Gästkrönika: Med Blondinbella i en rickshaw

"Att fråga om rökning är självklart på mina anställningsintervjuer, skulle aldrig kunna jobba med någon som röker. Hur gör ni andra?" skrev bloggaren Isabella "Blondinbella" Löwengrip på twitter för ett tag sedan. Jag tänker på Blondinbellas anställda. Vad gör de? De sitter där, framför en laptop och försöker se drivna ut, medan de svarar på en föreläsningsförfrågan från en ridsportförening i Täby. De låtsas brinna för att korrläsa ett blogginlägg som handlar om att våga säga ja, eller att våga säga nej, eller lära känna sin magkänsla, eller våga säga nej till sin mage, eller vad det nu kan vara för livsvisdom som Löwengrip kläckt den dagen.

De försöker se ut som om de älskar livet samtidigt som de fotograferar en quinoasallad. De assisterar Blondinbella när hon sidekickar i Efter Tio, försöker se positivt passionerade ut när de leder henne genom TV 4:as korridorer som man leder en liten cirkusponny, en ponny som frustar av iver att uppträda och skrapar med sin pyttelilla hov. De försöker se ut som om de ÄLSKAR den där ponnyn, när den käckt knycker med manen och travar in i Malous manege. De ser på Malou, som lullar omkring likt en sömning björn, yrvaket kisande in i TV-kameran, som om det var vintersolens strålar som letat sig in i hennes vinteride. Kanske önskar de att de fick en liten paus. Vad vet jag? Jag vet inte vad de gör. Jag vet bara vad de INTE gör: röker.

Jag tänker på vad som skulle hända om en arbetstagare skulle kunna ha samma krav: ”Jag vill inte jobba med någon som röker” . Vad skulle hända om en arbetslös ungdom som sade till sin arbetsförmedlare: ”Jag vill inte ta några restaurangjobb, det är så många som röker där!” ”Nej, jag vill inte jobba på det där vårdhemmet, chefen står alltid och blossar utanför dörren, jag kan inte jobba med sådana människor”. Nej, det skulle inte gå.

Det går bra nu, för arbetsgivarna. En annan arbetsgivare, Clarion Hotell, har anordnat auditions inför en jury för att anställa personal till sina frukostbufféer. I Göteborg var det över 3000 sökande till de 150 tjänster som utannonserades, ungefär lika många som sökte till Idol i samma stad. En jury bedömde om deras personlighet var tillräckligt charmig för att få servera äggröra - hade de ”det”? Detta är bara två exempel som gör det uppenbart att arbetsgivare inte alls kunnat hantera det maktöverläge ungdomsarbetslösheten och hotet från den ekonomiska krisen har gett dem. Förslag om sänkta ungdomslöner var bara början. De har flippat totalt. Fått hybris. Vad kommer att hända om detta fortsätter? Vad kommer hända med våra barn? Kommer de att tvingas springa omkring med Blondinbella i en rickshaw? Kommer de att tvingas moppa ett golv inför en jury, som skriker nedsättande glåpord om deras oduglighet, när de söker ett städjobb? Kommer en skäggig arbetsgivare att tvinga dem att sluta raka sig, eftersom han trivs bäst omgiven av tomteskägg? Framtiden verkar dyster, för att citera Hasse Alfredsson, men man får hoppas att barna ändå får ett glas öl. Och kanske också, får feströka en cigg.

Liv Strömquist