sedan dess genom offentliga insatser lyckats skapa en för västvärlden unikt hög sysselsättningsgrad för äldre kvinnor. Orsaken till detta var att de arbetade mycket som trettioåringar. Det skapades på 1970-talet en ny norm om ett mer jämlikt deltagande i arbetslivet. Bakom detta låg ökade ekonomiska drivkrafter genom individualisering av beskattningen men också ökade offentliga utgifter för kommunal barn- och äldreomsorg. Vi kan lära av detta lyckade exempel med en blandning av drivkrafter och sociala investeringar.

Det är därför en rimlig fråga om dagens överskottsmål och utgiftstak är samhällsekonomiskt optimala. Liknelsen att spara in underhållet för taket och sedan upptäcka att det uppkommer stora kostnader längre fram när det läcker in är här träffande. Det behövs reformer för att öka deltagandet i arbetslivet.

En del av de reformer vi tror behövs kommer att på kort sikt kosta. Men betänk att de åtaganden som finns för framtida utgifter för förtida pensionerade, den s.k. ohälsoskulden, är över 700 miljarder kronor vilket kan jämföras med statskulden på 1200 miljarder kronor. Vi menar att det offentliga måste våga ta kostnader för att öka befolkningens kunskaper, hälsa och anställningsbarhet för att få intäkter längre fram.

En klok regering tänker på vad varje krona kan ge för nytta på marginalen: sparas konsumeras eller investeras? Regeringen måste därför bestämma om den ska fortsätta att amortera eller istället investera i människors förmåga och därigenom öka de långsiktiga intäkterna. En fungerande politik för fler i arbete lönar sig på lång sikt.

Trots den nuvarande politiken finns det all anledning att känna hopp om framtiden. Sverige väljer själva hur många som ska vara arbetslösa och hur många som ska ha så låga löner att de inte kan leva på sin lön. Vi tror att det är möjligt att nå en betydligt lägre arbetslöshet utan att sänka lönerna. Genom att satsa på individernas kunskaper och hälsa så går det öka sysselsättningen utan att sänka lönerna. Men det kräver nytänkande och mod när det gäller de offentliga finanserna.

Dan Andersson
Albin Kainelainen