Ingen ska behöva mobbas på jobbet

Det är en rättighet att känna sig trygg på jobbet och en kärnfacklig fråga att jobba för att ingen ska bli sjuk på jobbet. Det är speciellt kränkande att bli sjuk om det beror på dem man jobbar ihop med eller på chefen som man ska gå till om det uppstår problem. Frågorna är svåra att ta i men mycket går att förebygga.

LOs andre ordförande Ulla Lindqvist inledde ett seminarium på LO om mobbning på jobbet. En ny handledning, När någon mobbas på jobbet, som tagits fram för skyddsombud och andra fackligt förtroendevalda presenterades samtidigt.

- Blunda och tänk hur det skulle vara att vakna och ha sådana känslor över att gå till jobbet. Att man mår dåligt på jobbet är anledning till att vi ska arbeta fackligt med dessa frågor.

Det vanligaste är att det är chefen som mobbar. Stress och sömnsvårigheter är vanliga symptom.

- Det är vad individen upplever som räknas när hon blir särbehandlad, kränkt, osynliggjord och utfryst.

Förutom allt lidande är det också mindre lönsamt för arbetsgivaren om det inte fungerar på arbetsplatsen. Samhället förlorar också på grund av sjukskrivningar.

En viktig del i problematiken är det förebyggande arbetet, att få in detta i det systematiska arbetsmiljöarbetet.

- Det är viktigt att man vet vad som ska göras när man ser att någon mobbas och att det blir påföljder när något inträffar.

I samband med mer slimmade arbetsplatser uppstår stress och utarmade arbetsuppgifter. Det blir ett hårdare klimat.

- Därför är arbetsorganisation och arbetsinnehåll viktiga områden att arbeta med. Arbetsmiljöverket måste ha resurser till dessa frågor och cheferna måste få utbildning i ledarskap men alla på arbetsplatsen måste veta hur man bemöter varandra på jobbet. Det är viktigt att ha en plan på arbetsplatsen och att veta vem man ska gå till.

- Fackligt är det viktigt att stärka dem som är förtroendevalda och att våra värderingar om allas lika rätt och värde kommer med och att vi lär oss upptäcka mobbning, sa Ulla Lindqvist.

Kjell Ohlsson, skyddsombud på Pappers och Sten Gellerstedt, utredare på LO berättade hur de tagit fram handledningen och utbytte bitvis känsliga erfarenheter med publiken kring mobbning som deras medlemmar upplevt på jobbet. En oerhört viktig samlad erfarenhet är betydelsen av att dokumentera, skriva ner vad man blir utsatt för och när.

Om den mobbade inte vill gå vidare med sitt fall kan man inte gå emot medlemmens vilja men det finns alltid något annat vi kan göra.

Ofta är det fler än den mobbade på arbetsplatsen som behöver rehabilitering. Mobbare mår inte heller bra. Om insatser sätts in snabbt kan problemen ofta lösas men de flesta mobbade får sin framtid på någon annan arbetsplats, ibland genom eget val men det är viktigt att undvika att den mobbade säger upp sig själv.

Torsten Heinberg, handläggare på Arbetsmiljöverket, menade att det går att minska mobbningsrisken genom att arbeta förebyggande.

- Ingen ska behöva komma till jobbet och må dåligt. Man ska känna att det här är en plats där jag kan utvecklas.

Arbetsgivaren har sina skyldigheter men vi måste också tänka på hur vi är mot varandra. Om vi ser att något pågår måste vi hjälpas åt att göra något åt det.

- Sök stöd hos en arbetskamrat och uppmärksamma mobbaren om att dennes uppträdande är olämpligt. Kolla också vad det står i företagets policy.

Arbetsgivaren kan inte sitta isolerad på sin kammare utan behöver vara ute och ta del av vardagspratet och känna av atmosfären. Stress kan ge underlag till mobbning.

- Det är inget farligt att folk har olika uppfattning. Det är när människor inte tillåts ha det som det blir farligt. Till slut lämnar man sakfrågan. Det är när man börjar säga att det är personen som är problemet som ni ska dra öronen åt er.

Torsten Heinberg instämde också i att företagshälsovården behöver utvecklas och att det i övrigt finns mycket att göra på det förebyggande området.

- Tydlighet om vem som ska göra vad i olika roller är också väsentligt.

Arbetsmiljöverket företräder ingen enskild utan undersöker om det finns brister i arbetsmiljön på företaget.

Text och foto: Christina Jonsson