Sia arbetsmiljö 20070423

I höstas lämnade Ulla Lindkvist från LO över flera hundra tusen namnunderskrifter till arbetsmarknadsministern som protesterade mot att arbetslivsinstitutet lades ned. Institutet forskar om arbetsmiljö och arbetsorganisation. Ett statligt institut är väl inte så viktigt kan någon tycka men protestens omfattning visar hur allvarligt många ser på arbetet med att förbättra arbetsmiljön. Regeringen vill med sin politik visa att den ser arbetsmiljön som ett individuellt ansvar och inte som ett gemensamt. I denna krönika ska jag skriva om både det gemensamma och det individuella ansvaret när det gäller arbetsmiljön och hälsan.

Den första utgångspunkten är naturligtvis att arbetsmiljön återspeglar klassamhället så att de som har lägsta lönen har minst frihet men också ofta den sämsta arbetsmiljön. Det borde vara så att de som har de hårda, farliga eller monotona jobben hade en hög lön som kompenserar för riskerna. Det är sällan så att den tar uppoffringen och utför de farliga uppgifterna får rejält betalt för detta. I praktiken är det tvärtom. Med fria och stimulerande jobb följer som god betalning.

Hur står det till med den svenska arbetsmiljön i en internationell jämförelse? Bara 10 procent av de anställda upplever problem med damm och vibrationer i Sverige, vilket är väsentligt lägre än i andra länder. Men buller som stör normal samtalston förekommer på 15 procent av arbetsplatserna, enligt arbetslivsinstitutets årsbok.

Det systematiska arbetsmiljöarbetet innebär att maskin och fallolyckorna minskat. Därefter har arbetet inriktats på belastningsskador. Andelen som har en smärtsam arbetsställning skiljer sig inte från andra länder. Nu diskuteras den psykosociala arbetsmiljön som leder till stress hos individen. Andelen som anger att individen har ett högt arbetstempo utgör hela 50 procent vilket hör till de högsta ibland EU-länderna. Närmare 70 procent arbetar med snäva tidsramar vilket är högre än i andra länder. Pressen på svenska löntagare är således ovanligt hög.

Det går att jobba med hög press om man får bestämma själv, det vill säga, kan kontrollera sina arbetsuppgifter. I de nordiska länderna har löntagarna mer kontroll över sina jobb och kan till exempel oftare välja metod eller annan arbetsordning än löntagarna i andra länder. Det måste rimligen bero på att facken här är starkare än i andra länder.

Men vad är sjuk och när är man frisk? Moderaterna vann valet på att många trodde att de som är sjuka i själva verket inte vill arbeta. Har då inte individen ett eget ansvar? Debatten mellan höger och vänster står precis om detta. Högern anser att man ska ta mer eget ansvar. Med det menar de att man ska ha högre självrisk i sjukförsäkringen och i arbetslöshetsförsäkringen

Jag har inget entydigt svar att ge orsakerna till varför många, framför alltså kvinnor i åldern 55-65 år, är sjukskrivna eller förtidspensionerade. Som ekonom kan jag hävda att en arbetsuppgift kan uttryckas som ett beting det vill säga, den kan ta olika tid att utföra. Är man svag kan det ta kanske 11 timmar att utföra en uppgift som borde vara färdig efter 7 timmar. Är det så vi vill ha det?

Socialförsäkringarna uttrycker statens uppfattning om hur mycket smärta man måste ha när man utför en uppgift eller hur lång tid den skall ta. Sjukförsäkring som anger vad som är normalt förekommande arbete och vilka krav som ställs på individen förmåga att producera. Om man är sjuk så är det enligt läkarna och försäkringskassan för att man inte kan utföra normalt förekommande arbete. Det vill säga, man är sjuk i förhållande till hur det är på jobbet. Nyckelordet är alltså normalt förekommande arbete. Min bestämda övertygelse är att det som anses vara normalt arbete har blivit arbete med tuffare krav som många inte lever upp till.

Moderaternas ide är att bara självrisken ökar så kommer befolkningen att bli friskare. Så är det inte. En forskningssammanställning visar att inkomstskillnader inte alls är ett botemedel utan en del av sjukdomen. Den kroniska stress som fattigdomen utsätter individer för leder till medi­cinsk ohälsa. Skillnaden i livslängd följer med samhällsställning. En vit rik amerikan lever 16 år längre än en fattig svart. Skillnaden i livslängd mellan en kvinna från den lägsta samhällsklassen i Storbritannien och en från den högsta var under 1970-talet 5,5 år och ökade till 9,5 år i början av 1990-talet. Alliansens politik kommer inte att leda till ett mer hälsosamt samhälle utan till ett sjukare samhälle.

I grunden är arbetsmiljön ett gemensamt ansvar. Den bygger på en struktur som bestäms av arbetsgivarna och av den befintliga tekniken men också av hierarkin i arbetslivet.

Den psykiska miljön i arbetslivet är mycket viktig. Se upp med varje tillstymmelse av mobbing och när gliringar går över till kränkningar. Speciellt om det gäller kön och utseenden eller bakgrund. Ofta syftar gliringarna till att ordna rangordningen mellan arbetskamraterna. Undvik att skapa hierarkier på jobbet. Folk mår sämre, får till exempel oftare hjärtproblem bara av att de rangordnas lägre än andra.

Även om arbetsmiljön är ett gemensamt ansvar så har var och en också ansvar den egna hälsan. Jag tycker inte att det finns någon konflikt mellan att diskutera arbetsgivarnas ansvar och det egna ansvaret för den egna hälsan. Är det ok om jag kommer med några personliga råd eller synpunkter?

Använd mycket tid att motverka det som kallas rörelseorgans sjukdomar, det vill säga, ryggen höften med mera. En vän till mig, professor, som jobbar fastän han närmar sig de 70 förklarade nyligen glatt att han inte längre har ont i ryggen för att nu hade han börjat gå på gym.

Förmåga att jobba hänger också samman med den egna livsstilen. En stor del av ohälsan hänger samman med fyra faktorer. Hur mycket man rör på sig, vad och hur mycket man äter, hur ofta eller hur mycket man dricker samt inte minst rökningen. Det ger så mycket mer kontroll över det egna livet om man har någorlunda ordning på den egna kroppen

Jag har, tycker jag själv, ett pressande arbete med mycket stress och krav och mycket övertidsarbete. Det klarar jag bara genom att ha rimlig frihet och kontroll över arbetsuppgifterna och genom att motionera mycket.

Till exempel har jag sällan numera ont i ryggen därför att jag jobbar med att stärka bålen. En del av de skador jag får lär jag mig att stretcha bort. Ett tag kunde jag knappt köra bil för att jag blev så stel och öm i sätesmusklaturen, som det heter med en omskivning. Mot det har jag lärt mig en bra stretch. Går jag upp några kilo, vilket jag gjort i vinter, får jag omedelbart symptom i det som kallas för rörelseorganen. De försvinner när jag blir lite lättare. Det verkar helt enkelt vara ett arbete att leva.

Detta är nu inte i stället för att förändra arbetsmiljön på jobbet. Men tro mig, satsa en halv timme om dagen på dig själv. Man kan ju unna sig både det ena och andra på helgen bara grundstrukturen är sund och man har ordning på hur man äter i vardagen.

Högerns syn är att folk har det för bra i Sverige, att välfärdsstaten inte förslappar människor. Men det är tvärtom, medborgarna är mindre överviktiga, motionerar väsentligt mer, röker mindre och dricker mindre än i andra änder. Uppräkningen skulle kunna förlängas. Och gubbar i sen ålder blir bara friskare och jobbar allt längre.

Dan Andersson